Så var vi då på väg norrut efter en tidig morgon och med fullpackad bil där slalomskidor trängs med hoppborg och varma ytterkläder. Längs Blå vägen rullar vi på i god marschfart, och en bit framför susar regionchef Rose-Marie med sin röda skoter på släp.
Det är en strålande vacker och lagom kall marsmorgon, minus 10 grader och det är mest nyfikna älgar och oberörda renar som kantar vår väg.
När jag var liten skaldade min farmor om Blå vägen så vackert att hon vann en Norgeresa:
”Från kust till kust, från land till land, går Blå Vägen som ett pärleband”
Och visst hade hon rätt, Blå Vägen är en vacker sträcka även vintertid, och kanske hjälper det till att vi har fem härliga skiddagar i Hemavanfjällen att se fram emot?
-Nu kommer jag, säger dottern belåtet till sin finklädda Barbiedocka, för naturligtvis ska hon med till fjällen. Lite olämpligt klädd kan jag tycka, i liten topp och lårhöga stövlar, men är man gjord av det rätta virket, plast vill säga, så klarar man det mesta.
Sonen hänger över sitt nya spel i ett hörn av bilen och är helt förlorad för omvärlden. Han lyssnar förstås till musik samtidigt i sin lurar, och emellanåt utbrister han ”epic” och vem som helst kan förstå att inte är det utsikten han tjusas av.
Själv njuter jag av en latte framför datorn och tycker att mobil uppkoppling är ett fantastiskt påfund, hur gjorde vi förr, innan vi var så multimediala?
-Vi glömde termosen, säger maken lakoniskt och mina funderingar kring tidsandan får ett abrupt slut.
Från och med nu kommer det mesta att handla om mer jordnära ting som yllesockor, knixiga svängar och varma underställ.
Tillsammans med den friska fjälluften och alla härlig deltagare på vår resa, så kommer det att bli ett reningsbad för kropp och knopp, det är jag helt övertygad om.
På återseende i morgon;
Hälsningar Agnetha