Jag träffar William för första gången

Tillsammans med två sköterskor och med två smärtstillande sprutor i handen och två assistenter i hasorna så kördes jag i sängen via vindlande kulvertar till Barn 4.
Läkaren från IVA hade ringt till avdelningen och frågat om William skulle få komma upp till mig, men personalen tyckte det var för medicinskt osäkert att släppa iväg honom på äventyr, så därför begav jag mig ut på en tur i landstingskorridorerna.
När jag kom in i rummet såg jag fyra små kuvöser och längst bort i ena hörnet var det en kuvös som det stod William på. Då steg spänningen, nu skulle jag för första gången få träffa min son.
Det var ett fantastiskt ljuvligt möte, att få se honom…

veronicawilliam
Jag tyckte inte alls att han var så liten, jag tyckte han var rätt stor, och söt förstås.
Han fick komma ut ur sin kuvös med hjälp av en sköterska som la honom på min mage. Han hade andningsstöd med hjälp av Cpap, precis som jag hade. Sådan moder, sådan son.
Det var en fantastisk, ofattbar känsla att känna hans hud mot min.
Det var ett efterlängtat möte, att vi kommit så långt att vi fick träffas.
Det var ingen självklarhet att vi båda skulle klara oss ända hit, igenom graviditet och förlossning.

11418233_10206831620496894_1843252257_n

Hej kompisar

I helgen var det Värdegrundsdagen på VH. Det är en fin dag tycker Herman och jag. För den handlar om vad som är viktigt i våra liv egentligen.

vohpengar

Det rör sig inte om personer med särskilda behov utan människor med alldeles vanliga behov som skall tillgodoses av en särskild insats i form av personlig assistans”

Det är en rätt klurig mening men det de menar är, t.ex. att Herman behöver precis som de andra barnen i hans klass kissa, äta, sova, leka och lära sig saker. Men för att göra det behöver han en kompis, som mig, som är med honom på dagarna. En personlig assistent som blir extra armar och ben när det behövs.framsidN%203

Och visst är det bra att ha en kompis som är där och hjälper till när de behövs?! Eller rengör trachen? Eller förbereder medicinen? En som hjälper till på träningen eller sätter igång pumpen? Finns så många olika saker som blir lättare. Herman gör precis allt det som barn ska göra och för honom och mig är inget omöjligt, ibland behöver vi lite extra tid, men när vi hjälps åt så går allt!

Ha en fin vecka!

Kram från Vera o Herman

Aktiv tillsyn och ett ärofyllt uppdrag!

I veckan har jag funderat på aktiv tillsyn. För mig som arbetat som assistent och på tjänstemannasidan på VH ett tag är det självklart! Men är det de för alla?

img_0796_117209338

Aktiv tillsyn, att jag hela tiden finns närvarande och aktivt ha koll på allt som händer med min kund. Varje liten vink, blink, andetag så är jag närvarande fysiskt och mentalt redo för att stötta, hjälpa, torka, köra, räcka, säga eller finnas. I bakrunden, nästan osynlig, men ändå mitt i. Det är för mig aktiv tillsyn.

Hos kunden där jag arbetade i flera år såg jag allt, upplevde allt som hände, var med i varje ögonblick och hade full fokus på mitt uppdrag. Såhär i efterhand minns jag inte midsommarfirandet, kalaset eller aktiviteten vi var på, men jag minns min kunds ögon, andetag, rörelse och minsta vink. Det är för mig aktiv tillsyn.

ögon

Jag har också tänkt på hur speciellt det är att få arbeta som personlig assistent. Vilken uppgift det är, både med ansvaret men också förtroendet! Att få vara insatsen som behövs för att en annan människa ska kunna leva sitt liv fullt ut! Det är ett ärofyllt uppdrag. Jag önskar att alla våra fina assistenter ute i landet förstår hur viktiga ni är.

Tänk varje gång du åker till arbetet vilken skillnad du gör, hur viktig din insats är, att resan du suckar åt för att du bli utan dina nära och kära en vecka är årets upplevelse för någon annan! Ta en stund och fundera på för vem du gör saker i ditt arbete, vems behov och liv du fyller med ljus! Förtroendet en annan människa ger dig genom ditt arbete! Ställ dig själv frågan, hur skulle det varit om du själv levde med personlig assistans i ditt liv! Vad hade du värdesatt!? Vad hade du tyckt var viktigt?

