Ett äktenskap ska gälla i nöd och lust, men hur mycket kan man egentligen kräva av sin respektive? När det kommer till personlig assistans har myndigheterna för vana att dra av tid för det som faller inom sedvanligt makeansvar. Det är ett något oklart begrepp som Kammarrätten i Stockholm fick anledning att utreda i en nyligen avkunnad dom.
Att parterna i ett äktenskap ska ta hand om varandra är självklart. Det följer av våra sociala värderingar och kulturella normer att värna äktenskapslöftet. För det allra flesta är det självklart att ett gift par har ett gemensamt ansvar för hus och hem.
Förutom de sociala aspekterna finns det juridiska regleringar. Det är inte många som tänker på det, men enligt 1 kap. 2 § äktenskapsbalken har makar ett delat ansvar för de praktiska göromålen. Naturligtvis är det inte brottsligt om en enskild maka eller make bryter mot denna bestämmelse, utan den är snarare att se som en ändamålsparagraf. Den säger vad ett äktenskap borde vara.
Ovanstående paragraf får stor betydelse vid beräkningen av antalet assistanstimmar. Eftersom ansvaret för hemmet är delat ska den enskilde ges möjlighet att utföra sin beskärda del av sysslorna. Detta följer av principen om jämlikhet i levnadsvillkor och målet om att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra. I domen från Kammarrätten i Stockholm finner domstolen att den enskilde ska få assistans om hjälpen med hushållssysslorna utförs som i ett led i det personliga stödet till den enskilde.
Avslutningsvis är det vad som är värt att framhålla: Makeansvaret kan vara något positivt som ger den enskilde rätt till fler timmar. Alla människor har rätt att vara en god make eller maka.