En liten klapp på huvudet

Till dagens inlägg började jag kolla runt bland lite olika artiklar och rapporter för att snappa upp ett bra ämne för dagen. Jag hittade en rapport/handbok som jag tyckte verkade intressant Mediabilden av personer med funktionshinder. Det är en handbok som är utformad av svensk handikapprörelse, Sveriges radio och dagens nyheter och syftet med den är visa på hur personer med funktionsnedsättningar framställs i media.

I denna handbok skrivs att de vill försöka förmå bl.a. journalister och fotografer att fokusera på individen och människan och inte funktionshindret. Detta kan jag hålla med till fullo om, eftersom jag anser att det väldigt ofta är så att det glöms bort vem den enskilde individen är och istället ser man en funktionsnedsättning. Men en person med funktionsnedsättningar är inte sin funktionsnedsättning, vi är alla enskilda individer!
Det är också vanligt att personer med funktionsnedsättningar klumpas ihop, som om de vore en enda homogen grupp, när det i själva verket är så att det är individer som har helt skilda funktionsnedsättningar och även lever helt skilda liv, precis som med personer utan funktionsnedsättningar.

Bilden som förmedlas i media handlar nästan uteslutande om att antingen är man hjälte eller offer. Ett exempel på det är vad som skrivs i aftonbladets artikel angående där Nyhetsmorgons programledare sätter ”offerstämpeln” på en person med funktionsnedsättningar som intervjuas i morgonprogrammet. Nedlåtande, nyhetsmorgon. Mycket av den där offerstämpeln handlar också om att personer utan funktionsnedsättningar försöker göra en godgärning för sin egen skull. Men det är viktigt att ha i åtanke att bara för att man behöver stöd och insatser i form av t.ex. personlig assistans som innebär det inte automatiskt att man också behöver ha en ”liten klapp på huvudet”. Om samhället  hade varit inkluderande och tillgängligt för alla så skulle förmodligen inte ens någon reflektera över om någon har en funktionsnedsättning.

Jag har även fått höra att ibland är det mycket rullans på personliga assistenter, många som börjar och slutar. Särskilt bland unga personer (nu vill ja inte dra alla över en kam). Jag tror en orsak kan vara att en del personer söker sig till yrket som personlig assistent för att de vill göra en god insats och att det ser bra ut på CV:et. Nu menar jag absolut inte att det är något fel i att vilja göra goda gärningar, men det bör inte göras av fel orsaker. Risken finns att det snarare handlar om att stärka sin egen självbild vilket leder till att personer med funktionsnedsättningar görs till offer, och det kan nog vara extremt förminskande. ”Stackars dig, här kommer jag och ska hjälpa dig”.

Jag tror även svårigheten att få personlig assistans och assistansersättning lätt gör att det blir en offer-bild av personer med funktionsnedsättningar i media. Med det menar jag att många som inte får den assistans som de är i behov av ”tvingas” gå ut i media och lämna ut sig själv för att problemtiken och missförhållanden ska uppmärksammas.

I handboken som jag refererade till i början av inlägget, på s. 17, så kommer en liten lista med ”Vett och etikett runt personer med funktionshinder”. Detta gjorde att jag helt tappade intresset för handboken. Jag blev faktiskt less. Till en början tyckte jag att handboken var meningsfull, men att komma med vett- och etikettregler tycker jag bara omkullkastar syftet med handboken samt det jag har skrivit om. Det visar bara på att synen fortfarande är att personer med funktionsnedsättningar är annorlunda, och man måste lära sig hur man ska bete sig runt dessa personer. Återigen klumpas alla ihop till en grupp som skiljer sig från alla personer utan funktionshinder. Jag tycker det rent utsagt är att förminska personen om man försöker behandla han eller hon på något annat sätt. Jag har aldrig hört att det finns vett-och etikett regler för hur man ska bete sig runt alla personer som heter Liselotte, eller runt alla personer som är brunhåriga eller blonda. Förmodligen är tanken med denna lista inte ond, men bara att man kommer på tanken att göra den visar på att samhället har svårigheter att behandla alla som enskilda individer utan manualer eller förhållningsregler.

Alla är vi olika men samtidigt lika.

Trevlig solig helg från oss på Assistansjuristerna!!

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna