Dövblindhet – Prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen i Mål nr 4667-16

Högsta förvaltningsrätten meddelade 2017-06-22 prövningstillstånd för frågan huruvida behovet av taktilt teckenspråk är att anse som ett grundläggande behov enligt 9 a § LSS. Högsta förvaltningsdomstolen har förordnat att Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting ska yttra sig i frågan innan ett domslut tas.

I frågan som målet gäller har både förvaltningsrätten och kammarrätten kommit fram till att det aktuella behovet av taktil teckenspråkstolkning utgör ett grundläggande behov för individen.

Till skillnad från vanligt, så kallat visuellt teckenspråk, innebär taktilt teckenspråk kommunikation genom tolkning av tecken med hjälp av känseln. Taktilt teckenspråk används av personer som är dövblinda och som inte kan kommunicera genom visuellt teckenspråk.

För att hjälp med kommunikation ska anses utgöra ett grundläggande behov i enlighet med 9 a § LSS, krävs att det behövs en tredje person för att kommunikationen överhuvudtaget ska vara möjlig. Det krävs också att denna tredje person behöver ha ingående kunskaper om den assistansberättigade, om funktionsnedsättningen och den assistansberättigades sätt att kommunicera.

Individen i målet var i behov av taktil teckenspråkstolkning, det vill säga teckenspråkstolkning med hjälp av känseln. Försäkringskassan, som var motpart i målet, anförde att behovet taktil teckenspråkstolkning kunde tillgodoses av vilken teckenspråkstolk som helst med kompetens i taktil tolkning.

Vittnesförhör med professor i audiologi och handikappvetenskap gav för handen att det finns vetenskaplig underlag för att taktil kommunikation är beroende av personlig kännedom på ett annat sätt än visuell teckenspråkstolkning och att svårigheter för en dövblind att kommunicera genom taktil teckenspråkstolkning kan leda till social isolering. Vittnesförhör med docent i teckenspråk på Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet gav för handen att för taktil teckenspråkstolkning, måste tolkaren anpassa sig efter användaren, att alla inte känner till alla signaler och att samma företeelse kan förklaras genom olika signaler samt att socialhaptisk kommunikation (när man genom tecken på kroppen förmedlar saker som händer i omgivningen) är något som byggs upp mellan de som använder den. Vittnesförhör med utbildad teckenspråks- och dövblindtolk med teckenspråk som modersmål gav för handen att det finns olika strategier och tekniker för kommunikation som är unika för varje person med dövblindhet.

Kammarrätten kom fram till att sökanden i målet med hjälp av taktil teckenspråkstolk utan ingående kunskaper om just sökanden, kunde föra vissa formella samtal. Enligt kammarrätten gav utredningen i målet emellertid för handen att sökandens förmåga att kommunicera förbättrades avsevärt om den som hjälper henne att kommunicera har ingående kunskap även om henne. Tillsammans med de allvarliga följder som kommer med den sociala isolering som sökanden riskerar om hon inte får sitt kommunikationsbehov tillgodosett föranledde kammarrätten att bedöma den taktila teckenspråkstolkningen som ett grundläggande behov.

Försäkringskassan överklagade domen och frågan huruvida taktil teckenspråkstolkning är att anse som ett grundläggande behov i enlighet med 9 a § LSS eller inte ska nu avgöras i Högsta förvaltningsdomstolen.

 

Se domen i sin helhet nedan.

20170622HFDDomMålnr466716

 

// Assistansjurist

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *