Efter att ha läst en intervju med Yvonne Malmgren som tidigare arbetade som LSS-handläggare.
Så inser jag ganska snabbt vilken skrämmande utveckling vi har haft, när det gäller den personliga assistansen. Från nittiotalet fram till början på tjugotalet, så var politikernas inställning till LSS att det var en rättighetslagstiftning. Man såg assistansen som en reformering av samhället. En utveckling till det bättre.
Men hur räknade man då? Ja det som vi alla upplever idag med minut räkning fanns inte tidigare. Man såg helheten, tillsammans med den person som var i behov av insatsen.
Däremot var det en stor omställning för den personal som från början till stora delar kom från hemtjänsten. Man fick lära sig ett nytt sätt att tänka. Plötsligen kunde personen i behov av vård vara arbetsgivare och bestämma över sitt eget liv.
Men något av det bästa med hur det så ut från början var att inga integritetsnära behov räknades.
Utan som ett exempel så räknades alla delar av matsituationen som ett grundläggande behov. Allt ifrån diskning till matlagning. Idag räknas endast om man kan föra maten till munnen. Vilket är helt absurt.
Hur upplevde då dem funktionshindrade denna reform? Många var rädda för det nya, visste inte riktigt vad som väntade. Man var så van vid att någon bestämde över ens liv så att detta kändes skrämmande. Man kan väl närmast jämföra det med någon som suttit större delen av sitt liv i fängelse och inte vet något annat. Plötsligt får man sin frihet åter och måste vänja sig vid att själv få bestämma allt.
Gå gärna in och läs hela intervjun med Yvonne Malmgren på: https://assistanskoll.se/20190424-Malmgren-fdlss-LSS-inte-prislapp.html
Behöver ni hjälp att överklaga ett beslut eller ansöka om assistans? Kontakta oss på Assistansjuristerna.
Niklas
// sekreterare