Bemötanden, del 2

Hej alla!

Idag är det dags för del II av mina funderingar kring bemötanden. Sedan jag skrev sist har jag hunnit stöta på ytterligare en del sådana, dock övervägande positiva. Det glädjer mig när jag känner att vi alla, assistanssamordnare som myndigheter som skolor och habiliteringar, arbetar tillsammans för att hjälpa den enskilde. Det har rasat in intyg, det ena mer utförligt och välskrivet än det andra och jag har fullt upp med att mata in dessa till myndigheter och domstolar landet över. Stort tack till er alla som arbetar med funktionshindrade och inser värdet i personlig assistans och förstår vikten av er funktion i det hela.

Så lite gnäll. Jag blir både ställd och bedrövad när jag får samtal från habiliteringar som inte anser sig ha vare sig tid eller skyldighet att utfärda några intyg eller redogöra för några hjälpbehov. Den ena hänvisar till den andra som hänvisar tillbaka och till slut står vi med endast familjens utsago till grund för utredning och beslut. Jag har även flera gånger fått frågan rakt ut varför vi inte bara kan be föräldrarna eller personen med funktionshinder själv berätta om sin situation. Det torde enligt mitt tycke säga sig självt att man inte själv kan styrka ett behov man söker ersättning eller hjälp för. Skulle en sådan bevisprincip gå igenom skulle vi ställas inför en rad märkliga situationer där jag bara genom att säga att min situation ser ut på ett visst sätt, automatiskt tas på orden. Självfallet behöver man få det man anför backat av andra med insikt i situationen, särskilt personal med expertkunskap med avseende på just den personen. Och en annan fråga som alltid dyker upp i mitt huvud när jag bemöter denna typ av beteenden – vilken funktion fyller habiliteringens verksamhet om personen med funktionshinder inte kan genomföra träningen p g a brist på assistans?

Jag fick ett samtal från en habilitering i förra veckan som gjorde mig alldeles yr. Skolan hade precis varit i kontakt med mig och kunde bara konstatera att den person som kände personen med funktionshinder var sjukskriven varför ingen från skolans sida kunde redogöra för barnets hjälpbehov. Må så vara. Men när sedan habiliteringen ringer och med någon slags stolthet i rösten meddelar att man från habiliteringens sida inte sysslar med utfärdande av intyg – av något slag – kände jag mig lätt provocerad. Det enda man utfärdade var en lista över diagnoser. Man ansåg sig heller inte ha någon insikt i barnets hjälpbehov i toalettsituationen, något man berättade för mig upprepade gånger med stor indignation. När jag sedan lyckades lugna det hela och försökte styra in på saker som man från habiliteringens sida med all säkerhet måste veta och ha insikt tog samtalet dock en annan riktning. Jag fick först och främst information om att personen i fråga aldrig var på habiliteringen ändå varför man inte kände honom så bra. Jag föreslog att detta kan bero på at barnet inte har någon assistans alls idag samtidigt som familjen har flera andra barn. Det finns alltså ingen som har möjlighet att ta honom till habiliteringen särskilt ofta. Sedan frågade jag om kommunikation och behovet av tillsyn, något som jag tyckte att man borde kunna redogöra för endast med ytligare kontakt med barnet, då detta är så uppenbart. Fick till svar att man gjort allt möjligt som att tillverka en gomplatta, men eftersom familjen inte använder sig av materialet har man ”gett upp”. Återigen frågade jag om hon trodde att detta kanske beror på bristen på assistans. När vi så trasslat fram och tillbaka konstaterades att hon skulle återkomma efter ytterligare konsultation med sin chef, och se om det inte var så att ett intyg kunde utfärdas ändå. Så! Förhoppningsvis tar habiliteringen sitt ansvar även denna gång och gör det som åligger dem, d v s hjälpa personer med funktionshinder framåt i sin utveckling genom att bl a redogöra för hjälpbehovet gentemot de myndigheter som beslutar hur personens vardag ska se ut, d v s om man får tillräcklig assistans för att genomföra habiliteringsåtgärder eller om all tid även fortsättningsvis kommer att ätas upp av vardagen.

Men som sagt, jag har fått ett otroligt positivt gensvar från så många andra läkare, arbetsterapeuter och andra samt även från en rad skolor över landet. Ni ska veta det att det är NI som i princip alltid avgör om en person med funktionshinder får hjälp i sin vardag eller inte och vi är så otroligt tacksamma och glada över att se att så många av er faktiskt sätter er ner tillsammans och funderar ordentligt kring detta.

Tills vi ses nästa gång!

Jessica

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *