Juridikbloggen – Sida 33

10 april, 2015

En liten klapp på huvudet

Till dagens inlägg började jag kolla runt bland lite olika artiklar och rapporter för att snappa upp ett bra ämne för dagen. Jag hittade en rapport/handbok som jag tyckte verkade intressant Mediabilden av personer med funktionshinder. Det är en handbok som är utformad av svensk handikapprörelse, Sveriges radio och dagens nyheter och syftet med den är visa på hur personer med funktionsnedsättningar framställs i media.

I denna handbok skrivs att de vill försöka förmå bl.a. journalister och fotografer att fokusera på individen och människan och inte funktionshindret. Detta kan jag hålla med till fullo om, eftersom jag anser att det väldigt ofta är så att det glöms bort vem den enskilde individen är och istället ser man en funktionsnedsättning. Men en person med funktionsnedsättningar är inte sin funktionsnedsättning, vi är alla enskilda individer!
Det är också vanligt att personer med funktionsnedsättningar klumpas ihop, som om de vore en enda homogen grupp, när det i själva verket är så att det är individer som har helt skilda funktionsnedsättningar och även lever helt skilda liv, precis som med personer utan funktionsnedsättningar.

Bilden som förmedlas i media handlar nästan uteslutande om att antingen är man hjälte eller offer. Ett exempel på det är vad som skrivs i aftonbladets artikel angående där Nyhetsmorgons programledare sätter ”offerstämpeln” på en person med funktionsnedsättningar som intervjuas i morgonprogrammet. Nedlåtande, nyhetsmorgon. Mycket av den där offerstämpeln handlar också om att personer utan funktionsnedsättningar försöker göra en godgärning för sin egen skull. Men det är viktigt att ha i åtanke att bara för att man behöver stöd och insatser i form av t.ex. personlig assistans som innebär det inte automatiskt att man också behöver ha en ”liten klapp på huvudet”. Om samhället hade varit inkluderande och tillgängligt för alla så skulle förmodligen inte ens någon reflektera över om någon har en funktionsnedsättning.

Jag har även fått höra att ibland är det mycket rullans på personliga assistenter, många som börjar och slutar. Särskilt bland unga personer (nu vill ja inte dra alla över en kam). Jag tror en orsak kan vara att en del personer söker sig till yrket som personlig assistent för att de vill göra en god insats och att det ser bra ut på CV:et. Nu menar jag absolut inte att det är något fel i att vilja göra goda gärningar, men det bör inte göras av fel orsaker. Risken finns att det snarare handlar om att stärka sin egen självbild vilket leder till att personer med funktionsnedsättningar görs till offer, och det kan nog vara extremt förminskande. ”Stackars dig, här kommer jag och ska hjälpa dig”.

Jag tror även svårigheten att få personlig assistans och assistansersättning lätt gör att det blir en offer-bild av personer med funktionsnedsättningar i media. Med det menar jag att många som inte får den assistans som de är i behov av ”tvingas” gå ut i media och lämna ut sig själv för att problemtiken och missförhållanden ska uppmärksammas.

I handboken som jag refererade till i början av inlägget, på s. 17, så kommer en liten lista med ”Vett och etikett runt personer med funktionshinder”. Detta gjorde att jag helt tappade intresset för handboken. Jag blev faktiskt less. Till en början tyckte jag att handboken var meningsfull, men att komma med vett- och etikettregler tycker jag bara omkullkastar syftet med handboken samt det jag har skrivit om. Det visar bara på att synen fortfarande är att personer med funktionsnedsättningar är annorlunda, och man måste lära sig hur man ska bete sig runt dessa personer. Återigen klumpas alla ihop till en grupp som skiljer sig från alla personer utan funktionshinder. Jag tycker det rent utsagt är att förminska personen om man försöker behandla han eller hon på något annat sätt. Jag har aldrig hört att det finns vett-och etikett regler för hur man ska bete sig runt alla personer som heter Liselotte, eller runt alla personer som är brunhåriga eller blonda. Förmodligen är tanken med denna lista inte ond, men bara att man kommer på tanken att göra den visar på att samhället har svårigheter att behandla alla som enskilda individer utan manualer eller förhållningsregler.

Alla är vi olika men samtidigt lika.

Trevlig solig helg från oss på Assistansjuristerna!!

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

9 april, 2015

När kommunen ser pengar istället för den enskilde individen

Dagens inlägg fortsätter i samma stil som igår med tankar och reflektioner kring det som händer rakt framför ögonen. Dagens inlägg handlar om när jag och min kollega Åsa en gång följde med en klient till ett möte hos en kommun.

Klienten är ett litet barn som har behov av assistans dygnet runt. Jag tänker inte gå in allt för detaljerat på behoven utan mer övergripande. Om det inte görs kontinuerliga kontroller av klientens värden varje halvtimme och att åtgärder sätts in efter dessa kontroller, leder det till att klienten får bestående hjärnskador, och i värsta fall till att klienten dör. Det är tack vare att klienten har assistans dygnet runt som något av detta inte har skett.

Mötet hos kommunen handlade om en omprövning av ansökan om personlig assistans. Under mötet fick vi träffa två handläggare från kommunen som ställde frågor i likhet med vilka förändringar som hade skett sen senaste mötet. Till en början var det inga konstigheter då de även själva var medvetna om klientens behov av assistans. Men efter ett tag börjar mötet ta en annan vändning, fokus flyttas från klienten och dennes behov, till att handla om pengar (!) då handläggaren tar upp de besparingskrav som kommunen har. Handläggarna börjar förklara att de är i ett svårt läge då besparingskraven är så höga och trots att de ser behoven så menar de på att vi måste vara medvetna om att dessa krav finns. Ursäkta mig, men hur sjukt är inte det att vid ett sådant här möte där en ansökan om personlig assistans ska gås igenom hamnar i en diskussion om besparingar.

Att kommuner har olika besparingskrav på sig är inte chockerande i sig, så är det nog hos de allra flesta kommuner runt om i landet. Överallt ska det försökas dras in på både det ena och det andra. Men det är märkligt hur man kan sitta och dra upp en sån sak när det gäller en ansökan om personlig assistans. Klienten behov av assistans förändras inte för att kommunen måste spara pengar. Rätten till personlig assistans förändras inte heller bara för att kommunen måste spara pengar! Lagen är densamma oavsett besparingar eller inte. Det enda som förändras i det här läget är kommunens sätt att se på behoven, istället för att se den enskilda individen ser de pengar!

En annan sak som man kan ha i åtanke när man pratar om besparingar och sedan kopplar det till vilka resurser som det går att ge den enskilda individen är kortsiktigheten vs. långsiktigheten av besparingar. Som sagt så tycker jag inte överhuvudtaget att man ska behöva prata pengar, men när diskussion har hamnat i det hörnet så bör ändå denna aspekt av långsiktighet tas upp. Vad leder besparingskrav till i detta fall om den personliga assistansen behöver skäras ner? Jo det leder till att kommunen sparar pengar just det året, eller nästa år. Men vad händer med klienten? Som ovan har skrivits, tack vare den personliga assistans som klienten har idag så har inte bestående hjärnskador uppstått och klienten har inte heller avlidit. Vid nedskärningar av assistans kommer detta så småningom att bli följderna, och vad innebär det för kommunen om vi ändå är inne på att prata pengar? Jo det innebär att hjälpbehovet blir än mer omfattande, dvs. det blir dyrare. Klienten kanske inte kan bo hemma och måste placeras på gruppboende, vilket innebär ännu mera pengar. Ökat behov av resurser i skolan, ökade sjukhuskostnader, osv. Ja det går att fortsätta diskutera kostnader, men det vill jag inte göra och det ska man inte heller göra, eftersom det här handlar om någons liv. Alla har rätt till ett värdigt liv, men vari ligger värdigheten då man måste börja dra upp argument vad en människa och dennes hjälpbehov kostar? Helt plötsligt har man hamnat i en värderingsfråga av en människa, av våran klient. Som alla nog redan vet så går det inte att sätta ett värde på ett liv, och det ska inte heller försöka göras.

Som sagt behovet och rättigheten till personlig assistans kvarstår trots att kommunen måste spara pengar = besparingar påverkar inte lagen. Kommunen får helt enkelt spara sina pengar på sådana sätt där inte människors liv börjar räknas i pengar.

P.s. Ett inlägg om statens ansvar i det hela kommer framöver.

//Liselotte Olofsson

Jurist

Assistansjuristerna

8 april, 2015

Påskfest och glädje i vardagen

Hoppas alla har haft en trevlig påsk!

Detta inlägg kommer ha ett lite annorlunda upplägga än de tidigare. Då jag tänkte skriva lite om reflektioner kring att umgås och ha det roligt tillsammans i vardagen.

Påsken här på kontoret hos Assistansjuristerna inleddes med en härlig påskfest på skärtorsdagen. Alla klienter var inbjudna och det bjöds på påskbuffé och påskpyssel. Det blev även en liten påskäggsjakt för barnen. Stämningen var på topp och det var roligt att träffa alla klienter.Jag tror alla som var på påskfesten kände hur skönt det var att kunna slappna av och ha roligt tillsammans med varandra och även oss jurister, i en annars så allvarsam och tuff vardag. Jag tror även det är viktigt att kunna bjuda in till sådana tillfällen där man får känna att man är en del av gemenskapen och alla får vara precis som dom är. Vid sådana här tillfällen går det tydligt att se hur viktig den personliga assistansen är, utan den skulle många personers liv se annorlunda ut. I det här inlägget sämre hälsa hos personer med funktionsnedsättningar har jag skrivit mer om att bl.a. deltagande i samhällsaktiviteter leder till sämre hälsa. Delaktighet och personlig assistans hänger ihop, utan assistans är det för många personer inte möjligt att delta i sådana här sammanhang, som är en självklarhet för personer utan funktionsnedsättningar.

En av våra klienter hade tänkt gå hem från påskfesten alldeles i början då hon trodde att hon och hennes barn med funktionshinder störde de övriga deltagarna. Man blir så ledsen över att höra att någon ska behöva känna på detta vis, för det borde vara en självklarhet att få vara den man är utan att det ska anses störande. Tyvärr tror jag att just denna känsla hör till vardagen hos många.

I en forsknings och utbildningsrapport som heter Delaktighet eller utanförskap från Stockholms läns landsting, handikapp och habilitering, har det gjorts en undersökning av hur delaktigheten i olika livssituationer upplevs av unga vuxna med funktionshinder. Resultatet visar att delaktighet är ett komplext fenomen som påverkas av såväl sammanhanget, som personliga och miljömässiga faktorer. Studien visar att känslan av utanför- och annorlundaskap, ojämlika maktförhållanden, omgivningens kollektivistiska synsätt samt bräcklig självbild hindrar upplevelsen av delaktighet. Känslan av tillhörighet, möjligheten att dela gemensamma levnadsvillkor samt tillgänglighet underlättar däremot upplevelsen av delaktighet. Så gör även flexibilitet och lyhördhet hos yrkesgrupper och arbetsorganisationer. Gott bemötande underlättar också delaktighet, men förutsätter individens möjlighet att få göra egna val. I rapporten uttalades även en elev att hon kände sig mindre delaktig i skolan när de allt för stort fokus lades på hennes behov och anpassning efter detta. Det fick en motsatt effekt och hon upplevde istället utanförskap. I likhet med denna rapport tror jag därför att sådana evenemang där personer med funktionsnedsättningar bjuds in och kan träffas tillsammans och alla har en möjlighet att delta efter sin egna villkor, skapar en bra stämning och är även viktig för välbefinnandet.

Tillbaka till klienten som vill gå hem i början, så slutade det med att hon stannade och hade roligt tillsammans med hennes barn och alla andra.För egen del tycker jag att påskfesten var en stor glädjestund i vardagen. Tyvärr innebär vårt jobb ibland jobbiga samtal och beslut, men en sådan här gång är det skillnad. Nu fick man träffa alla utanför en massa ansökningar och beslut och få se dem glömma kampen mot kommuner och försäkringskassan för en stund och bara ha ett värdigt liv.

Klientkontakten som detta yrke innebär är en av de allra roligaste delarna med jobbet enligt mig och den lämnar stora positiva avtryck inom mig. För mig inleddes påsken på bästa sätt när en av klienterna, ett litet barn, kommer springande mot mig och lyser som en sol tar min hand och drar in mig på påskfesten!

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

3 april, 2015

Funkofobi

Vad är funkofobi egentligen?
Det är ett nytt ord i svenska akademins ordlista (SAOL) för år 2015, det beräknas finnas tillgängligt den 9 april. Funkofobi innebär fördomar mot personer med funktionsnedsättningar. Innan ordet blev ett officiellt ord så har det länge använts för att beskriva diskriminering mot person med olika funktionsvariationer. Funkofobi grundar sig i en rädsla, avsky eller osäkerhet gentemot människor som uppfattas vara annorlunda, eller konstiga. Termen kan, med enkelhet, jämföras med homofobi eller rasism, eftersom det handlar om att särskilja människor på grund av “annorlunda” egenskaper, jämfört med vad som uppfattas vara normen.

Hemsidan funkofobi.se har funnits för att försöka få med ordet i SAOL-ordlista, numera finns hemsidan kvar som ett verktyg för att motverka funkofobi i samhället. Där alla kan berätta anonymt om sina erfarenheter av funkofobi.

Att ordet erkänns som ett riktigt ord får betydelsen att det beskriver ett riktigt problem som faktiskt existerar i vårt samhälle. Vilket i sin tur förhoppningsvis kan medföra att politiken som förs inom dessa frågor med diskriminering av personer med funktionsnedsättningar blir mer framåtskridande.

I dessa artiklar kan man läsa lite mer om själva ordet funkofobi:

Funkofobi med i saol
Nytt ord i saol
Terminilogi – Funkofobi

Fall från verkligheten
Från hemsidan funkofobi.se kan man läsa om anonyma insändare där funkofobi förekommer i vardagen, här nedan är några exempel:

”Händer ofta att skolan inte tar mina inlärningssvårigheter på allvar, de tror att det handlar om dåligt självförtroende till följd av tidigare funkofobi pågrund av att jag sitter i rullstol. Det går ju liksom inte att ha både och…”

”Otaliga gånger har jag fått höra av nära släkt och/eller vänner ”du kan väl knappast ha Aspergers? Du som är så social och pratar så bra för dig. Du är bara lite lat och bekväm. Det är väl mera ett personlighetsdrag?” Spelar ingen roll hur många gånger jag hävdar att en neuropsykiatrisk utredning inte utförs varken godtyckligt eller ”på en kafferast”. Ovan nämnda ”fördomar” eller uttryck för okunskap stöter jag på nästan dagligen.”

Jag har också ett exempel på en situation där en familj som jag varit i kontakt med i samband med frågor gällande personlig assistans. Familjen kom till oss på Assistansjuristerna eftersom de kände att de inte fick hjälp någon annanstans. Deras son har en utvecklings- och beteendestörning som innebär att han sitter i rullstol och behöver hjälp med alla grundläggande behov och övriga behov i vardagen. Han kommunicerar med sin omgivning genom att göra olika ljud och ansiktsuttryck, som enbart de som känner honom ingående som person kan tyda. Den här familjen hade tagit kontakt med en annan advokat för att bl.a. få hjälp med Migrationsfrågor men även personlig assistans. De hade varit i kontakt med advokaten på byrån endast två gånger, under ett helt år som deras ärende hade pågått. Föräldrarna hade givetvis med sig sin son under dessa möten. Advokaten hade under dessa möten tittat snett på sonen när han gjorde olika ljud och rynkat på näsan, ungefär som att han störde henne. Familjen kände direkt att de blev annorlunda bemött för att deras son har en funktionsnedsättning.

Jag tycker det är väldigt märkligt hur man kan reagera på detta sätt? Vilket företroende ger det egentligen?

Vad säger lagen?
I inlägget bristande tillgänglighet, skrev jag om den nya diskriminerigsgrunden som infördes i diskrimineringslagen 1 januari 2015. Vilket innebar en skärpning av diskrimineringslagstiftningen när det gäller funktionsnedsättningar. Som tidigare anfört är det ett steg i rätt riktning och även införandet av begreppet funkofobi i ordlistan uppmärksammar problematiken med fördomar och diskrimineringar för personer med funktionsnedsättningar. Dock utelämnas mycket i den nya lagändringen, den tar inte sikte på fördomar utan enbart tillgängligheten. Även med avseende på tillgängligheten utelämnas mycket, som t.ex. gäller inte lagen för företag med mindre än 10 anställda, vilket innebär att många cafeér och restauranger inte omfattas och de kommer fortfarande innebära en bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar.

Publikationer
I diskrimineringsombudsmannens rapport Mötas av hinder så sammanställs en analys av upplevelser av diskriminering som har samband med diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning. Det framkommer at okunskap och generaliserande föreställningar om personer med funktionsnedsättningar som grupp är en vanlig orsak till upplevd diskriminering. T.ex. att vissa personer med funktionsnedsättningar tillskrivs fler egenskaper eller problem än vad de själva upplever. Dock visar rapporten långt i från alla som utsätts för diskriminering pga. funktionsnedsättningar. Det finns ett stort mörkertal som inte anmäler. Många av dem som anmäler har ofta motivet att förändra eller påverka samhället. Det är ju bra! Men vad händer med dem som mår så dåligt pga. diskrimineringen och som inte orkar anmäla, det är för dem som det är verkligt viktigt med en förändring i samhället!

I undersökningen Sämre hälsa hos personer med funktionsnedsättningar från folkhälsomyndigheten uppges att en av orsakerna till sämre hälsa beror på att utsättning för kränkande behandling.

———

Vi måste sluta behandla persons med funktionsnedsättningar annorlunda och istället se dem som de medborgare som de faktiskt är! Som med alla andra uttryck för fördomar och diskriminering, är det viktigt med upplysning och information för att skapa förståelse och motverka att det förekommer. Det är inte acceptabelt att människor uttrycker sig funkofobiskt, alla människor ska behandlas på lika villkor och inget annat!

Glad påsk allesammans!

// Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

1 april, 2015

Tidskrävande att ansöka om hjälp

Fallbeskrivning från verklighetenI artikeln Liten Tuva i stort behov av hjälp, kan vi läsa om Tuva som har en svår hudsjukdom som kallas Epidermolysis bullosa. Det är en hudsjukdom som ger upphov till blåsbildning avlossning av hudens yttersta skikt. Tuva är endast 1 år och varje dag måste hennes blåsor punkteras, 20-25st, för att de inte ska växa vidare och att infektionsrisken därmed ska åka. Infektionsrisken för Tuva är oerhört hög, och hon har därför svårt att vistas i offentliga miljöer, så som t.ex. affärer eller förskola. De gånger hon har besökt förskola har hon fått högfeber på kvällen. På grund av sjukdomen måste en av föräldrarna hela tiden vara hemma med Tuva och ta hand om henne eftersom hon utan behandling tillslut dör.

För att klara av vardagen har familjen sökt om personlig assistans hos kommunen, men upplever att de blir bollade mellan olika beslutsfattare.

Den känslan är inte alltför ovanlig, att familjer som är i behov av personlig assistans blir hänvisade till olika personer. Ingen känner ett ansvar för att hjälpa personen. Dessutom tar det lång tid innan ett beslut kommer. Egentligen är det speciellt att jurister måste kopplas in för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att söka efter stöd och service som är en rättighet för personer med funktionsnedsättningar. Men det tillhör numera vanligheten eftersom familjer behöver tiden till att ta hand om sina anhöriga med funktionsnedsättningar, och inte lägga tiden på att tjafsa med myndigheter. Mycket av tiden inför en ansökan hos kommunen eller försäkringskassan går åt till att hämta in olika intyg från t.ex. läkare eller arbetsterapeuter, som kan styrka rätten till personlig assistans. Detta är en väldigt tidskrävande process samtidigt som de som ska utfärda intygen är väldigt upptagna inom sina verksamhetsområden och inom t.ex. hälso- och sjukvården pågår det mycket besparingar, vilket medför att utfärdandet av dessa intyg inte prioriteras. Vid en ansökningsprocess måste hela tiden de som ansöker om personlig assistans eller assistans ersättning bevisa sin rätt till det hjälp och stöd som lagarna erbjuder. Vilket medför att många ger upp, eftersom de tror att de inte har rätt till assistans, men det handlar snarare om att de inte har kämpat tillräckligt länge och inte lyckats bevisa det som egentligen är uppenbart. Man kan tycka att det borde räcka med ett hembesök för att få beslutsfattarna att förstå vilket behov som finns, men dessvärre är det ofta inte tillräckligt för dem att se det med egna ögon, det behöver står på ett papper av någon som inte har träffat personen med funktionshinder så ofta, för att det ska vara sant.

En ansökan om personlig assistans tär på den enskilde. Hur länge ska man vänta innan man får hjälp?

Vad säger lagen?

I Förvaltningslagens 7 § framkommer det att myndigheter har en skyldighet att handlägga ärenden med enskilda som part så enkelt, snabbt och billigt som möjligt, utan att säkerheten ska åsidosättas.

Med enkelhet åsyftas den enskildes intresse av att handläggningen ska gå enkelt till, och inte myndighetens. Vidare syftar paragrafen till att motverka långa handläggningstider för den enskilde då det leder till att den hamnar i kläm. T.ex. långa handläggningstider inom ärenden med personlig assistans medför personen med funktionsnedsättning inte får det hjälpbehovs som behövs, vilket leder till förödande konsekvenser i dennes vardag. Ett annat syfte med paragrafen är att det ska medföra att myndigheter samverkar med varandra för snabbheten och enkelhetens skull. Dock är det dessvärre inte alltid så mellan kommunen och försäkringskassan i frågor som rör personlig assistans. Ibland vill t.ex. kommunen invänta ett beslut från Försäkringskassan, för att se om de hamnar över 20 timmar, så hamnar inte ansvaret om personlig assistans hos dem längre.

7 § i Förvaltningslagen medför även en utredningsskyldighet för myndigheten. Detta innebär att myndigheten ska beakta möjligheten att inhämta utredning från andra myndigheter som en del i att handläggningen ska vara så snabb, enkel och billig som möjligt. Vid yttranden och upplysningar från andra myndigheter så måste en avvägning göras med hänsyn till den rådande arbets- och resurssituationen.

Det verkar dessvärre i verkligheten som att det är så ”billigt” som möjligt som gäller och även att det hela tiden är en resursfråga där det inte finns tid till att utreda ordentligt. Varför stort ansvar hamnar på den enskilde vid en ansökan. Alla intyg som kan styrka situationen är så viktiga!

Rättsfall

I RÅ 2009 ref 61 har kommunen ansetts skyldig enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade att tillgodose personens behov av personlig assistans i avvaktan på Försäkringskassans beslut vid en ansökan om utökning av av antalet assistans timmar hos Försäkringskassan och kommunen.

Vilket innebär att kommunen i dessa fall inte kan avslå en utökad ansökan om personlig assistans då den enskilde redan är beviljad assistansersättning hos Försäkringskassan.

Publikationer

Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten, denna publikation är tillför att underlätta tillämpningen av de lagar och regler som gäller socialnämndens handläggning av ärenden.

I Justitieombudsmännens (JO) ämbetsberättelse Redogörelse 2014/15:JO1 går det att läsa om den kritik som har riktats mot handläggning av ärenden inom personlig assistans, se s. 451ff. Handläggare från kommunen hade kommit överens med handläggare från Försäkringskassan att utredningen hos kommunen skulle ”vila” i avvaktan på Försäkringskassans utredning och bedömning. Vilket JO ansåg ytterst tveksamt, och om så sker måste den enskilde bli informerad om eventuella konsekvenser av detta.

Assistansjuristerna hjälper dig!

// Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

30 mars, 2015

Kommunen vill inte bostadsanpassa

Fallbeskrivning från verkligheten

I Expressens artikel kan vi läsa om Hugo som är 10 år och har diagnosen Alströms syndrom. Vilket är en extremt sällsynt sjukdom som ger tidig synnedsättning, hörselnedsättning, hjärtsjukdom, övervikt och diabetestyp 10. I Sverige finns endast fem personer som har diagnosen. Hugos mamma har tillsammans med arbetsterapeuter gått igenom det hus de bor i för att se vilka anpassningar som behöver göras för att familjen ska kunna ha en någorlunda dräglig tillvaro. T.ex. så behöver dörrposterna göras bredare och badrummet behöver göras större. Hugos mamma sökte därför om bostadsanpassningsbidrag hos Kristianstads kommun och flera månader därefter kom ett avslag.Kommunen anser i sin bedömning att Hugos mamma borde ha förstått att Hugos sjukdom skulle göra det omöjligt att bo i huset. Om man flyttar och har en känd funktionsnedsättning i familjen, så är man skyldig att tänka på det och ta ett ansvar för att hitta en någorlunda lämplig bostad, har enhetschefen för Omsorgsförvaltningen i Kristianstads kommun uttalat till expressen.

Huset som mamman har köpt var för henne och familjen ett bra objekt när hon köpte det och även anpassat efter hennes ekonomi. Huset ligger nära Hugos pappa, vilket är nödvändigt då det uppstår mycket akuta sjukhusbesök. Även för Hugos syskon var huset bra, då de inte behövde byta skola, fick två egna rum där de fick utrymme att vara för sig själv utan att bli ”störd” av Hugo. Huset har även en stor trädgård, där Hugo kan leka utan att störa sin omgivning, då han kan vara ganska högljudd.

Hugo har även läkarintyg där det framkommer att inte ens läkarna hade kunnat förutse att Hugo skulle bli sjuk så snabbt, men det spelade ingen roll för kommunen i deras bedömning.

Kommunen hjälper inte svårt sjuka hugo

Vad säger lagen?

I lag (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. återfinns reglerna om ansökan kring bostadsanpassningsbidrag.
I lagens 1 § framkommer syftet med lagen, dvs. att genom bidrag till anpassning av bostäder ska personer med funktionshinder ges en möjlighet till ett självständigt liv i ett eget boende. Vidare framkommer i lagens 2 § att det är kommunerna som ska svara för att bidrag ska lämnas enligt lagen.
Det som är relevant för den ovanstående fallbeskrivningen är lagens 9 § som lyder:

”Vid köp eller byte av bostad lämnas bostadsanpassningsbidrag till kostnadskrävande åtgärder endast om det finns särskilda skäl för att välja en bostad som kräver anpassning.”

Vid prövningen av särskilda skäl, är det alltså valet av bostad som ska prövas och inte skälen till att man flyttar. (se prop. 1999/2000:79, s, 69ff.) Särskilda skäl kan t.ex. vara att en bostad ligger nära en vårdinrättning som den funktionshindrade bör ha tillgång till. Det kan också vara att den funktionshindrade trots omfattande försök inte lyckats få tag i någon lämplig bostad. Avgörande av vad som utgör särskilda skäl i det enskilda fallet får bedömas av den beslutande kommunen. Vidare är syftet med regeln att den funktionshindrade ska välja en bostad med stor omsorg. Om kommunen inte kan visa att det finns en bostad som är mer lämplig än den bostaden som har valts, föreligger i princip särskilda skäl. Eftersom bostadsutbudet kan variera från kommun till kommun så skiljer sig bedömningen av ”särskilda skäl” åt beroende på vilken kommun den funktionshindrade tillhör.

Att förarbeten inte har specificerat vidare vad ”särskilda skäl” kan innefatta, är problematiskt eftersom det till stor del är upp till kommunerna att bedöma detta, vilket kan tyckas vara en aningen godtyckligt. Det blir också svårt för dem eftersom de inte har andra riktlinjer än praxis att gå efter.

Rättsfall

I en dom från Högsta förvaltningsdomstolen, HFD 2014 ref 77, har rätt till bostadsanpassningsbidrag för kostnadskrävande åtgärder ansetts föreligga när det vid förvärvet av bostaden inte kunna förutses att sådana åtgärder skulle bli nödvändiga inom en inte alltför snar framtiden. I fallet var hade en man MS, men vid köpet av huset hade han inga behov av bostadsanpassningsåtgärder. Han hade även intyg från läkare där det framgick att det var svårt att förutse hur hårt sjukdomen skulle drabba just honom. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade även att en längre tid än 5-6 år är inte något som kan tas i beaktande vid bedömningen om det kunder förutses att en anpassning av bostaden skulle bli nödvändig.

Detta rättsfallet kan jämföras med Hugos situation där det finns läkarintyg som styrker att ingen kunnat förutse att hans sjukdom skulle utvecklas så snabbt i så låg ålder.

I HFD 2011 ref. 37, hade en kommun avslagit en ansökan om bostadsanpassningsbidrag med motiveringen att vårdnadshavaren till ett barn med funktionshinder hade kunnat hittat en lämpligare bostad. Fallet handlade om en flicka, Ella, som hade en svår CP-skada med utvecklingsstörning och mycket begränsad rörelseförmåga. Familjen bodde tidigare i lägenhet och flyttade senare till en villa i samma bostadsområde. Som skäl för att välja den aktuella bostaden har vårdnadshavaren framfört att det i praktiken är fråga om en enplansvilla med alla primära bostadsfunktioner på samma plan, att man övervägt ett stort antal bostäder men inte hittat någon lämpligare inom rätt prisklass, att planlösningen är väl fungerande med tanke på Ellas behov samt att det är en fördel att det finns en gillestuga på ett annat plan eftersom de övriga barnen då får tillgång till ett utrymme där de kan vistas utan att störa Ella. Högsta förvaltningsdomstolen fann att Ella visat att hon haft särskilda skäl att välja den nu aktuella bostaden trots att den kräver viss anpassning.

Detta rättsfall är väldigt jämförbart med Hugos fall, där både prisklass, hans behov, och hänsyn till de övriga barnen i familjen, spelade in för mammans val av bostad.

Publikationer

Boverket har i rapport 2014:38 – Översyn av lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m., analyserat och bedömt huruvida lagen om bostadsanpassningsbidrag behöver ändra, efter uppdrag från regeringen. Eftersom lagen om bostadsanpassningsbidrag är en rättighetslag har en av utgångspunkterna för Boverket varit att se över om bestämmelserna är förutsebara för dem som omfattas av lagen.

I rapport 2013:4 Kommunens handläggning av bostadsanpassningsbidraget, har boverket granskat 33 kommuners handläggning av bostadsanpassningsbidraget. Boverket fann bl.a. i deras utredning att det formellt sett skiljer sig åt hur olika kommuner hanterade bostadsanpassningsbidraget. Vissa kommuner följde intentionerna i lagen vid bidragsgivning, medan vissa kommuner gjorde stora avsteg från detta. Att hanteringen skiljer sig åt när man ser till det rent formella som att tillämpa lagen, är inte alls rättssäkert för den enskilde.

// Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

27 mars, 2015

Bristande tillgänglighet

Fallbeskrivning från verkligheten

Här går det att läsa om Anders som berättar om hur han blev utslängd från krogen där han firade en inlämnad tenta. Krogvakten ansåg att han var för full, då han fick problem med balansen när han skulle resa sig upp. I själva verket berodde det på hans CP-skada, som innebär nedsatt förmåga i vänster arm och ben, vilket ibland kan påverka hans balans och gång. Vakten försökte inte ens lyssna på honom när han förklarade. Detta har dessutom hänt fler än en gång för Anders.

Tillgänglighet i staden kan öppna en ny värld. I denna artikel skrivs det om Gabriel som har enfunktionsnedsättning och sitter i en permobil. Han har många gånger upplevt att det är svårt att t.ex. ta en fika på café eftersom det ibland finns trappsteg för att ta sig in. Han menar att det kan kännas lite hopplöst och att ibland tänker han ”varför måste just jag vara i den här situationen”.

Samhället borde vara anpassat så att alla kan vara delaktiga i det.

En av de vanligaste orsakerna till att personer med funktionshinder upplever att de inte kan vara delaktiga i samhället, beror på en bristande tillgänglighet i samhället. Det handlar bland annat om att man inte får tillgång till de hjälpmedel som man behöver i skolan eller på jobbet, den fysiska miljön i den offentliga sektorn. T.ex att otillgängligheten beror på att butiker, tåg, toaletter, caféer och barer osv inte är anpassade så att det kan bli tillgängligt för personer som har funktionsnedsättningar ett annat exempel kan vara att det är svårt att få tillgång till hörselslingor eller att en tecken tolk inte erbjuds.

I inlägget i onsdags skrev jag om att allt fler personer med funktionsnedsättningar är drabbad av ohälsa än vad personer utan funktionsnedsättningar är. En av orsakerna till det är att vid bristande tillgänglighet på allmänna platser blir personer med funktionsnedsättningar utanför samhället. De får svårare att delta i sociala aktiviteter, samtidigt som de blir diskriminerade i samhället pga. av sin funktionsnedsättning.

Vad säger lagen?

Tidigare har bristande tillgänglighet utanför arbetslivet och högskoleområdet inte räknats som diskriminering. Vid bättre tillgänglighet i samhället öppnas det upp för personer med funktionsnedsättningar att vara delaktiga på ett helt annat sätt och det bidrar också till att minska existerande fördomar. Genom en lag ändring som trädde i kraft 1 januari 2015 så ska bristande tillgänglighet motverkas genom att det har införts som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen.I 1 kap 4 § p.3 Diskrimineringslagen ages att med diskriminering avses:
”Bristande tillgänglighet: att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annans författning, och med hänsyn till
– de ekonomiska och praktiska förutsättningarna,
– varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt
– andra omständigheter av betydelse”

Diskrimineringslagens andra kapitel innehåller förbud mot diskriminering och repressalier. där uppräknas olika områden inom samhället där diskrimineringen enligt någon av diskrimineringsgrunderna är otillåten.

Införandet med ett förbud mot diskriminering syftar till att personer med funktionsnedsättning ska ha en bättre möjlighet att hävda sin rätt att kunna delta i samhällslivet på likvärdiga villkor utan hinder i form av bristande tillgänglighet. Se prop. 2013/14:198 s, 57ff.De områden som berörs av förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet är

Arbetsliv
Utbildning
Arbetsmarknadspolitisk verksamhet och arbetsförmedling utan offentligt uppdrag
Start eller bedrivande av näringsverksamhet
Yrkesbehörighet
Medlemskap i vissa organisationer
Varor och tjänster
Allmän sammankomst
Offentlig tillställning
Hälso- och sjukvård
Socialtjänst
Socialförsäkring
Arbetslöshetsförsäkring
Statligt studiestöd
Värn- och civilplikt
Offentlig anställning

Med lagen menas att en person med funktionsnedsättning missgynnas genom att en verksamheten inte vidtar skäliga åtgärder för tillgänglighet för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning.

I dessa artiklar kan man läsa lite mer om lagändringen:

Bristande tillgänglighet funktionshindrade blir ny grundlag från nyår Bristande tillgänglighet blir en ny form av diskriminering 2015

På diskriminerings ombudsmannens hemsida går det att läsa mer om innebörden av lagändringen. Exempel på skäliga åtgärder som går att kräva beror på en helhetsbedömningen i det enskilda fallet, och bedömningen tar sin utgångspunkt i de krav på tillgänglighet som kan gälla enligt lagar och regler som gäller för verksamheten, t.ex. skollagen eller plan.och bygglagen. Exempel på åtgärder i den fysiska miljön kan t.ex. vara ökad framkomlighet i en butik genom omplacering av varor eller utjämning av trösklar.

Även om förändringar inte sker över en natt så är lagändringen ett bra sätt att påvisa att allas lika rättigheter i samhället oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. Dock är det bara märkligt att de har dröjt ända tills nu.

Än så finns det inte riktigt några avgöranden från domstolar enligt den nya ändringen. Det blir intressant att se vad lagstadgandet kommer ge upphov till för tolkningsproblematik i dess tillämpning. Jag tror personligen att stadgandets tillämpning kommer kretsa kring huruvida åtgärden ”är skälig med hänsyn till verksamhetens ekonomiska och praktiska förutsättningar”. Vilket också gör att man kan ställa sig frågan om detta stadgande kommer vara tillräckligt kraftfullt, då det ges ganska stort utrymme att ta hänsyn till olika verksamheters ekonomi. Ett exempel på vad jag menar är att: diskrimineringen är rimligtvis densamma för en person med funktionsnedsättning oberoende av om det är ett litet företag med sämre ekonomi eller ett stort företag med god ekonomi som har en bristande tillgänglighet. Ekonomin ställs mot den enskildes möjligheter att delta i samhällslivet på lika villkor.

Publikationer

Myndigheten för delaktighet, gav år 2014 ut en rapport som en uppföljning av regeringens strategi för genomförandet av funktionshinderspolitiken. Rapporten heter Hur är läget 2014?

Rapporten visar bl.a. att personer med funktiosnedsättningar inom de flesta områden lever med sämre delaktighet än övriga i befolkningen. Myndigheten ser att det finns ojämlikheter och problem inom flera områden, men det finns även en del områden som är positiva där det har skett förbättringar. de mest oroväckande områdena är arbetsmarknad och utbildning. en bristande delaktighet i skolan kan ofta leda till en bristande delaktigheten senare i livet efter skoltiden.Här finns regeringens proposition 2013/14:198 – Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering, i ett lättläst format.

Trevlig helg önskar vi på Assistansjuristerna!

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

25 mars, 2015

Sämre hälsa hos personer med funktionsnedsättning

Folkhälsomyndigheten har genomfört en nationell folkhälsoenkät-undersökning ”Hälsa på lika villkor” som visar på att personer med funktionsnedsättning har en sämre hälsa än den övriga befolkningen.

Här kan du läsa mer om undersökningen.

Några av faktorerna som spelar in i bedömningen av hälsan är sysselsättningsgraden, avsaknad av praktiskt stöd och utsatthet för kränkande behandling. Den fysiska hälsan för personer med funktionshinder är betydligt mer nedsatt än för den övriga befolkningen. Symtomen på som tyder på ohälsa och som uppges av personer med funktions nedsättningar är värk i kroppen, trötthet och stress- även en känsla av oro och ångest.

Kopplingen till ohälsan beror inte på funktionshindret i sig utan det är kopplat till livsvillkoren. Bl.a. så förvärvsarbetar personer i mindre utsträckning och de känner även en oro för att förlora sitt arbete. De saknar ekonomisk marginal och inkomsten är låg. Det uppges även att personer med funktionshinder deltar i färre sociala aktiviteter. Vidare saknas praktisktstöd, och de har utsatts för kränkande behandling och de blir utsatta för våld eller hot i större utsträckning än andra. Vilket sänder signaler om att den fysiska hälsan skulle kunna förbättras genom insatser från samhället.

I det fortsätta inlägget tänkte jag fokusera just på en faktor, deltagandet i färre sociala aktiviteter och hur det kommer sig att det faktiskt är så.

Fallbeskrivning från verkligheten

Riksförbundet för barn, unga och vuxna (FUB) leder en kampanj ”Ansökan om ett vanligt liv” vilken syftar till att uppmärksamma den diskriminering som personer med utvecklingsstörning eller andra funktionsnedsättningar utsätts för på grund av avslag på olika stödinsatser. Många av FUB:s medlemmar måste ansöka om vardagssaker som är en självklarhet i livet för alla andra. t.ex. som att gå på bio, restaurang eller bara träffa en kompis. För personer med utvecklingsstörning så kan det vara omöjligt utan stöd från insatser som ska tillhandahålls enligt LSS, t.ex. kontaktperson eller ledsagare. Deras hemsida hittar ni härPersoner med funktionshinder som har rätt till personlig assistans har också rätt att få tid för personlig assistans i samband med fritidsaktiviteter.

Många personer med funktionshinder får dock inte den möjligheten att delta i fritidsaktiviteter som personer utan funktionshinder kan göra. En av anledningarna till det är att kommunen beviljar för lite assistans tid för det, och därför har de inte möjligheten att komma ut och träffa folk eller göra sina fritidsintressen. Nedan ska jag ta ett exempel från verkligheten angående detta.

En liten pojke på 10 år har ett omfattande funktionshinder i form av ryggmärgsbråck. Det medför att han har en nedsatt motorisk funktion i benen. Han har möjlighet att gå korta sträckor med hjälp av en käpp eller rullator. Han har även kognitiv och beteendemässig problematik. utöver detta har han också en lindrig utvecklingsstörning. Hans svårigheter gör att han bl.a. behöver hjälp av någon som har ingående kunskap om honom som person för han ska kunna ta initiativ eller komma igång med olika aktiviteter. Han behöver handgriplig hjälp i den dagliga livsföringen med alla de grundläggande behoven. Som person är han en mycket aktiv pojke som gillar att bl.a. cykla, leka i lekparken, åka skridskor, gå promenader m.m. Han ansökte om att få personlig assistans för fritidsaktiviteter med ca. 2 timmar varje dag under veckan, och ungefär 4 timmar under lovveckor.

Kommunen ansåg att han utövade fritidsaktiviteter i en omfattning som ansågs anmärkningsvärd, och det slutade med att han fick personlig assistans avseende fritidsaktiviter till en omfattning av 2 timmar per vecka oavsett om det är lov eller inte.De hänvisade även till föräldraansvaret vid fritidsaktiviteter.

Hur kan man tycka att det är anmärkningsvärt att en 10 årig pojke ägnar 2 timmar om dagen till fritidsaktiviteter. En 10 årings liv består inte av så mycket annat förutom skola och på lov så brukar de flesta 10 åringar jag känner ägna mest hela dagarna åt olika aktiviteter.

När man läser ett sådant beslut är det inte svårt att förstå att personer med funktionsnedsättningar så småningom drabbas av psykisk ohälsa. De förhindras att leva ett liv som är likt alla andra, de får inte ens möjligheten. Vad ska den här pojken hinna med under dessa två timmar i veckan, han kanske hinner åka skridskor en gång. Sedan kan han inte göra något annat resten av veckan. Man måste även komma ihåg att jämföra hans situation med ett jämnårigt barn utan funktionshinder. ett barn i 10 års åldern tillbringar inte all sin tid med föräldrarna. en viktig del i ett barns utveckling är att gradvis frigöra sig från föräldrarna, och med personlig assistans kan ett barn med svår funktionsnedsättning ges möjligheten att utvecklas mot ett självständigt liv.

Jag själv har ett syskonbarn som är 8 år, han har hockyträning ca. 3 -4 gånger i veckan, och resten av veckan leker han med sina kompisar i lekparken och på helgen är det ofta någon hockeycup som han ska delta i eller någon kompis han ska hälsa på. Tilläggas kan att hans föräldrar närvarar inte vid dessa aktiviteter. Kanske kan man tycka att det är mycket, men så ser verkligheten ut och han är dessutom yngre.

Enligt mig är det tydligt att det går att dra paralleller mellan ohälsa och hur mycket personlig assistans som beviljas för personer med funktionsnedsättningar. I det här fallet kan personer med funktionsnedsättningar inte styra över sitt eget liv för att det ska kännas meningsfullt och att de ska må bra, beslutet ligger helt enkelt i någon annans händer.

Vad säger lagen?

Enligt LSS kan man få hjälp med att komma ut på fritidsaktiviteter, antingen genom personlig assistans eller om man inte omfattas av personkretsen för att få personlig assistans, kan man få det genom ledsagarservice, t.ex. att någon följer med en ut för att fika med en kompis.Enligt 9§ p. 2 LSS, framgår att insatser för särskild stöd och service är bl.a. biträde av personlig assistans.

I 9 a § LSS ges en förklaring till vad som menas med personlig assistans. ”Med personlig assistans enligt 9 § 2 avses personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som pågrund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade (grundläggande behov)”

Vidare i st. 2 framkommer att den som har behov av personlig assistans i samband med grundläggande behov också har rätt till personlig assistans för andra personliga behov om inte behoven tillgodoses på annat sätt.

Ett sådant övrigt behov kan t.ex. vara personlig assistans i samband med fritidsaktiviteter.(Prop. 1992/93:159, s. 64)Vid aktiviteter utanför hemmet, t.ex. utövande av fritidsaktiviteter, besök på bio eller konsert kan personlig assistans beviljas för hela aktiviteten om det inte annars skulle vara möjligt för personen att utöva aktiviteten.Av 9 § p. 3 LSS framgår även att ledsagarservice kan ges en funktionshindrad för att kunna underlätta för den enskilde att ha kontakter med andra.Syftet är att den enskilde ska få hjälp med att komma ut balnd andra människor, t.ex för att kunna träffa vänner. insatsen av ledsagarservice ska anpassas efter de individuella behoven.

Rättsfall

Ledsagarservice beviljas inte till de personer med funktionshinder som redan har beviljats personlig assistans och det kan inte heller ges till de personer som i samband med aktiviteten är i behov av omfattande insatser i assistansliknande former. Detta slog Högsta förvaltningsdomstolen fast i HDF 2011 ref. 62. Vilket innebär att behoven för fritidsaktiviteter ska tillgodoses av den personliga assistansen om man har rätt till det.

I en dom från kammarrätten i Göteborg, Mål nr 5006-12 så nekas en CP-skadad flicka ökad assistans på skollov. Hennes CP-skada påverka motoriken generellt, och hon kan aldrig lämnas ensam i vaket tillstånd, då hon riskerar att ramla. Flickan, som numera är 15-år, hade begärt utökad personlig assistans efter skoltid och under jullov. Varje vecka måste hon ”spara” assistanstimmar för att kunda använda dessa till fritidsaktiviteter under lov och ledighet, sammanlagt måste hon ”spara” 160 timmar för att kunna täcka upp för tiden då hon har lov. Detta gör att hon endast har 6,6 timmar över för fritidsaktiviteter under skolveckorna, vilket är ytterst lite för en 15 årig tjej. Det är mindre än 1 timme om dagen. Kammarrätten anser i deras bedömning att flickan är försäkrad goda levnadsvillkor med de timmar som hon redan har beviljats årligen.

Publikationer

Folkhälsomyndigheten har i uppdrag av regeringen att under år 2011- 2016 löpande följa upp bestämningsfaktorer som påverkar hälsan för personer med funktionsnedsättningar, därefter avger de delrapporter vad de har kommit fram till. Uppdraget och rapporterna kan hittas här.

Syftet med detta är att det ska identifieras och undanröjas hinder för full delaktighet i samhället för personer med funktionshinder. även förebygga och bekämpa diskriminering av personer med funktionsnedsättning samt ge barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar förutsättningar för självständighet och självbestämmande.

I en handbok för handikappservice från institutet för hälsa och välfärd kan den som är intresserad läsa lite grundläggande information om personlig assistans i samband med fritidsaktiviteter. Här

—

Det är väldigt konstigt att beslutsfattare tycks glömma bort att barn är barn när de sitter och räknar timmarna. Som barn har man ett behov av att socialisera sig med sin omgivning, och till ganska stor del sker det utan föräldrar som ett steg i en självständig utveckling. Även vuxna personer måste ha friheten att kunna välja vad de ska göra på sin fritid och vilka de ska träffa, men har man en omfattande funktionsnedsättning så ges inte den möjligheten. Då är det inte heller konstigt att många funktionshindrade har en sämre fysisk hälsa. De har inte samma möjligheter till ”hälsa på lika villkor”. Självklart finns det som sagt andra parametrar att beakta när man bedömer vad ohälsan beror på, men socialisering eller utövande av fritidsaktiviteter är en del i att leva ett meningsfullt liv.

//Liselotte Olofsson

Jurist

Assistansjuristerna

24 mars, 2015

När Hofors kommun trotsar domstolen

Fallbeskrivning från verkligheten

I dessa artiklar kan vi läsa om en flicka som ständigt nekas assistans från Hofors kommun, trots att domstolarnas utfall. Flickan heter Alice, hennes namn kan skrivas ut i detta inlägg eftersom det framgår av artiklarna.

Här nedan är några artiklar där Alice kamp för att få personliga assistans framgår:

Hofors kommun trotsa domstolar för att neka Alice sina rättigheter

Vi har inte sovit bra på sju år

Var går föräldrarnas ansvar?

Alice JO-anmäler Hofors kommun

”Förstår föräldrarnas frustration”

Alice kamp mot kommunen

Bild: lånad från artikeln Var går föräldrarnas ansvar?, i arbetarbladet.

Alice är sju år och har en medfödd hjärnskada, hennes utvecklingsstörning gör att hon varken kan prata eller ta hand om sig själv. Hennes utvecklingsnivå kan jämföras med ett barn som är 1 år. Alice sjukdom gör att hon utsätter sig själv för risker, och hon kan inte förstå vad smärta eller fara är för något. Detta gör att hon är i behov av personlig assistans all hennes vakna tid, och hennes föräldrar har därför ansökt om detta till Hofors kommun.

I artiklarna framgår det att Alice använder sig av tecken som stöd när hon kommunicerar, läs mer om det här,Alternativ och kompletterande kommunikation.

Att kommunicera med tecken som ett stöd ska inte förväxlas med utövandet av teckenspråk. Här går det att läsa vad som är skillnaden mellan teckenspråk och tecken som stöd,här och här.

Alice har även många egna tecken, vilket gör att det endast är personer som har ingående kunskap om vem Alice är som person och hennes funktionshinder, som kan utöva tillsyn över henne och kommunicera med henne.

Föräldrarna anser att egentligen så behöver Alice personlig assistans dygnet runt, eftersom om hon vaknar under natten så kan det hända att hon försvinner ut. Alice får därför sova inne hos föräldrarna så att de ska en möjlighet att hör eller märka när Alice vaknar.

Vid en första ansökan som föräldrarna gjorde för Alice behov, så avslog Hofors kommun denna helt och hållet. Även en andra ansökan som gjordes avslogs av kommunen. De överklagar därför detta till Förvaltningsdomstolen som bedömer att Alice behöver assistans all sin vakna tid, men återförvisar ändå ärendet till kommunen för att de ska avgöra omfattningen. Istället för att kommunen gör det så överklagar de istället till Kammarätten som fastställer Förvaltningsdomstolens dom. Då överklagar kommunen vidare till Högsta förvaltningsdomstolen som fastställer Förvaltningsdomstolens dom och återförvisar ärendet till Hofors kommun. .Både kommunen och Försäkringskassan har därefter gjort en egen bedömning på att behovet omfattar 29 timmar i veckan.

Hofors kommun hävdar, som framgår av bl.a. denna artikel, att de vill genom överklagandena veta vad som är rätt och fel. Det framgår av samtliga instansers beslut att Alice är i behov av assistans all sin vakna tid, men att kommunen ändå måste avgöra omfattningen. Det innebär att de ska gå hem och räkna hur mycket ”all vaken tid” utgör i assistanstimmar. Att kommunen försöker få fram vad som är rätt eller fel på en annan persons bekostnad, eller egentligen hela familjens bekostnad, är skrämmande. Domstolarna kommer inte sitta att räkna ut exakta siffror, det är det som är upp till socialtjänsten och kommunen, men de ska räkna för all hennes vakna tid.

Kommunen kommer som sagt fram till 29 timmar i veckan, vilket motsvara drygt 3 dagar, vilket innebär att det alltså fattas assistans för 4 dagar. I kommunens egna bedömningar hävdar de vidare att hon t.ex. kan teckenspråk. Teckenspråk och kommunicering via tecken som en hjälp är två helt olika saker. Det finns till och med stöd i form av psykolog och läkarintyg där det framgår att Alice har problem med kommunikation och att det endast är de personer som verkligen känner henne som kan förstå henne till en viss del. Kommunen hänvisar även till föräldraansvaret, och menar därmed att Alice behov utgör det som en förälder normalt sett ska tillgodose. För att bedöma föräldraansvaret ska en handläggare bedöma om behovet är likvärdigt med ett barn i samma ålder utan funktionsnedsättningar. Alice behov går långt utöver barn i samma ålder utan funktionsnedsättningar. I detta fall måste Alices föräldrar se efter henne dygnet runt, vilket tar tid bl.a. från den övriga familjen och även förvärvsarbete.

Vad Hofors kommun håller på med är förundrande.

Bild lånad från hofors.se

Under prövningen i domstolarna drog Försäkringskassan in sin assistansersättning eftersom tvisten med kommunen skulle avgöras i domstol. Familjen har därför varit utan ekonomiskt stöd sedan hösten 2013. Vilket har gjort att de har behövt gå ner i arbetstid för att kunna ta hand om Alice. Nu har det till och med gått så långt att en av föräldrarna är sjukskriven. Det säger sig själv, det är en omöjlighet för vilken människa som helst att:

– Ta hand om ett barn med funktionshinder som har behov av personlig assistans all vaken tid

– Sova på helspänn varje natt i väntan på att ett hjälpbehov ska uppstå

– Förvärvsarbeta

– Ta hand om familjen och resten av barnen

– Sköta hushållet

– Processa mot kommunen

– Etc.

Hur ska någon överhuvudtaget orka med dessa saker varje dag utan att gå under?

Vad säger lagen?

Aktiv till syn i forma av övervakande karaktär

Aktiv tillsyn i form av övervakande karaktär räknas till de grundläggande behoven enligt 9 a§ LSS.

T.ex. så kan en psykiskt funktionsnedsättning i kombination med kommunikationssvårigheter och ett utåtagerande beteende där det finns risk för att personen skadar föremål, sig själv eller andra skapa ett behov av aktiv tillsyn i form av övervakande karaktär. I bedömningen av vad som utgör ett grundläggande behov kan det även ha betydelse ifall personen saknar insikt om vad som är farligt, är styrd av impulser, saknar konsekvenstänk osv.. Vidare ska det finnas ett behov av kännedom om personens funktionshinder och ingående kunskaper om den enskilde och att hjälpen måste ges av ett begränsat antal personer.

Detta kan jämföras med situationen för Alice. Hennes kommunikationssvårigheter och funktionshinder gör att inte vem som helst kan utöva tillsyn över henne, det krävs att det är en person som har ingående kunskap om hennes funktionshinder men även om henne som person.

Föräldraansvar

Grunden för ett föräldraansvar återfinns i föräldrabalkens regler om barns rätt till uppfostran och omvårdnad, 6 kap 1-2§§ Föräldrabalken. Enligt föräldrabalken 6 kap 1 § framgår

”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.”

I 2 § 2 st. framkommer

”Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning.”

Det innebär att handläggaren ska göra en bedömning och jämförelse mellan barnet med funktionshinder och dess behov med ett barn i samma ålder utan funktionshinder och dess behov. Har barnet med funktionshinder ett större behov som innebär merarbete för föräldrarna jämfört med ett barn i samma ålder utan funktionshinder, så hör detta inte till det normala föräldraansvaret.

Lagen och principen om föräldraansvar har fått mycket kritik över hur den ska tolkas bl.a. i Inspektionen för socialförsäkringens rapport (ISF) ”Vad är normalt? Föräldraansvaret i assistansersättningen” här. Mer att läsa om den finns under publikationer. Det framgår bl.a. att det krävs likformighet i handläggarnas bedömningar.

Återförvisning

Förvaltningsdomstolar kan i vissa fall återförvisa ärenden till förvaltningsmyndighet. Återförvisning bör inte föväxlas med begreppet överlämnanden, som innebär att domstolen skiljer sig från målet utan att pröva själva frågan i sak. Detta har alltså inte skett här, samtliga domstolar har prövat frågan och kommit fram till att Alice är i behov av assistans all vaken tid.

I förarbetena till FPL anförde framkommer att återförvisning kan bli aktuellt när ny utredning tillkommit eller brister funnits i utredningen. Det kan även bli aktuellt när en sakprövning som borde ha företagits inte skett, när inriktningen i målet varit felaktig eller då det av tekniska skäl är lämpligast att beslutsmyndigheten fattar ett nytt beslut, se. SOU 1964:27, s. 514. I detta fallet var det lämpligt att socialtjänsten skulle omräkna timmarna och fatta ett nytt beslut. Inte fråga om de skulle avslå ansökan eller inte.

Rättsfall

I RÅ 1997 ref. 23 I fann RegR fann att en nioårig pojke med autism, XYY-syndrom och utvecklingsstörning hade rätt till personlig assistans enligt LSS. Han behövde hjälp med kommunikation och hjälp under fritiden med ledsagning och aktivering. Pojken behövde dessutom ständig tillsyn. Han kunde vara utåtagerande både mot sig själv och mot andra. Han förstod inte faror och var impulsstyrd. Det gick inte att lämna honom ensam utan det krävdes ständiga ingripanden.

RegR ansåg att det krävdes kunskap om pojken, hans funktionshinder och hans kommunikationssätt för att kunna förstå vad han ville säga och hjälpa honom att uppfatta budskap som andra ville förmedla till honom. RegR fann därför att pojken behövde hjälp för att kommunicera med andra. Rätten konstaterade att pojken behövde ständig tillsyn under den tid han var vaken och att han saknade insikt i vad som var farligt, han kunde t.ex. springa rakt

ut i trafiken. Han blev lätt frustrerad och reagerade då ofta med att bli aggressiv och destruktiv. Det gjorde att ständiga ingripanden krävdes för att hindra att hans reaktioner vändes mot honom själv, mot andra människor eller mot egendom.

I mål nr 3753-10, Kammarrätten i Göteborg, här hade en flicka i 6-7 års åldern en utvecklingsstörning som påverkade hennes sätt att kommunicera, hon använde ett 20-tal ord och läten för att kommunicera. Kammarätten ansåg att barn i den aktuella åldern normalt sett inte behöver sina föräldrar för att kommunicera i vanliga situationer med omgivningen, och därför ansågs det att det inte fanns någon nämndvärd del att räkna till föräldraansvaret. Dock har inte detta beaktas i kommunens bedömning.

Publikationer

ISF, inspektionen för socialförsäkringen, har tagit fram en rapport angående föräldraansvaret i assistansersättningen, ”Vad är normalt? Föräldraansvaret i assistansersättningen” här. De har där konstaterat att Försäkringskassans beslut om assistans för barn inte är rättssäkra. Anledningen är att det aldrig har utretts vad som är en förälders ansvar och vad som går utöver föräldraansvaret. Ingen har alltså tagit reda på vid vilken ålder kan man förvänta sig att barn kan äta själv, klä på sig eller duscha själv. Detta bör också stämma in på kommunernas bedömning av föräldraansvar. I rapporten fastslås att Försäkringskassan inte har haft verktyg för att tillämpa principen om föräldraansvar på ett rättsäkert sätt. Vilket gör att bedömningarna blir subjektiva och godtyckliga. Vidare anger ISF att rätten till assistans har varit beroende på vilken handläggare som gjort utredningen om behov, då denne utöver den begränsade praxis som finns på området har fått utgå från egna erfarenheter om vad barn klarar av i vissa åldrar.

Försäkringskassan har även publicerat en rättfallsöversikt gällande föräldraansvaret inom personlig assistans, i Rättslig uppföljning 2015:1. de försöker där förtydliga vad som gäller angående föräldraansvaret genom att analysera domar från Högsta förvaltningsdomstolen och kammarrätterna.

Följande ställningstaganden har gjorts, hämtat från denna sida här,:

Grundläggande behov – personlig hygien:

Försäkringskassan anser att hjälp med personlig hygien inte till någon del omfattas av normalt föräldraansvar för barn från och med nio års ålder.

Grundläggande behov – kommunikation:

Försäkringskassan anser att något föräldraansvar inte ska beaktas för hjälp med kommunikation i vanliga sociala situationer, t.ex. fritidsaktiviteter utanför skola, fritids och familj för barn från sex års ålder.

Tillsyn som andra personliga behov:

Försäkringskassan anser att tillsyn, som räknas till andra personliga behov, helt omfattas av normalt föräldraansvar för barn till och med fem års ålder.

Försäkringskassan anser att behovet av tillsyn, som andra personliga behov, delvis omfattas av föräldraansvaret för barn från och med sex års ålder.

Försäkringskassan anser att behovet av tillsyn som andra personliga behov helt faller utanför normalt föräldraansvar för barn från 12 års ålder.

Tillsyn som grundläggande behov:

Aktiv tillsyn av övervakande karaktär, vilken förutsätter ingående kunskaper om barnet, kan helt eller delvis gå utöver ett normalt föräldraansvar även för barn till och med fem års ålder.

I en artikel i Föräldrakraft kritiseras detta av Henrik Petrén, generalsekreterare på RBU, som menar att förändringarna kommer leda till fyrkantiga bedömningar där individen glöms bort.

// Liselotte Olofsson

Jurist

Asssitansjuristerna

20 mars, 2015

Allt fler avslag

Assistanskoll har i en artikel utifrån uppgifter från statistik som de hämtat från Försäkringskassans hemsida räknat ut att 61,7% av alla som sökte om assistansersättning hos Försäkringskassan under 2014 fick avslag. Under 2014 gjordes 2682 ansökningar och 1656 fick alltså avslag. Detta innebär också en ökning på avslag med 3 % jämfört med år 2013.

Det är inte bara fler avslag vid nyansökan utan också vid omprövningar händer det att personer som tidigare har haft assistans förlorar sin assistans ersättning vid försäkringskassans två-årsomprövning. Enligt artikeln i assistanskoll framgår det att sedan 2010 har 10-12 % förlorat sin assistansersättning vid en omprövning.

Att det beslutas om fler avslag än bifall är egentligt inget nytt, redan 2012 kom det en rapport från Inspektionen för socialförsäkringen som handlar om assistansersättningens utveckling. Den kan ni läsa mer om här. Av rapporten framgår att det har skett en förändring från år 2008 år och framåt gällande hur många som beviljas assistansersättning.

Vad säger lagen?
Enligt 51 kap 3 § SFB framgår att för rätt till assistansersättning krävs att den försäkrade behöver personlig assistans mer än 20 timmar i veckan för de grundläggande behoven som avses i 9 a§ LSS.

I LSS 9a § framgår att med grundläggande behov avses den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade.Tolkningen av måltider som grundläggande behov har blivit väldigt snäv sedan domen i RÅ 2009 ref. 57.

Fall beskrivning från verkligheten
För två veckor sedan var jag med en tjej i förvaltningsrätten som hade förlorat sin assistansersättning. Det handlade om en 17 årig tjej som är född med bl.a. ryggmärgsbråck. Ryggmärgsbråcket innebär att hon har förlamningstillstånd med nedsatt känsel och motorik i nedre extrimiteterna. Ryggmärgsbråcket innebär att flickan har ett omfattande hjälpbehov i alla sina vardagliga aktiviter. Hon behöver mycket handgriplig hjälp för att klara av det dagliga livet. Till följd av barnreumatism har hon av smärta, svullnad och rörelseinskränkningar i främst både händer och nacke. Flickan behöver hjälp de grundläggande behoven: personlig hygien, på-och avklädning och måltider.

Flickan har sväljsvårigheter vilket gör att hon behöver hjälp och tillsyn av övervakande karaktär under hela måltiden. Det behövs någon som finfördelar maten och även har tillsyn över henne eftersom annars finns det risk för att hon sätter i halsen, och att hon då kvävs. Försäkringskassan beslutade vid en två-årsomprövning att ändra deras tidigare beslut som bestod av ca 44 timmar i grundläggande behov till ca. 10 timmar. Detta resulterade att flickan blev helt och hållet utan assistansersättning då hon inte kom upp i gränsen på 20-timmar. Tilläggas kan att flickans tillstånd och diagnoser inte har förändrats över huvudtaget under dessa år. En av anledningarna till att Försäkringskassan skalade ner så mycket på timmarna var att det inte ansåg att flickan behov i samband med måltider inte var grundläggande. De ansåg att eftersom hon själv kunde för maten till munnen och stoppa in den i munnen gjorde att det inte var grundläggande. Efter RÅ 2009 ref 57, skärptes Försäkringskassans bedömningar av måltider som grundläggande behov. I domen framkommer att i bedömningen av de grundläggande behoven krävs att den enskilde behöver hjälp med intagandet av måltiden. Försäkringskassan tolkar detta som att personen måste ha hjälp med att föra maten till munnen eller hjälp med att få maten till munnen, se Försäkringskassans vägledning 2003:6, s. 97. De menar att så kan situationen vara t.ex. om en person behöver hjälp att stödja armen för att få mat till munnen. Begreppet inta måltid bör kunna tolkas vidare än så, det handlar inte enbart om en rörelse av armen. Om någon behöver hjälp för att den inte ska svälja fel, så bör också att skära måltiden i mindre bitar och att övervaka måltiden också vara en del i att inta den. Detta rättsfall har lett till många förödande konsekvenser för de som ansöker om assistans ersättning. Försäkringskassan är strikt i deras tolkning när det gäller måltider, och det torde vara en av anledningarna till att det har skett en ökning av avslag.

Rättsfall
I ett fall från kammarätten i stockholm, mål nr 3909-10 här, är också kammarrätten inne på den linjen att det kan inte vara avgörande huruvida någon kan hålla i eller ta tag i besticken för bedöma om det finns ett grundläggande behov vid måltider. Här är ett citat ur domen: ”kvinnan behöver hjälp att lokalisera maten och annat på bordet, se till att maten inte ramlar av tallriken och torka upp vid missöden. Hon behöver också hjälp med att få maten uppskuren och att fylla på dryck. Kammarrätten finner att detta hjälpbehov är av ett sådant personligt och integritetskänsligt slag som bör beaktas vid bedömningen av hennes behov av stöd för att tillgodose de grundläggande behoven. Den omständigheten att hon klarar av att greppa besticken själv kan inte rimligen förändra denna bedömning”.

Publikationer i ämnet
I ISF:s rapport 2012:18, på s. 45ff, går de igenom möjliga påverkande faktorer till varför utfallen av beslut om assistansersättning ser ut som de gör. De menar att t.ex. rättspraxis har påverkat utfallet och då främst RÅ 2009 ref. 57. Sedan tar de upp försäkringskassans tillämpning, att de ska förhålla sig till det aktuella rättsläget. Vidare framgår av rapporten att ”Försäkringskassan använder ett antal normerande dokument för att styra sin verksamhet enligt gällande regelverk. Styrningen sker med hjälp av Försäkringskassans rättsliga ställningstaganden (FKRS), Riksförsäkringsverkets allmänna råd (RAR) och Försäkringskassans föreskrifter (FKFS). Rättsliga ställningstaganden beskriver hur regelverket ska tillämpas i principiella frågor, när rättsläget i en tillämpningsfråga är oklart. FKRS 2006:03 är ett rättsligt ställningstagande som Försäkringskassan arbetade fram för att reda ut den oklarhet som då gällde över hur grundläggande behov skulle tidsbedömas.” I rapporten anförs vidare att Försäkringskassans prioriteringar och arbetssätt också kan påverka förändringarna i deras beslut. De har genomgått stora omorganiseringar under 2008, vilket innebar en stor belastning. De beslutade bl.a. nedprioriteringar vilket inom assistansersättning innebar färre kontroller, färre personliga mötern och stort fokus på att målet med handläggningstiden för ansökan skulle uppfyllas. Rapporten presneterar alltså möjliga orsaker men det behövs djupare utredningar för att bedöma hur väl dessa stämmer överrens med verkligeheten.

I en rapport från STIL beskrivs hur livsvillkoren har förändrats för de personer som har förlorat sin rätt till assistansersättning.
”Rapporten visar en verklighet med ett ytterst ojämlikt och godtyckligt bedömningssystem, där personer förlorat möjligheten att delta i samhället, att arbeta, studera och ha någon fritid. De vi intervjuat berättar om känslan av att bli misstrodda av handläggare, funderingar på om man ska behöva skilja sig för att partnern inte längre ska förväntas ge en assistans och känslan av att ens människovärde avgörs i Försäkringskassans behovsbedömning. Möjligheten att kompensera den bristande assistanssituationen beror på den enskildes ekonomi och sociala nätverk. Vi ser en tillbakagång till det som LSS var tänkt att förändra – institutionalisering, vanmakt, förlust av kontroll och mening i sitt eget liv.”

Liselotte Olofsson
Jurist

Assistansjuristerna