Först fick jag ligga på IVA i 15 timmar och ville skriva ut mig själv redan efter två timmar, för då var jag jättehungrig och mådde hur bra som helst.
Jag skickade raskt iväg assistenten till BB för att hämta lite mat – jag menar mycket mat, jag var vrålhungrig – och dryck. Efter lite eftertanke övergav jag idén om en pizza att äta på IVA, övriga patienter kanske inte mådde så bra av doften kom jag fram till, så det fick bli endast nyponsoppa, äpplejuice, youghurt, coca-cola, risifrutti förutom den proviant jag hade med mig till IVA i en fullspäckad sportbag.
Jag hade rustat mig som inför det värsta elitlopp: GinoMax näringsdryck, druvsocker (för att vara pigg och inte somna när jag skulle träffa William) mm. Det första jag frågade personalen var om det fanns kylskåp där, jag behövde ju ställa in hela min dryckesbar i kyla.
– Vi har aldrig fått frågan förut, konstaterade de lite torr, eftersom patienterna varken får eller kan äta och dricka.
Tänkte inte på det.
Först hade jag ont som f’**, och det berodde förstås på att jag sa nej till smärtlindring, eller rättare sagt inte ville ta rekommenderad dos. Jag är ingen superwomen utan var bara rädd att det skulle påverka min andning. Jag har hellre ont än svårt att andas, tycker det är så himla otäckt.
Jag tror att sköterskan, snällt ompysslande, sprang med något till mig var femte minut då jag ville ha:
1. Lite mer medicin
2.Min egen värmefilt
3.Min egen värmedyna
4.Kuddar
Så fick jag ont lite här och där, mer medicin…
Och så fortsatte det hela natten. Sköterskan var så snäll, och hade egen erfarenhet av kejsarsnitt. Hon tyckte också att det gjorde så ont efteråt.
Jag kan fortfarande inte förstå de kvinnor som kommer upp ur sängen dag ett, själv kunde jag inte vända mig en millimeter åt varken höger eller vänster.
De skar upp buken på mig lodrätt och livmodern vågrätt.
Jag verkligen beundrar dig. Vilket fin liten son du fått. Är det Williams pappa som är med på bilden? 🙂