Assistans TV

Igår började VH assistans serie av föreläsningar på Umeåkontoret under namnet ”Vår i luften”. Först ut var vår rese- och eventansvariga medarbetare från Stockholm, Caroline, som pratade om årets kommande resor. Jag fick i alla fall ett sug i magen att få ge mig iväg till alla resmål – Dubai, Mallorca och Gran Canaria bara för att nämna några. Inte blir det bättre av Umeåvädret som retas med några ynka plusgrader som troligtvis kommer förvandlas till minus 10 så snart som imorgon. Är du intresserad av någon av våra resor? Kontakta Caroline på 08-679 99 29.

Efter den mycket intressanta föreläsningen hade vi besök av Costassom hade med sig en uppsjö av olika spännande kaffesorter vi fick prova på. Min favorit var Hacienda La Esmeralda från Panama.

Ha det bra tills nästa gång!

/Didrik

Försäkringskassan vänder ut och in på sig för att garantera största möjliga objektivitet och likformighet i rättstillämpningen. Man utvecklar behovsbedömningsinstrument och metodstöd i den egna Vägledningen, som är höjd över all lag och praxis, där det anges hur handläggaren ska tänka och agera i alla lägen. Viktigt är dock att handläggaren, som inte är juridiskt bildad, inte glömmer att göra enegen bedömning av det uppgivna hjälpbehovet mot bakgrund av en lika omfattande och spretande praxis. Vad tycker du? Hur bedömerdu det uppgivna hjälpbehovet? Vilken bevisning bedömer du att dubehöver för att bedöma hjälpbehovet? Handläggaren agerar i princip ensam, och presenterar slutligen sitt förslag till beslut inför den alltmer hemliga beslutsfattaren. Beslutsfattaren fick man tidigare träffa, i ett sammanträdesrum där nämnden samlades för att besluta i just ditt ärende. Så är det fortfarande i kommunerna. Konspirationerna skenar när man betänker hur det kan gå till numera.

Vid ett hembesök i veckan fick jag återigen höra, det jag så ofta får höra, att ”det är inte jag som fattar beslut, jag inhämtar bara information och sammanställer det till beslutsfattaren”. Att kunna säga vid hembesöket, att beslutsfattaren är den som slutligen skriver under beslutet, måste innebära en lättnad för samvetet. Liksom för beslutsfattaren, som sätter sig med förslaget och konstaterar att man ju bara har detta att gå på, och det som inte handläggaren valt att presentera för mig kan ju inte vara värt att veta. Det blir som en cykel av samvetsrensning.

Tätt följt av detta kom den nya klassikern: ”numera räknar man jag, tyvärr får jag väl säga, bara aktiv tid för praktiskt hjälpbehov, det är den information jag fått i ett IM”. Ett IM är ett internt meddelande. Försäkringskassan skickar ofta ut interna meddelanden till handläggaren för att ge vägledning i hur man ska bedöma olika saker. Dessa IM skapar en praxis inom Försäkringskassan. Ibland kommer sig ett IM av nya signaler i domstolspraxis eller bland politiska beslut, men ibland tycks de komma sig av sig själva, och utifrån hur man inom Försäkringskassan bestämmer sig för att saker ska tolkas. Jag ser en fara i dessa IM, och att handläggaren är villigare att tala om ett IM, än om ett nytt Regeringsrättsavgörande eller vad som angivits i en proposition. ”Vi vet ju inte ännu hur vi ställer oss till Regeringsrättens uttalande, vi avvaktar vad som står i kommande IM angående detta.”

Jag upplever det som att Försäkringskassan arbetar med ett dubbeleggat svärd. En sidan är vetenskaplig in absurdum – där vardagen styckas upp i sekunder och aktiviteter, andra sidan är fullständigt godtycklig, där tycke och tillit spelar den avgörande rollen. För mig är detta ohållbart, utifrån rådande konventioner och lagstiftning. Samt även med hänvisning till rådande förvaltningsprinciper och rättskällelära. Vi har lite kvar att göra.

/Jessica

Som nationell jurist ser jag som ni vet mycket som får mig att tänka på hur det egentligen står till med jämlikheten i Sverige. På juridiska kallas det likformighet i rättstillämpningen och det tas om rätt till en objektiv bedömning. I verkligheten märker man dock snabbt att jämlikhet, likformighet och objektivitet är begrepp som är mer eller mindre fridlysta, så ovanliga som de tycks vara.

Det görs skillnad på fina och fula funktionhinder. Exempelvis har vi märkt att det finns liten kunskap om och lite hjälp att få som vuxen person med Down´s syndrom. Inom vuxenhabiliteringen ser man sällan dessa personer, då de ”så ofta hamnar på olika boenden” och då hänvisas till kommunala habiliteringen. Inom den kommunala habiliteringen lägger man å sin sida inte ned resurser på att utreda den egentliga funktionsförmågan, psykiska välmåendet och utvecklingsmöjligheterna.

Det är även besvärligt att anföra att man lider av någon diagnos inom det neuropsykiatriska spektrat. Du är ju då kanske motoriskt högfungerande, behöver inte alls rullstol och kan spela avancerade datorspel. Det finns ingen plats i LSS för dig. Att man då tydligt kan peka på både förarbeten och rättspraxis – som skriker motsatsen – spelar ingen roll. Autism är inget funktionshinder, det är mest resultat av för mycket socker och dålig uppfostran.

Trafikskador är luriga. De går ju sällan att i detalj utreda. Det kan vara svårt att säga vilken kota som trycker på vilken nerv och vad som orsakar just det symptomet eller vad utvecklingen kan tänkas bli. Dessa begränsningar beror på att vi inte kommit därhän i vår vetenskapliga forskning. Men ändock fick jag i dagarna motta besked om indragen assistansersättning p g a att personen plötsligt inte längre ansågs ha ett varaktigt funktionshinder, inte heller ansågs hon färdigbehandlad och de exakta orsakerna till de påstådda problemen sägs nu vara luddiga. Bristande bevisning om frågor som omöjligen kan bevisas.

Även geografiskt gäller det att tänka till innan man föder ett funktionshindrat barn eller själv drabbas av ett funktionshinder. Det är helt klart en fördel att bo i Stockholm. Du bör helt undvika södra och västra Sverige, där inte ens den mest uppenbart funktionshindrade har en chans mot vissa lokalkontor och handläggare. Även i domstol hamnar du där i underläge.

Försäkringskassan talar om behovsbedömningsinstrument för att säkerställa att inte olika handläggare gör olika bedömningar. Problemet ligger dock inte i vilket material man tar med sig till hembesöket, vilket förhörsdokument eller frågeformulär du använder dig av. Problemet ligger i vilken människosyn man har med sig in på ett möte med en person med ett omfattande funktionshinder. ”Tror” du inte på whiplashskador eller Aspergers syndrom, eller anser du att personer med Down´s syndrom är ”gulliga” så kommer det att vara avgörande för hur du handlägger ärendet. Anser du att assistans är till endast för svenskfödda? Eller bara för personer utan egna ekonomiska medel och som inte har det för fint hemma? Anser du att assistans endast bör utföras av externa personer och inte av anhöriga? Tror du att 30 % av de som idag är assistansberättigade ”fuskar”? Saknar du helt egen erfarenhet av CP-skador och beskriver de habiliteringsinsatser med träning och stretchning som ordineras av flertalet experter som ”en önskelista”? Gör du skillnad på tvångsskadebeteenden där man slår sig hårt över axeln och där man slår sig över bröstet och tycker att endast det senare är värt att förhindra? Kan du inte se anledningen till varför en utvecklingsstörd pojke skulle behöva kommunicera med personer utanför skolan och familjen? Är du tävlingsinriktad och stridslysten som person snarare än objektiv och balanserad?

Då bör du som handläggare, kommunal personal inom skola, habilitering och boende eller som rådman i domstol, byta arbete. Att arbeta med dessa frågor, och besluta om dessa insatser för personer för vilka det får oerhört långtgående konsekvenser, är ett enormt ansvar och kräver yttersta professionalitet och kompetens inom ALLA möjliga diagnoser och funktionshinder.

Vi arbetar vidare med att garantera största möjliga rättvisa och framförallt jämlikhet för våra brukare. Och jag vill apropå det, passa på att meddela att jag nu har fått en ny kollega. Hon heter Sara Rittenberg och är utbildad socionom. Sara har sitt säte i Malmö, är ursprungligen från Umeå, och kommer liksom jag finnas överallt i landet. Vår tanke är att hon ska hantera ansökningsprocesser för att möjliggöra för mig att fokusera mer på domstolsprocesser. Som socionom hoppas vi på att kommunikationen i ansökningsskedet förbättras, då det har visat sig att många handläggare uppfattar det som ”aggressivt” att skicka en jurist i första skedet. Vidare har Sara en massa kunskap om vad psykiatri och habilitering, etc. sysslar med och kommer snart att bli en mästare på mitt favoritområde – nämligen medicinska intyg!

Vi hörs snart igen!

Jessica