Kammarrätten i Jönköping meddelade 2017-05-08 ett mycket intressant och vägledande beslut i fråga om rätt till utökning av insatsen personlig assistans med anledning av ett tillsynsbehov som uppkommit genom ett sjukdomstillstånd.
Individen i målet var beviljad ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans enligt 9 § 2 LSS för såväl grundläggande som andra personliga behov. Med anledning av sjukdomsfall hade personen ansökt om tillfällig utökning av antalet timmar för tiden den 25 februari – 20 mars 2016. Socialnämnden i Simrishamns kommun hade avslagit ansökan med motiveringen att behovet ska tillgodoses genom den huvudman som har det faktiska ansvaret för att tillgodose hennes behov av sjukvård, det vill säga det sjukhus som den sökande initialt hade vistats på. Socialnämnden hade i sitt beslut anfört att behovet av sjukvårdande insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) principiellt inte kan beaktas vid bedömningen av om rätt personlig assistans enligt LSS föreligger.
Enligt intyg som hade utfärdats av individens läkare hade sökanden farit illa av att vistas på sjukhus. Därför hade det bedömts vara gynnsamt för henne att fortsätta sitt tillfrisknande i hemmet. Sökanden hade ett utökat behov av personlig assistans för tillsyn i hemmet under den aktuella perioden. Sedan den sökande hade lämnat sjukhuset hade det inte funnits någon insats som faktiskt hade tillgodosett det utökade hjälpbehovet och hjälpbehovet hade överstigit vad hon redan var beviljad genom socialnämndens beslut. Förvaltningsrätten i Malmö anförde att det krav på samverkansavtal gällande vårdplanering mellan kommunförbundet och regionen var ovidkommande vid bedömningen av sökandens behov av assistans. Genom att sökanden hade blivit utskriven från sjukhuset, ansåg Förvaltningsrätten att sjukhuset inte längre hade haft ansvar som huvudman för att få individens hjälpbehov tillgodosedda.
Förvaltningsrätten anförde vidare att en utgångspunkt för att kunna beviljas personlig assistans är att den enskilde har ett sådant hjälpbehov som avses i 9 a § LSS som inte faktiskt tillgodoses på annat sätt och att insatsen behövs för att tillförsäkras goda levnadsvillkor (7 § LSS). Den omständigheten att ett hjälpbehov eventuellt skulle kunna ha tillgodosetts på annat sätt ansågs av Förvaltningsrätten inte kunna medföra annan bedömning. Vad socialnämnden hade anfört som grund för att avslå ansökan om utökad assistans, dvs. att sjukvården borde ha agerat på visst sätt och borde ha haft ansvaret för att tillgodose sökandens tillsynsbehov, ansågs av Förvaltningsrätten sakna betydelse för bedömningen av sökandens faktiska behov av utökad personlig assistans. Enligt vad som framgick av utredningen hade sökanden inte haft några hjälpinsatser efter utskrivningen från sjukhuset utöver sin redan beviljade personliga assistans. För det fall att ytterligare insatser hade varit påkallade, ansåg Förvaltningsrätten att kommunen hade haft det yttersta ansvaret för dessa och att kommunen därför inte hade haft fog för att avslå sökandens ansökan om utökad assistans på grunden att assistansen borde ha tillgodosetts genom sjukhusets försorg. Förvaltningsrätten upphävde därför socialnämndens beslut och återvisade detta till nämnden för prövning av skäliga kostnader för den sökandes personliga assistans.
Socialnämnden överklagade Förvaltningsrättens dom till kammarrätten i Jönköping. Kammarrätten fann emellertid i linje med underinstansen att sökanden inte hade skrivits ut från sjukhuset i syfte att hon skulle få fortsatta sjukvårdsinsatser i hemmet, varför Kammarrätten avslog socialnämndens överklagande och fastställde Förvaltningsrättens dom.
Se domen i sin helhet nedan.
20170508KRDomMålnr212017
//Assistansjurist