Maila mig gärna era tankar sanna@vhassistans.se

Och ha en riktigt fin nationaldag imorgon!

Sanna

VH assistans

Hej kompisar

En vecka kvar sen är det SOMMARLOV!!!

Å vad det ska bli skönt att vara ledig i 10veckor! Har ni längtat? Vad ska ni göra? Vi ska göra så mycket, det blir dagkollo på ett äventyrsland, vi ska till Stockholm på All sång på Skansen, till Liseberg och så ska vi kanske upp till norr och hitta på något roligt. Vi ska till Hermans Mormor o Morfar också, de bor på landet och att få uppleva sommaren på landet är hur mysigt om helst.

4746766214_f952a46c9c

 

Först på sommarlovet ska vi fira midsommar i Stockholm och lära oss att binda en midsommarkrans! Det måste man ha när man dansar runt stången!

midsommar

Sista dagarna i skolan brukar vara extra roliga, man få städa och packa ner alla saker man gjort under året och dagen före avslutningen ska hela klassen ha en grillkväll nära havet som ligger vid skolan, på en fotbollsplan! Det blir mysigt.

voh

Vi längtar tills vi kan bada och vara på stranden och bygga världens finaste sandslott! Å vad mysigt de ska bli!

foto0196

Glad sommar så länge, men vi hörs snart igen!

Vera o Herman

Världsmiljödagen

Ljusterö

Idag firas Värdsmiljödagen, en dag instiftad av FN under miljövårdskonferensen i Stockholm 1972. Syftet med dagen är att uppmärksamma miljöfrågor, men även att fira vår vackra miljö. Att leva en hållbar livsstil och ta vara på vår miljö handlar inte om att leva ett tråkigare liv, utan om att åstadkomma mer med de resurser vi har.

Världsmiljödagen firas i både stort och smått

runt om i världen. Genom åren har det till exempel hållits uppmärksammade manifestationer i Indien, Mexiko, Thailand, Kina och Sverige som handlat om allt från trädplanteringar till vattenåtgång.

Panta

Vi på VH-assistans arbetar med miljöfrågor genom våra ISO-certifieringar som innebär att vi årligen granskas beträffande miljö samt även arbetsmiljö och kvalitet. Vi har bland annat konkreta miljömål så som minskad energiförbrukning, minskad pappersanvändning och att säkerställa en säker kemikaliehantering.

Ordspråket ”Många bäckar små gör en stor å” kommer väl till pass, för ingen kan göra allt men alla kan göra något och om alla människor hjälps åt och drar sitt strå till miljöstacken så kommer jorden snart att må bättre!

Så, Grattis på Världsmiljödagen!

Eva

På IVA

Först fick jag ligga på IVA i 15 timmar och ville skriva ut mig själv redan efter två timmar, för då var jag jättehungrig och mådde hur bra som helst.
Jag skickade raskt iväg assistenten till BB för att hämta lite mat – jag menar mycket mat, jag var vrålhungrig – och dryck. Efter lite eftertanke övergav jag idén om en pizza att äta på IVA, övriga patienter kanske inte mådde så bra av doften kom jag fram till, så det fick bli endast nyponsoppa, äpplejuice, youghurt, coca-cola, risifrutti förutom den proviant jag hade med mig till IVA i en fullspäckad sportbag.
Jag hade rustat mig som inför det värsta elitlopp: GinoMax näringsdryck, druvsocker (för att vara pigg och inte somna när jag skulle träffa William) mm. Det första jag frågade personalen var om det fanns kylskåp där, jag behövde ju ställa in hela min dryckesbar i kyla.
– Vi har aldrig fått frågan förut, konstaterade de lite torr, eftersom patienterna varken får eller kan äta och dricka.
Tänkte inte på det.
Först hade jag ont som f’**, och det berodde förstås på att jag sa nej till smärtlindring, eller rättare sagt inte ville ta rekommenderad dos. Jag är ingen superwomen utan var bara rädd att det skulle påverka min andning. Jag har hellre ont än svårt att andas, tycker det är så himla otäckt.

IMG_7878
Jag tror att sköterskan, snällt ompysslande, sprang med något till mig var femte minut då jag ville ha:
1. Lite mer medicin
2.Min egen värmefilt
3.Min egen värmedyna
4.Kuddar
Så fick jag ont lite här och där, mer medicin…
Och så fortsatte det hela natten. Sköterskan var så snäll, och hade egen erfarenhet av kejsarsnitt. Hon tyckte också att det gjorde så ont efteråt.
Jag kan fortfarande inte förstå de kvinnor som kommer upp ur sängen dag ett, själv kunde jag inte vända mig en millimeter åt varken höger eller vänster.
De skar upp buken på mig lodrätt och livmodern vågrätt.

11119234_10206831621336915_1183241202_n

Miniredaktören i arbete

Jag har nu planerat firandet av årets värdegrundsdag tillsammans med VD. Vi har firat den under flera år och värdegrundsarbetet är en viktig del av vår vardag.

DSC00093
Tidigare har vi skänkt pengar till Hjärtebarnsföreningen och levererat hjärtebakelser till barnsjukhusen, vi har gett pengar till hjärtsjuka barn, sålt majblomman, samlat in till barnhemmen i Riga dit vi också åkte och lämnade över insamlingen, ni kan se filmen här.
Ett år skänkte vi pengar till hemlösa familjer i Sverige, ett annat till organisationen Vaggan, ett tredje år ordnade vi leksaksloppis i hela landet och skänkte pengar till sällsynta diagnoser.
Vi har stöttat barncancerfonden, haft julkuleloppis till förmån för barnhemsbarnen och mycket annat.

veroncia
Ett år bakade vi kanelbullar under hela Kanelbullens dag och skänkte pengarna till Radiohjälpen, vi har också köpt kändiskramar där barn med funktionshinder fick krama sin idol och pengarna gick till Röda korset.
I år vill vi förgylla tillvaron lite extra för våra äldre och tjänstgör därför en dag på äldreboenden där vi bjuder in till kaffekalas och musiktävlingar.
Min mormor som nyss gick bort bodde sina sista år på äldreboende, och därför vet vi hur viktigt det är med stimulans och aktiviteter för gamla människor.
För unga med, baby-William ligger på min arm och deltar i samtalet med er, han är alltid med när vi skriver blogg, och kallas numera miniredaktörn. Han gillar att göra sin stämma hörd med små belåtna ljud, låter som den vackraste skönsång i mammas öron.

1

På BB!

IMG_7877

Jag blev som sagt inlagd en vecka innan förlossningen på sjukhuset, och mitt rum var så stort att vi fick in två sängar, rullstolarna och duschvagnen, så assistenten och jag delade rum, vilket var praktiskt.
Allt fungerade jättebra med BB-personalen, vi fick ett varmt omhändertagande och jag fick bra vård, deras bemötande var ytterst professionellt.
Veckan innan förlossningen kollades Williams hjärtljud varje dag, och jag passade på att göra lite ärenden på sjukhuset när jag ändå var där, läs jag var ytterst upptagen eftersom jag hade fullt sjå att hinna med mitt program.
Jag gjorde allt det jag borde gjort för länge sedan, provade ut en ny korsett för min skolios, fixade en ny andningsmaskin, bokade in träningstider i bassängen, susade upp på hörselmottagningen och pyntade mitt rum emellanåt.
Jag tog med mig en egen lampa och lite personliga saker så att det kändes att det var jag som bodde där. Tiden flög verkligen iväg.
Dessutom var det väldigt god mat på BB, jag fick välja mellan sex olika rätter varje dag, som på den bästa restaurang.
När William var född och vi låg på barn-IVA kom personal från BB och hälsade på, det gjorde mig riktigt glad.

4

Kejsarsnittet

IMG_7869

Det var ett planerat snitt och inte något trauma, och då kan man förstås förbereda allt på ett helt annat sätt. Vid tre tillfällen gick jag igenom med narkosläkaren hur allt skulle ske, vilken bedövning jag skulle få, hur uppvaket skulle vara och att jag skulle ligga ett dygn på IVA.
Läkarna beställde mina gamla journaler från tidigare sövningar för att se om komplikationer uppstått, och hur man skulle göra för att minska riskerna denna gång. När man föder med kejsarsnitt så går läkaren djupt in i vävnaden, och detta kräver stark smärtlindring. Eftersom jag har skolios (sned ryggrad) så kan bedövningen vara svår att reglera, den kan exempelvis gå för långt upp i kroppen och slå ut lungorna, därför blev det sövning för mig.
Direkt efter att man sövts intuberas man, och barnet måste plockas ut direkt. När narkosmedlet sprutas in i mamman blir barnet också påverkat, det finns ingen fördröjningseffekt utan medlet går direkt in i blodbanan även på barnet, så ju snabbare det kommer ut desto bättre.
I förlossningssalen arbetade två narkosläkare, tre förlossningsläkare och en AT-läkare, samt fyra sköterskor, eller kanske såg jag dubbelt?
En och en halv timme tog det i operationssalen bara för att sätta kanyler, mina kärl sprack hela tiden. I vanliga fall kopplar man upp patienten med en elektrisk manschett för att kunna direktkolla blodtrycket under hela ingreppet, men om man gör det på mig, så går min arm av.
Därför måste läkarna hitta ett sätt att få samma information, och det gjorde man genom att en liten elektrod sattes in i kärlet för att sedan kopplas till en monitor.
Fyra olika portar satte de också in ifall de snabbt skulle behöva ge mig flera olika läkemedel samtidigt. De stasade av några större blodkärl ifall en störtblödning skulle uppstå. De hade av den anledningen även beställt mera blod om det skulle behövas.
Det var många beredskapsplaner som jag visste fanns, men som vi inte gick närmare in på. Jag kände mig trygg och förvissad om en god och stor kunskap som fanns samt ett stort engagemang för att allt skulle bli så bra som möjligt för mig. Det rådde en väldig skärpa i rummet.
Alla andra förberedelser gjordes, de kopplade upp hjärta och puls, samtliga elektroder kopplades upp, droppet sattes, och sedan så ringdes läkarna in till salen.
Operationen kunde börja, en kvinnlig läkare ledde teamet. Hon kollade närvaron, alla presenterade sig för mig, och sedan kollade hon att alla stod på sina olika platser i rummet för de hade egna fastställda positioner. Det var mycket välorganiserat.
Hon kontrollerade även att alla visste vad de skulle göra och i vilken ordning det skulle ske.
Sedan frågade hon om barnteamet fanns på plats utanför salen och var beredda att ta emot William. Det visade sig att det fanns inget barnteam där ute, så precis när jag skulle sövas och läkaren ställer en kontrollfråga, tack och lov, så fick alltihop avbrytas. Sköterskorna fick gå och ringa efter barnteamet som varit där innan men som på grund av förseningen på nästan två timmar, snittet var planerat till kl 9.00 och nu var den 10.50, hade hunnit avlägsna sig.
-Är alla klara och beredda, frågade ansvarig läkare, då sätter vi i gång.
Hon räknade: ”1, 2, 3”, och poff ! så var jag borta.

3
På grund av min skelettsjukdom och min benskörhet så är assistenterna alltid med vid operationer, det är dem som vänder och lyfter över mig, etc.
När jag vaknade så mådde jag väldigt bra, jag var klar i huvudet direkt och hann inte ens fråga hur det var med William, utan de berättade på en gång att allt gått bra. Han var nere på barn 4, där han var väl omhändertagen. De hade fått hjälpa honom igång med andningen och de visade ett foto på honom, och hans födelsekort där det stod födelsetiden, kl 11.10, att han var 42 cm lång, och vägde 1.625 gr.
Vi hade kommit överens om att direkt när jag vaknade skulle jag få veta hur det var med William oavsett vilket besked de skulle lämna och oavsett mitt tillstånd skulle de försöka prata med mig. Jag visste nämligen inte om jag skulle ha svårt att andas när jag vaknade och därför hamna i respirator.

6
Nyfödda barns mående graderas efter en sifferskala på 1-10, efter en minut, efter tre minuter och efter åtta minuter. Så här såg Williams siffror ut:
Efter en minut, siffran 2
Efter tre minuter, siffran 4
Efter åtta minuter, siffran 7
Han fick därför andningshjälp och hamnade i cpap (uttalas seppup).
Det visade sig senare att William inte hade ärvt min sjukdom. Men jag hade älskat honom lika mycket ändå, oavsett vilket.
Jag är så glad över att min rädsla inte fick ta överhanden över min barnlängtan, för då hade William inte funnits i dag.

11354935_10206817558545354_1802439688_n