Reinfeldt och Sahlin – Jag ha er i min värld!

Den negativa biten med att jobba inom den branschen som vi gör är att på nära håll uppleva hur det svenska samhället sätter pris på sina medborgares liv. För så är det ju, och det gäller inte bara inom assistans, utan försämrade villkor inom sjukvård, barn- och äldreomsorg och för arbetslösa och sjukskrivna. Livskvalitet inom de grupper som behöver samhällets hjälp för att få den – det är helt enkelt för dyrt.

Tydligast blir det dock inom just assistans och äldrevård, två områden där ekonomi är en ständig stötesten. Ta som exempel en funktionshindrad som 2008 ansågs behöva personlig assistans upp emot 100 timmar per vecka och 2010 helt plötsligt inte bedöms kvalificera sig för personlig assistans överhuvudtaget? Ett mirakulöst tillfrisknande som skulle få Lazarus att framstå som en petitess? Eller en cynisk bedömning som handlar mer om att spara pengar än att se till individens behov och möjlighet till goda levnadsvillkor?

Sverige satsar näst mest i världen på forskning och utveckling, sett till procent av BNP. Hela 3,9%, vilket i reda siffror motsvarar cirka 13,5 miljarder kronor. Det är naturligtvis jättebra att satsa på forskning och utveckling – också. Men kanske skulle vi satsa 3,5%? Eller 3%?

I höstens val talar de rödgröna mycket om att höja skatterna. Jag skulle tveklöst kunna leva med 500 kronor extra skatteavdrag/månad. Herregud, jag skulle till och med välkomna det, om jag visste att det kom rätt människor tillgodo, att pengarna satsades på mjuka värden, på omsorg om våra medborgare. Problemet är att socialismen inom politiken är död. Ute bland folket finns fortfarande en vilja att omhänderta, att vårda de våra, det är jag helt säker på och tvekar man så är Assistansuppropet ett strålande exempel på att så är fallet. Men i politiken handlar även vänsterpolitiken idag om att kamma hem fler skattekronor som kan läggas på andra saker, sådant som syns i tidningen och sånt som gör en till vinnare även i kommande val.

Jag vill så gärna tro på ett modernt samhälle där vi tar hand om de som behöver hjälp. Där du kan lita på det sociala skyddsnätet, där stöd finns att få. För på samma sätt som jag imorgon kommer att sitta i möten med funktionshindrade och diskutera deras processer och framtidsutsikter, på samma sätt kan jag en månad senare sitta som kund istället för som chef på VH efter en trafikolycka och diskutera upplägget på min egen LASS-ansökan. Sådan är verkligheten. Livet är skört, men systemet är hårt. I min värld borde dessa faktorer gå hand i hand.

Jag önskar att fler ledande politiker ville leva i min värld.

/Daniel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *