Författare: Assistansjuristerna

Publicerat

Ett ljus i mörkret

Per Lodenius från Centerpartiet vill att de med oförändrade funktionsnedsättningar inte ska behöva ha så omfattande omprövningar. Vilket för oss med medfödda funktionshinder måste ses som oerhört positivt.
Men vad händer när ny rättspraxis gör sig gällande?  Kommer personer med ett oförändrat funktionshinder ändå att ha en enklare bedömning och inte riskera att förlora sin assistans? Inte enligt Per Lodenius. För han tycker att rättspraxis ligger utanför individnivån även om det drabbar individen. Då finns det faktiskt inte så mycket positivt i hans tankegångar. För allt det här innebär att även om man som jag som lever med ett medfött funktionshinder, som aldrig blir bättre utan snarare sämre med tiden. Så kan jag aldrig vara garanterad någonting.
Tanken att värna om LSS och dess intentioner är bra, men då måste det göras på ett sätt så att det garanterar ett rättsäkert samhälle för alla individer.
Men en annan tanke som Per har är att ha en och samma handläggare på Försäkringskassan för alla ärenden. Då kommer den personen att lära känna dig vilket måste vara positivt. Men negativt om du får en handläggare som saknar förståelse och empati.


Per Lodenius är mycket kritisk till finansminsterns uttalande om att ställa funktionshindrade och flyktingar mot varandra. Han säger att kostnaderna för personlig assistans ökar och man måste se varför och om det är berättigat. För statskassan är begränsad. Men om det inte finns pengar för att människor ska kunna leva ett värdigt liv och vara delaktiga samhället så kan man börja ifrågasätta politikernas prioriteringar.
Maj Karlsson från Vänsterpartiet gjorde en liknelse med flyktingpolitiken, där först regeringen gick ut och sa att det inte finns något tak för hur många Sverige kan ta emot enligt asylrätten. Senare så ändrar sig regeringen och plötsligt införs ett tak. Samma sak håller nu på att hända med personlig assistans, som är en rättighetslagstiftning och inte får vara begränsad av kostnader. Trots detta vill politikerna spara in på och stoppa kostnadsökningarna.
För att återgå till Per Lodenius så vill han ha ett blocköverskridande beslut om personlig assistans så att det är starkt och håller över tid. På frågan om handikapporganisationernas  medverkan, så är han positiv och anser att det är viktigt att de får vara med och påverka den kommande utredningen. Eftersom det är ju trots allt de som är berörda.

Niklas Pajuste sekreterare   

Publicerat

Inhibition ett sätt att behålla indragen assistans

Rätten till personlig assistans är för många något näst intill livsavgörande, åtminstone sett till möjligheten att leva livet fullt ut efter sina förutsättningar. Klimatat har blivit tuffare på senare år och flera som varit beviljade insatsen personlig assistans/assistansersättning har fått den indragen av kommunen och Försäkringskassan. Om man har drabbats av en indragning finns en möjlighet att få behålla insatsen under tiden prövning sker i domstolen, detta via ett så kallat beslut som inhibition. Det är ett beslut som fattas av aktuell domstol efter att den enskilde yrkat på det.

I 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns den bestämmelse om inhibition som är av intresse. Det föreskrivs där att en domstol som har att pröva besvär kan förordna att det överklagade beslutet, om det annars skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare inte skall gälla.

Det huvudsakliga syftet med inhibition är att domstolen skall ha möjlighet att förhindra verkställighet av ett beslut som får stora och svåra konsekvenser för den enskilde som svårligen kan repareras i efterhand. Indragning av assistansersättning bör kunna ses som ett typexempel på ett sådant beslut där inhibition regelmässigt bör övervägas p.g.a. de stora konsekvenser beslutet får för stödanvändaren. När ställning skall tas till om ett inhibitionsförordnande skall meddelas måste alltid en viss prövning av sakfrågan i målet göras. Vilken grad av sannolikhet för att överklagandet skall bifallas som bör krävas för att inhibition skall meddelas framgår inte av lagtexten. Svaret på den frågan kan i viss mån variera beroende på vilka intressen som står emot varandra i målet, se vidare RÅ 1996 ref 24.

När det gäller fall rörande personlig assistans innebär inhibitionsbeslutet att en för den enskilde mycket betydelsefull social förmån som staten tillhandahåller tills vidare ska betalas ut trots att ett avslagsbeslut fattats av Försäkringskassan eller kommunen. LSS-ärenden är bedömningsmål och kan ge olika/osäkra utslag. Många ärenden om assistans som överklagas till förvaltningsrätten har en handläggningsperiod på 12–18 månader. Med detta i tanken förstår man hur avgörande ett inhibtionsbeslut kan vara för den enskilde. Detta är något som jag anser att domstolarna ska lägga extra tyngd vid och jag ger verkligen varje enskild person som fått ett vaslagsbeslut att yrka om inhibition.

