Försäkringskassan vänder ut och in på sig för att garantera största möjliga objektivitet och likformighet i rättstillämpningen. Man utvecklar behovsbedömningsinstrument och metodstöd i den egna Vägledningen, som är höjd över all lag och praxis, där det anges hur handläggaren ska tänka och agera i alla lägen. Viktigt är dock att handläggaren, som inte är juridiskt bildad, inte glömmer att göra enegen bedömning av det uppgivna hjälpbehovet mot bakgrund av en lika omfattande och spretande praxis. Vad tycker du? Hur bedömerdu det uppgivna hjälpbehovet? Vilken bevisning bedömer du att dubehöver för att bedöma hjälpbehovet? Handläggaren agerar i princip ensam, och presenterar slutligen sitt förslag till beslut inför den alltmer hemliga beslutsfattaren. Beslutsfattaren fick man tidigare träffa, i ett sammanträdesrum där nämnden samlades för att besluta i just ditt ärende. Så är det fortfarande i kommunerna. Konspirationerna skenar när man betänker hur det kan gå till numera.
Vid ett hembesök i veckan fick jag återigen höra, det jag så ofta får höra, att ”det är inte jag som fattar beslut, jag inhämtar bara information och sammanställer det till beslutsfattaren”. Att kunna säga vid hembesöket, att beslutsfattaren är den som slutligen skriver under beslutet, måste innebära en lättnad för samvetet. Liksom för beslutsfattaren, som sätter sig med förslaget och konstaterar att man ju bara har detta att gå på, och det som inte handläggaren valt att presentera för mig kan ju inte vara värt att veta. Det blir som en cykel av samvetsrensning.
Tätt följt av detta kom den nya klassikern: ”numera räknar man jag, tyvärr får jag väl säga, bara aktiv tid för praktiskt hjälpbehov, det är den information jag fått i ett IM”. Ett IM är ett internt meddelande. Försäkringskassan skickar ofta ut interna meddelanden till handläggaren för att ge vägledning i hur man ska bedöma olika saker. Dessa IM skapar en praxis inom Försäkringskassan. Ibland kommer sig ett IM av nya signaler i domstolspraxis eller bland politiska beslut, men ibland tycks de komma sig av sig själva, och utifrån hur man inom Försäkringskassan bestämmer sig för att saker ska tolkas. Jag ser en fara i dessa IM, och att handläggaren är villigare att tala om ett IM, än om ett nytt Regeringsrättsavgörande eller vad som angivits i en proposition. ”Vi vet ju inte ännu hur vi ställer oss till Regeringsrättens uttalande, vi avvaktar vad som står i kommande IM angående detta.”
Jag upplever det som att Försäkringskassan arbetar med ett dubbeleggat svärd. En sidan är vetenskaplig in absurdum – där vardagen styckas upp i sekunder och aktiviteter, andra sidan är fullständigt godtycklig, där tycke och tillit spelar den avgörande rollen. För mig är detta ohållbart, utifrån rådande konventioner och lagstiftning. Samt även med hänvisning till rådande förvaltningsprinciper och rättskällelära. Vi har lite kvar att göra.
/Jessica