//Niklas

Jurist

Publicerat

Chansen att leva som alla andra

Alla måste vi hjälpa till med att förändra samhället så att alla har en möjlighet att vara delaktiga i det. Gårdagens inlägg handlade mycket om hur åtgärder vidtas i för långsam takt för att personer med funktionsnedsättningar ska ha möjlighet att vara delaktiga i det. Det är inte enbart politikerna som har ett ansvar att förändra. Vi alla kan faktiskt hjälpa till för att alla ska kunna känna sig delaktiga i den värld vi lever i. Vi måste stå upp för varandra.

Att stå upp för personer med funktionsnedsättningar är något som Natalie Chanise Eriksson vädjar om i sin debattartikel på aftonbladet ”Ge mig chansen att leva som er andra”. Hon berättar bl.a. hur hon har fått tagit hjälp av främmande personer för att bli skjutsad i hennes rullstol uppför en barnvagns ramp så att hon kunde ta sig till tunnelbanan. Det är väldigt bra att det finns människor i omgivningen som ställer upp och hjälper till på det sättet, men det är hemskt att det ska behöva gå till så. Att inte kunna vara fri och självständig. Personlig assistans har ju som nämnts ett antal gånger syftet att möjliggöra frihet för individen och möjlighet att leva ett självständigt liv. Men oavsett hur mycket assistans man beviljas så är det omöjligt att bli självständig när samhället t.ex. på grund av bristande tillgänglighet i olika sammanhang begränsar världen för funktionshindrade.
Tydligt är att en förändring behövs, för som det är nu lever inte största delen av personer med funktionsnedsättningar ett självständigt liv. Mycket tror jag handlar om attityder, folk inom olika verksamheter är så vana att tänka inom sina egna små boxar, så därför glöms en del av befolkningen bort. Ofta brukar man genom media få höra att Sverige som land är bra handikappanpassat, och så är det fömodligen vid jämförelse med andra länder. T.ex. så var jag i en stad i Frankrike för inte så länge sedan, där hade det rent ut sagt varit omöjligt att ta sig fram om man satt i rullstol eftersom staden hade småtrappor över allt, trånga restauranger, ytterst smala trottoarer där man endast rymdes att gå i sidled. I Sverige däremot är det numera vanligt att vid nybyggnationer av något slag så försöker man göra det mer handikappvänligt. (Inte alltid och samhället har ändå en lång väg kvar på den biten) Men! Tillgänglighet har inte enbart att göra med den fysiska tillgängligheten på en restaurang eller på t.ex. ett badhus. T.ex. kan olika verksamheter vara otillgängliga av andra skäl. Ett exempel på detta är modellindustrin som Natalie skriver om, svårigheten eller omöjligheten att vara delaktig i den, vad beror det på? Förmodligen krävs en attitydförändring bland alla oss som inte har funktionsnedsättningar, att våga tänka utanför det vi är vana. Det är märkligt att det fortfarande är ett problem att tänka utanför boxen för att kunna ta hänsyn till personer med funktionsnedsättningar. Vari ligger rädslan när något känns främmande?
Vi på Assistansjuristerna skapar chanser där de inte finns för personer med funktionsnedsättningar genom att möjliggöra rätten till personlig assistans. Men tyvärr är det inte tillräckligt vi måste fortsätta skapa chanser på övriga plan där friheten att leva sitt eget liv inte existerar för alla enskilda individer.
//Liselotte
Jurist
Assistansjuristerna
Publicerat

Delaktighet i samhället på lika villkor – Långsam utveckling

I mars skrev jag inlägget Bristande tillgänglighet som handlar om hur t.ex. tillgänglighet eller bristande tillgänglighet i samhället för personer med funktionsnedsättningar påverkar personer med funktionsnedsättningars välmående eftersom det hindrar delaktighet i samhället. I det inlägget hänvisade jag även till rapporten Hur är läget 2014? som är framtagen på uppdrag av regeringen, av Myndigheten för delaktighet. Rapporten visar b.la. att personer med funktionsnedsättningar inom de flest områden lever med sämre delaktighet än övriga i befolkningen. Myndigheten ser att det finns ojämlikheter och problem inom flera områden. De mest oroväckande områdena är arbetsmarknad och utbildning. En bristande delaktighet i skolan kan ofta leda till en bristande delaktighet senare i livet efter skoltiden.

Den 13 maj presenterade Myndigheten för delaktighet en ny rapport för 2015, Hur är läget 2015?, som är en samlad uppföljning av funktionshinderspolitiken. Rapporten framhåller att utvecklingen inom flera områden går långsamt framåt och inom hälsoområdet så försämras utvecklingen. Detta innebär att det inte har skett några egentliga framsteg från år 2014 rapport. Även denna rapport visar att den upplevda hälsan för personer med funktionsnedsättningar är mycket sämre än för personer i den övriga befolkningen. Det är knappt att sysselsättningen ökar och många har svårt att ekonomin att gå ihop.

Resultatet av den nya rapporten visar att problemen som lyftes fram i 2014 års rapport fortfarande kvarstår, det har med andra ord inte skett några märkbara förändringar på ett helt år inom funktionshinderspolitiken. I sammanfattningen till rapporten framhålls att resultatet av uppföljningen inom funktionshinderspolitiken är ett arbete som kräver uthållighet och ett långsiktigt perspektiv. Ett första steg är ökad medvetenhet som sedan kan leda till ett strategiskt och kunskapsbaserat förbättringsarbete. I förlängningen ska arbetet leda till att enskilda individer märker positiv förändring i sin vardag och att fler kan delta på lika villkor oavsett funktionsförmåga.

Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder (DHR), har kommenterat årets rapport. Kommentaren kan läsas här. De lyfter fram att det inte är tillräckligt med ”det går sakta framåt.” Jag håller till fullo med till det. Att efter ett år fortfarande stå kvar och trampa med samma problem känns märkligt. Visserligen förstår jag att ingenting kan förändras över en natt, men när det gäller människors hälsa så krävs det lite snabbare utveckling. Särskilt när det rör sig om en utsatt grupp i samhället. Att år 2015 komma och säga att ett första steg är att öka medvetenheten och att det senare på sikt kan leda till ett förbättringsarbete känns en aning förlegat. Ökat medvetande bör har infunnit sig för länge sedan kan man tycka, men tydligen inte.

I utredningsarbetet varje år har myndigheten för delaktighet b.la. valt att följa upp kommunerna gällande att angående deras tillgänglighet som arbetsgivare för personer med funktionsnedsättningar. Undersökningen visar att 62% av kommunerna använder sig av FN.s konvention på något sätt för att öka möjligheterna för personer med funktionsnedsättningar att delta i arbetslivet på lika villkor. Vilket är en ökning på 2% sedan föregående år. När det kommer till användandet av konventionen är det vanligaste att den finns med i de politiskt antagna styrdokumenten.

Vad säger FN konventionen

Här finns åtkomst till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionens huvudsakliga syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde. Vidare fokuserar den på icke-diskriminering och listar nödvändiga åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna åtnjuta såväl medborgerliga och politiska som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

I konventionens 27 artikel framkommer att personer med funktionsnedsättning har rätt till arbete på lika villkor som andra. Bl.a. genom att främja möjligheten till arbete genom faktiskt tillgång till yrkesutbildning, arbetsförmedling m.m Dessutom förbjuda diskriminering vid exempelvis rekrytering.

Att kommunernas ökade användande av FN konventionen tycker jag inte säger så mycket egentligen. Att den ha blivit implementerad i styrdokument betyder egentligen inte så mycket för personer med funktionshinder såvida det inte leder till en effekt av deras möjlighet att delta i arbetslivet. Så enligt min mening är det svårt att mäta t.ex. förbättringar på arbetsmarknaden på detta sätt.

Jag håller med Rasmus Isaksson, förbundsordförande i DHR som uttalar att ”Hälsa är ett kvitto på hur utanförskapet ser ut inom olika livsområden”.

Regeringens strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken i Sverige löper under åren 2011–2016. Myndigheten för delaktighet ansvarar för uppföljningen av strategins mål och insatser. Rapporten för 2015 är den fjärde och näst sista uppföljningsrapporten under strategiperioden. Frågan är vad som händer efter 2016, kommer man då ha en utvecklad strategi för att genomföra funktionshinderpolitik? I vart fall kan man tycka att det är ett seglivat arbete att det ska ta 5 år för att få fram en strategi samtidigt som det inte sker så mycket förbättringar under denna period.

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

Publicerat

Att arbeta på assistansjuristerna

Vi på assistansjuristerna jobbar med att i första hand hjälpa funktionshindrade att få rätten till ett eget liv. Med friheten att själva bestämma över sin dag, hur och när man vill göra saker.
Det är vad personlig assistans handlar om.
Jag är själv funktionshindrad, och har idag tack vare Assistansjuristerna fått min assistans tillbaka. Hösten 2009 blev jag själv av med min assistans; på vår hemsida finns en intervju med mig där jag berättar för Didrik Viklund om hur det gick till. Jag vet därför vilken ångest och hjälplöshet många av våra klienter måste känna.
Arbetet är viktigt och lärorikt, varje dag känns det som man lär sig något nytt. Ett extra värdefullt inslag, speciellt för mig, är våra kontorsmöten där man får höra om många olika fall och lära sig mycket.  Även om vi varje dag får ta del av många tragiska öden så har vi en väldigt bra stämning på kontoret och vi samarbetar för att hjälpa så många som möjligt.
Mvh
Niklas Pajuste
Sekreterare
Publicerat

Klientmöte och ändring av beslut

För några veckor sedan fick jag kontakt med en ny klient som behövde hjälp i ett ärende med Försäkringskassan. Efter kontakt med vårdnadshavarna för klient fick jag lite mer information om ärendet och någon vecka därefter möttes vi för ett klientmöte.

Fallet var så att en flicka som befinner sig i tonårsåldern har tidigare haft ett beslut från Försäkringskassan med i genomsnitt 70 timmar assistans i veckan. Helt plötsligt så beslutar Försäkringskassan att ompröva det beslutet (dvs. inte vid tvåårsomprövningen) och kommer fram till att det ska ändras genom att det ska minskas med i genomsnitt 55 timmar per vecka. Klientens vårdnadshavare blir självklart chockade när det får reda på detta eftersom de inte förstår varför denna ändring har skett. De hade inte heller blivit kommunicerad ändringen från Försäkringskassan utan det upptäcktes först i samband med att de fick mindre assistansersättning utbetalt. Det var efter detta som jag fick kontakt med klienten och hennes vårdnadshavare. Vi pratade igenom ändringen som hade skett och konstaterade att det var väldigt märkligt. De var väldigt orolig med tanke på att flickan verkligen behöver sin assistans.
Efter det här så försökte jag få kontakt med berörd handläggare på Försäkringskassan som dessvärre hade slutat, men jag blev hänvisade till en annan handläggare istället. Vi förde en dialog gällande beslutet som hade tagits och på vilka grunder det var gjort. Hon förklarade att det handlade om att flickan hade blivit beviljad korttidsboende av kommun ett visst antal dygn per år, och man kan inte få dubbla insatser (dvs. både kortidsboende och assistansersättning). Det är självklart kan ha dubbla insatser, men så var inte fallet här. Flickan hade visserligen blivit beviljad boende från kommunen, men hon hade inte fått någon plats på ett sådant boende. Vilket innebar att Försäkringskassan fattade ett beslut på felaktiga grunder eftersom hon därmed inte har dubbla insatser. Försäkringskassan hade alltså dragit bort timmar för något som i själva verket inte hade. Vilket jag också påpekade för handläggaren. Hon svarade att hon måste kolla igenom det och att det verkade som att de hade skett ett missförstånd.
I veckan så hade jag som sagt ett klientmöte med en av vårdnadshavarna när där jag förklarade situationen och att Försäkringskassan hade tagit beslutet på felaktigt antagna grunder. Hon blev väldigt glad och hoppades att beslutet skulle kunna ändras eftersom en indragning av tid hade betytt att klienten inte skulle kunna leva sitt liv som andra tonåringar utan funktionshinder. Bl.a. skulle det innebära att hon skulle få stå över mycket fritidsaktiviteter på dagarna och framförallt inför kommande sommarlov. Det innebär också att föräldrarna måste ställa upp som assistenter utan lön, eftersom hon annars inte skulle kunna ha någon hjälp i hennes daglig livsföring. Det i sin tur påverkar resterande familjemedlemmar eftersom t.ex. syskon inte kan få den tid de behöver från en förälder. Ja det är verkligen mycket som händer när timmar dras in, en hel familjs liv ställs på sin spets. För en klient som befinner sig i tonåren är det dessutom kanske inte alltid så roligt att ha sina föräldrar med sig överallt utanför hemmet, det är ju i den åldern som man vill prova på att vara självständig.
Väl tillbaka på kontoret följande dag får jag goda nyheter då det dimper ner ett brev från Försäkringskassan. Brevet innehållet ett nytt beslut där de ändrar det tidigare felaktigt fattade beslutet!! Jag blev så glad när jag fick ringa och berätta detta för klienten och föräldrarna!.
Ibland går det att lösa saker och ting på ett enkelt sätt via dialog, vilket känns otroligt skönt! Dock så kan man undrar hur många gånger det sker sådana här felaktiga beslut (för det måste ju hända pga. mänsklig faktor) men att de ersättningsberättigade väljer att inte göra något åt det, kanske för att de inte har orken att ta tag i processen om rätten till assistans igen, eller för att de tror att om det står så i beslutet så är det väl det som gäller? För hade inte vi påpekat detta så hade nog aldrig Försäkringskassan märkt att det var felaktigt från första början.
Publicerat

Hässleholmförsöket- Utredning om fusk?

I dessa artiklar från HD-Sydsvenskan den 3:e och 4:e maj kan vi läsa om det så kallade Hässleholmsförsöket.

Hemligt vårdprojekt ska avslöja simultanter

CP-skadad fuksutreddes i Hässleholmsförsöket

I artikeln från den 4 maj framkommer det att den 11 september 2014, träffas försäkringsmedicinska experter från hela Europa för att utbyta erfarenheter gällande personer som genom att överdriva eller fejka ett funktionshinder för att försöka lura till sig ersättning, så kallad ”simulering”. Det var vid detta sammanträde som Hässleholmsförsöket började uppdagas.

En av föredragshållarna, som är VD på Malmöbaserade Beteendemedicinskt center, Bemce, förklarar mer ingående om ”simulering” och vad som han upptäckt under undersökningar som genomförts. Han berättar att de undersökt 400 fall, där de använt en utarbetad checklista för att upptäcka dessa fuskare. Checklistan har även reviderats i efterhand som arbetet har fortskridit. Han påpekar vidare att Sverige länge har blundat för problemet med ”simulering” och därför har det tidigare knappt framtagits några tester, formulär eller checklistor för att upptäcka fenomenet. När föredragshållaren får frågan om var dessa metoder har beprövats så ”dubbelkollar” han med en man i publiken om de kan berättat om  ”testet i Skåne”. Efter detta berättas att den som ska utredas på uppdrag av Försäkringskassan läggs in ett dygn på ett sjukhus i Skåne där den inlagde får träffa olika specialister, så som arbetsterapeut, sjukgymnast, läkare och en psykolog.  Dessvärre vet in försäkringstagaren om att denne observeras mellan dessa utredningstillfällen. Detta för att de anser att personer beteer sig annorlunda när de inte är medvetna om att de observeras. I efterhand när HD-Sydsvenskan kontaktar honom vill föredragshållaren inte bekräfta att detta stämmer, eller att han har pratat om detta på föreläsningen. Han nekar även att han har deltagit i ”Projekt Skåne”.

HD-Sydsvenskans granskning visar att det finns ett pilotprojekt som genomförs på Hässleholms sjukhus med hjälp av föreläsaren och hans kollegor på Bemce. Vilket stardade med att förra regeringen gav Försäkringskassan i uppdrag att redovisa åtgärder för bättre kontroll och mer rättsäker hantering av assistansutredningarna. Ett av syftet med uppdragen var att klargöra om de utredningar som Försäkringskassan gör nu är tillräckliga som underlag för att de ska kunna besluta om hjälpbehovet. Det efterfrågades även förslag ”som leder till att försäkringsmedicinska utredningar blir möjliga”.
avpixlöat

Fall från verkligheten

I artikeln från HD-sydsvenskan den 5 maj kan vi läsa om CP-skadade Ahmed Baticha som var en av dem som blev observerad i det så kallade Hässleholmsförsöket. Ahmeds CP-skada påverkar hans muskelkontroll vilket gör att han behöver hjälp med det mesta i sin dagliga livsföring. Försäkringskassan kom fram till att hans behov uppgick till 18 timmar och 22 minuter, vilket innebar att det saknades 1 timme och 38 minuter för att han skulle ha rätt till assistans.

Ahmed blev därefter kallad till Hässleholmssjukhus, där han skulle få träffa läkare, sjukgymnast och arbetsterapeut under 27 timmar. Då han tidigare gjort liknande utredningar hos andra läkare och arbetsterapeuter osv. tyckte han att det var märkligt att han blev kallad till detta, men tänkte att de kanske inte litade på varandra. Under dessa 27 timmar vet han alltså inte om att han deltar i ett pilotprojekt som har för avsikt att utreda om deltagarna simulerar eller kraftigt överdriver sina symptom för att kunna ta del av olika socialförsäkringar. Han vet alltså inte att han också observeras mellan utredningar från arbetsterapeuter, läkare osv.

….

Detta gör en så arg när man läser om sånt här, när är det nog? Visst att det har skett assistansbedrägerier i Sverige, tråkigt nog går det utöver alla som verkligen är i behov av personlig assistans. De som är i behov av personlig assistans är betydligt betydligt fler till antalet än de få bedrägeriförsök som har skett. Dock har dessa fåtal försök uppmärksammats stort i media. Jag håller absolut med om att de som inte har rätt till personlig assistans inte heller ska beviljas det, men utredningar om detta ska dock inte drabba den enskilde som har ett behov.

Försäkringskassan har själv lämnat en kommentar med anledning av Sydsvenskans artiklar den 3 och 4 maj 2015. Den kan läsas här. De förklarar att det så kallade ”Hässleholmsförsöket” handlade om att en teambaserad utredning har efterfrågats, och att det behövs kompletta underlag för att fatta rättsäkra beslut med hög kvalitet, syftet var inte att bedöma om individer missbrukar försäkringen.

Även om de inte uttryckligen skriver att det handlar om att utreda fusk, så innebär det indirekt det. Eftersom detta försök innebär att man inte litar på de tidigare intyg som försäkringstagare har lämnat in för att styrka sin rätt till t.ex. assistans. Allting som de hittills har gjort är helt plötsligt inte tillräckligt för att göra en rättsäker bedömning. Det enda som fattas är alltså en observation där man verkligen kan se om det som tidigare har lämnats in stämmer, en hemlig observation dessutom

. Hur ska den enskilde om läkare, arbetsterapeuter osv. kommer fram till att vad de har observerat under dessa 27 timmar inte motsvara de behov som den enskilde har ansökt, kunna bevisa de behov som denne har? Vilket väger tyngst, intyg och behovsbeskrivning över den hjälp som behövs som den enskilde själv har lämnat in, eller observation som har vidtagits av Försäkringskassan? Det är nog ganska lätt att svara på detta, den enskilde får nog ganska svårt att motbevisa det som framkommer under dessa 27 timmar, och vari ligger rättsäkerheten i det?

Man kan fråga sig hur mycket ska personer med funktionsnedsättningar behöva genomgå för att få rätt till personlig assistans, något som de har rätt till för att kunna leva ett självständigt och framförallt värdigt liv? Vari ligger värdigheten i detta egentligen?

//Liselotte
Assistansjuristerna

Publicerat

Utvecklingen av LSS

I Kalibers program på Sveriges radio LSS – frihetsreformen där funktionshindrade blir Svarte Petter är ett intressant inslag om hur tillämpningen av LSS har utvecklats till att människor i behov av hjälp bollas mellan olika myndigheter.

I programmet uppkommer det många intressanta aspekter gällande rätten till personlig assistans. Vi får bl.a. höra om Jonas som har en CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. När lagen om LSS trädde i kraft 1993 så fick den stor betydelse för honom. Den gjorde det möjligt för honom att leva ett liv precis som för alla andra. Precis som det ska vara, och som också är huvudsyftet bakom lagen. Dock har det skett en förändring av tillämpningen av lagen mot slutet av 2000-talet, vilket har medfört att syftet att kunna leva sitt liv som alla andra, har hamnat i skym undan. Det har blivit allt fler avslag vid omprövningar av personlig assistans och assistansersättning, och även allt fler avslag vid nyansökningar. Här kan det läsas om statistiken kring avslagen. Så som jag har skrivit om förut i inlägget ”allt fler avslag” så har domen RÅ 2009 ref. 57 och tolkningen av denna stor betydelse i detta. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken. Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov. I Försäkringskassans vägledning till hur handläggarna ska tolka och tillämpa lagen har de dragit många strikta slutsatser om vad som anses utgöra grundläggande behov. Här nedan är några exempel:

Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte. 
Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov. 
Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor.
Detta har gjort att bedömningarna blir allt striktare och det är väldigt integritetskränkande när man i en ansökan om personlig assistans gå igenom minut för minut vilken hjälp man behöver. Har aldrig varit med om att det inom något annat rättsområde görs en sådan kartläggning av en annan människas liv som dessutom har att göra med det mest integritetsnära som går att tänka sig. Det är intressant att höra hur enhetschefen på Försäkringskassan i reportaget uttalar att ”Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om” när det gäller bedömningen av de grundläggande behoven. Detta kan jag iallafall säga att det stämmer inte alls,  eftersom det alltid handlar om att räkna minuter och att försäkringskassan ger beslut om avslag på ibland 40 minuter ifrån den ”magiska”gränsen på 20 timmar. Vilket enligt min mening är helt otroligt.
Vidare i detta reportage pratas det om vikten av intyg och vilka bedömningar som en arbetsterapeut måste göra för att kunna styrka att behov av hjälp behövs i den dagliga livsföringen. I Jonas fall så hade arbetsterapueten velat vara med vid duschningen för att kunna utfärda ett intyg om hans behov i samband med dusch. Detta är ytterst integritetskränkande. Kommunens handläggare hade dessutom uttalat att ett intyg utan en sådan observation inte väger lika tungt. När Kaliber pratar med en enhetschef från en kommun och frågar om detta, så menar hon att hon inte känner till att de arbetar på detta vis. Men då vill jag bara tillägga att tyvärr är situationen så, då jag har läst olika beslut där kommun eller Försäkringskassa anser att vissa behov inte har lyckats styrka därför att en arbetsterapeut har observerat dem.
Det är skrämmande vilken vändning det har tagit när det gäller att ansöka om en rättighet som ska ge personer med funktionsnedsättningar att leva sitt liv som alla andra. Istället får de kämpa och lägga fram allt om deras liv in i den minsta detalj för att kanske ha en chans att få rätt till personlig assistans.
Från Försäkringskassans håll har det varit tal om att att de ska jobba för att personer med funktionsnedsättning ska ges en enklare vardag. Vilket kan läsas om i deras pressmeddelande här ”Enklare vardag”. Det innebär främst förändringar i kontakten med Försäkringskassan, men inte så mycket om deras bedömningar. På mässan i leva och fungera i Göteborg pratade jag och mina kollegor med Försäkringskassan angående dessa förenklingar i vardagen. En talesperson sade att de bl.a. ska försöka se till helheten av hjälpbehov istället för att gå in på minuter och att vid omprövningar så ska uppföljningar göras via telefonsamtal. Detta låter nog bra i tanken men frågan är hur det blir i verkligheten. För det första så kommer det förmodligen vid helhetsbedömningar ändå tillämpas någon slags ”schabloniserad-bedömning” av behoven och det kan innebära en ganska stelbent tillämpning med hänsyn till den enskilda individens behov. För det andra så kan uppföljningar via telefonsamtal minska rättssäkerheten för den enskilde vid omprövningar. Den enskilde ges då inte möjlighet att förbereda sig på samma sätt med t.ex. juridiska ombud, och det kan vara oroväckande om beslut ska grundas på frågor ställda via telefon. Det lämnas stort utrymme för att svara ”fel” på handläggarens frågor pga. missuppfattningar.

Som sagt så verkar tillämpningen av LSS och hur det ska förbättras vara svårt, trots att det i verkligheten inte borde vara det. Utgångspunkt bör fortfarande tas i syftet med lagen, dvs. att möjliggöra för personer med funktionsnedsättningar att leva som andra och möjlighet att styra över sitt eget liv och vara fullt delaktig. För att besluta om detta bör man inte behöva komma ner på räknandet av minuter och frågan huruvida någon faktiskt kan föra gaffeln till munnen eller inte.

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

Publicerat

Elevassistent och personlig assistans i skolan

Samma vecka som vi på assistansjuristerna åkte ner till Mässan i Göteborg, så passade jag och min kollega på att göra ett stopp efter vägen för ett hembesök hos en klient. Det gällde en ansökan om personlig assistans i skolan.

Enligt LSS och reglerna om assistansersättning SFB framkommer att den som vistas i t.ex. skolan inte har rätt till personlig assistans eller assistansersättning om det inte föreligger särskilda skäl för det. Detta eftersom behoven för barn med funktionsnedsättningar normalt ska tillgodoses inom ramen för den kommunala verksamheten och personlig assistans ska därför inte ersätta den personal som behövs för att bedriva verksamheten. Detta eftersom kommunen är enligt socialtjänstlagen skyldig att ge det stöd som de enskilda behöver för att kunna delta i verksamheten. Kommunen ska t.ex. se till att verksamheten har de resurser som behövs för att den enskilde ska kunna delta i verksamheten, så som t.ex. specialpedagogiskt stöd eller elevassistans. Även i skollagen regleras vilka rättigheter och skyldigheter som barn, elever och deras vårdnadshavare har samt de krav som ställs på huvudmannen för verksamheten. Se mer om det här.
Från huvudregeln att personlig assistans inte beviljas för tid då barnet vistas i skolan finns det undantag om det föreligger särskilda skäl, se 106 kap. 25 § SFB. Detta kan gälla exempelvis:
• i situationer där den försäkrades funktionshinder skapar särskilda
svårigheter att kommunicera med andra än med sin eller sina personliga
assistenter
• när det med hänsyn till personens hälsotillstånd är viktigt att den
personliga assistenten finns till hands
• i situationer där funktionshindret gör det särskilt angeläget att den
assistansberättigade har ett starkt begränsat antal personer knutna till sig
• om funktionsnedsättningen är sådan att personen behöver tillgång till
någon som har ingående kunskap om honom eller henne och hälsotillståndet.
Se mer om detta i förarbeten, prop. 1995/96:146 s, 15.
De tre sista punkterna var de som främst var av intresse vid hembesöket. Det gällde ett barn som är 8 år, och behöver aktiv tillsyn hela tiden. Då det annars finns risk för att barnet skadar sig och ramlar och kan bryta olika kroppsdelar. För tillfället har barnet en elevassistent i skolan som ska vara knutet endast till barnet pga. dennes behov av ständig tillsyn. Dock så fungerade det inte så bra med detta eftersom elevassistenten används som en slags extra lärare för alla i skolan. Vilket innebär att barnet inte får den tillsyn som behövs och utsätts därmed för allvarliga situationer. Tanken med en elevassistent är att den ska finnas med hela tiden där eleven befinner sig. I detta fall var det tyvärr inte så. I detta fall så var assistenten istället behjälplig åt lärarna, t.ex. att kopiera papper, eller hjälpa andra elever som var extra stökiga, vilket innebär att ständig fokus inte var på den som behövde det mest. Barnet med funktionshinder fick även sitta inne på rasterna eftersom elevassistenten antingen behövde rast eller tyckte att de inte hann gå ut eftersom hon först hade hjälpt barnet på toaletten. Hur ska man då kan få ha samma livskvalité som sina jämnåriga?!
När man läser kanske man tänker att det är bättre att byta elevassistent bara och få en ny istället, som sköter sina arbetsuppgifter på bättre sätt. Dock är det inte så enkelt, efter som skolan själv anser att allt fungerar bra, när det i själva verket inte alls gör det. Kanske tycker de så eftersom de får en extra hjälpperson för hela klassen, något som förmodligen behövs när skolklasserna blir allt större och större. Tråkigt bara att det sker på bekostnad av en persons behov av hjälp i sin vardag för att få ett meningsfullt och välfungerande liv!
Inte heller är skolan villig till att uttala sig om att behovet av personlig assistans behövs, vilket i själva verket är situationen som är förhanden. Detta är i och för sig lite märkligt anser jag eftersom det skulle innebär att de sparar pengar då de inte behöver bekosta det själva. Jag har i flertalet fall märkt att skolorna inte är villiga till att det ska ansökas om detta, vilket är märkligt eftersom det finns flera uppenbara fall där det behövs.
Som sagt så blir man upprörd när man hur en enskild individ sätts åt sidan på det här sättet.
//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna
Publicerat

Godtyckliga bedömningar

Detta inlägg handlar om en reflektion jag gjorde under mässan leva och fungera 2015 i Göteborg. Jag upplevde att mässan var en väldigt nyttig och lärorik mötesplats. Med besök i olika montrar bl.a. för olika assistansbolag och även besök på föreläsningar, gjorde att tisdagen den 14 april blev en dag full med intryck.

Det var särskilt ett samtal i en monter som tillhörde ett assistansbolag som i efterhand har fått mig att reflektera mycket över hur det är att ansöka om personlig assistans och assistansersättning. Under samtalet talade vi om den ”juridiska-delen” vad gäller ansökningar om personlig assistans och assistansersättning. Jag påpekade under samtalet att trots syftet med lagstiftningarna om personlig assistans och assistansersättning, så är det tyvärr så att det blir allt fler avslag och att juridisk hjälp behövs allt oftare. Dock var detta något som företrädaren från assistansbolaget minsann aldrig hade uppmärksammat och de hade aldrig några problem med avslag på ansökningar. Tyvärr är inte verkligheten så som hon beskrev den då det har uppmärksammats i bl.a. media ett flertal gånger om att det blir allt fler avslag på ansökningar om personlig assistans eller assistansersättning. Se t.ex. här.
Givetvis var jag nyfiken hur det kom sig att denna kvinna inte hade märkt av de ökade avslagen vid ansökningar. Hennes svar var kort och gott att hon hade en god relation med handläggarna på kommunen eller Försäkringskassan.
Detta fick mig att reagera, och även fundera i efterhand på ansökningar om assistans. Huruvida relationen till handläggaren som ska bedöma om assistans eller inte är god, har ingen som helst betydelse för vilket behov av assistans man har. Behovet för den enskilde är detsamma oavsett hur bra eller dåligt man känner en handläggare, hur trevlig eller otrevlig man är som person osv. Bedömningarna av rätten till assistans blir väldigt godtyckliga om det ska baseras på vilka relationer handläggarna har till dem som ansöker. För att undvika det finns det en lag som ska vara lika för alla, och bedömningen ska göras i det enskilda fallet. Det finns även verkliga exempel på personer som flyttar från en kommun till en annan för att kunna få rätt till assistans. Enligt min mening har något gått snett om det ska vara på detta sätt, att man behöver söka sig till ”snällare och bättre” handläggare för att kunna beviljas något som man enligt lagen har rätt till. Självklart är en ansökan om assistans alltid en bedömning i det enskilda fallet, och det är svårt att jämföra med andra fall. Men någon enhetlighet bör ändå finnas i bedömningarna. Dock verkar det tyvärr inte alltid så när man hör andras berättelser.
Här kan ni läsa en artikel som handlar om bristande rättssäkerhet gällande personlig assistans.
// Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna