Författare: Assistansjuristerna

Vad är det som gör att man kan bedöma en sak så olika? Det är väldigt svårt att svara på. När det kommer till bedömningen av om en person tillhör någon av de tre personkretsarna så kan det se väldigt olika ut. Vilka är då dem tre personkretsarna?
1. Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd
2. Personer med betydande begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder, föranlett av yttre våld eller kroppslig sjukdom

3. Personer med andra stora och varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som ger betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och som har ett omfattande behov av stöd

Den enskilde i det fall som jag nu ska ta upp har ett svårt fysiskt funktionshinder som ytterligare förvärrats av många olika omständigheter. Kommunen där den enskilde bor ansåg inte att hen tillhörde någon personkrets. Ärendet överklagades då till Förvaltningsrätten.
Men tyvärr så såg inte Förvaltningsrätten annorlunda på saken i det aktuella fallet. Ytterligare överklagan gjordes och fallet togs upp i kammarrätten, där man ändrade underinstansernas beslut.
Men det är ända konstigt att man först i kammarrätten tar personens allmän tillstånd på allvar. När man har ett så omfattande och varaktigt fysiskt funktionshinder, så tycker jag det är konstigt att man helt kan avfärda personen från personkretstillhörighet både från kommunen och Förvaltningsrättens sida.
Niklas //sekreterare

I vanliga fall är det ända som räknas till grundläggande behov om man kan föra maten till munnen. Men i en del fall så har den enskilde en stor risk att sätta i halsen och i samband med det kvävas när mat kommer ner i luftstrupen.
I dem här speciella fallen så kan detta räknas in som ett grundläggande behov. Vilket helt klart måste vara riktigt, när det finns fara för livet så kan det inte vara mycket att tveka om.
I det här aktuella fallet så bortser Försäkringskassan från den enskildes ändrade tillstånd, där en oerhört stor risk att sätta i halsen föreligger. Den enskilde kan styrka detta genom en röntgen som visar på anatomiska förändringar som orsakar stora svårigheter vid måltider.

När maten riskerar att fastna i svalg och matstrupe på grund av att magmunnen inte öppnar sig som den ska. Så är det svårt att förstå Försäkringskassans syn på saken. När man har så stora problem så att tillsyn krävs vid måltid tycker man inte det ska finnas någon tvekan alls. Vi flera tillfällen har personen dragit ner mat i lungorna med operation som följd, då mat fastnat i bronkerna. Vilket orsakat lunginflammation bl.a.
Det här aktuella ärendet överklagades till Förvaltningsrätten, som undanröjde Försäkringskassans beslut. Det som är skrämmande i Försäkringskassans hantering är att man helt bortser från saker som faktiskt kan vara livsavgörande.
Vi kan bara ta det fruktansvärda exempel som vi alla ha läst om i dagarna. En kvinna i Malmö fick hela sin assistans indragen då hon begärde fler timmar. Det resulterade i att kvinnan avled på en offentlig toalett, eftersom hon varit tvungen att klara sig själv.
Niklas //sekreterare

Tv 4 sände en debatt från riksdagen om LSS, som handlade om de nedskärningar som regeringen gör i reformen. Det här har resulterat till att Vänsterpartiet kommer att lägga fram ett förslag till socialutskottet om att stoppa nedskärningarna inom LSS och personlig assistans. För regeringen har tillsatt en utredning av LSS, men gjort försämringar innan utredningen är klar.
På debatten i tv fick statsminister Stefan Löven hård kritik för regeringens brev till Försäkringskassan om att bidra till att aktivt verka för att stoppa kostnadsutvecklingen inom personlig assistans. Vilket har inneburit att oerhört många har förlorat sin assistans. Sen är det hela 70 procent av alla ny ansökningar som blir avslag för att ta ett annat exempel.

Det som ofta kommer upp är fusk som regeringen använder som argument för att göra nedskärningar. 1 procent av alla fall har dömts för fusk inom personlig assistans. Det säger en hel del om hur felinformerade regeringen är.
Det förslag som Vänsterpartiet lade fram i socialutskottet röstades tyvärr ner, då både Socialdemokraterna och Moderaterna var emot det. Det här är katastrof för alla i behov av assistans. Hur ska läget förbättras när Sveriges största partier tycker att assistans inte får kosta några pengar.

 

//Niklas sekreterare

En man som drabbats av stroke fick helt nyligen sin assistans indragen av Försäkringskassan. Mannen är totalförlamad bara en sådan sak, hur tycker man att det är möjligt att han ska klara sig? Detta har nu anmälts till Justiteombudsmannen, då man från Försäkringskassan beslutat om minskad assistans utan ha ett ordentligt underlag.
Jag kan inte se hur man kan ha ett allvarligare fysiskt funktionshinder. Men tydligen är ingen tillräckligt funktionshindrad längre för att få personlig assistans. Människovärdet hos personer med olika sjukdomar är noll i dem här sammanhangen.

Att inte kunna leva som alla andra och vara tvingad till hjälp av andra är inget som man väljer frivilligt, men nu råkar det vara så att många av oss inte klarar någonting utan assistans. Men tydligen är rätten att leva och vara delaktig för dyr enligt våra politiker.

En sådan här syn på personer med funktionshinder skrämmer mig, det går åt fel håll. När man hela tiden försämrar och gör det svårt för assistansbolag och i sin tur personer som behöver assistans så börjar man att bli orolig.
Nu måste någonting göras. En del av våra politiker har reagerat och står på vår sida. Men tyvärr är majoriteten i socialutskottet fortfarande på den linjen att assistans är för dyr, och att fusket är väldigt utbrett.
Niklas /sekreterare

Idag presenterades den nya rapporten från ISF= Inspektionen för socialförsäkringen. Som uppmanar regeringen att se över LSS-lagen och villkoren för assistansen.

ISF menar att lagen är så otydlig att personer med stora sjukvårdande behov riskerar att bli av med den statliga assistansersättningen. Man tar också upp den allt stramare rättspraxis som kommit genom diverse domar.

 

 

Ett stort problem som jag tagit upp tidigare är ändrad praxis för sjukvård som nu inte längre räknas som ett grundläggande behov enligt Försäkringskassan. Så numera räknas sjukvårdande hjälp som egenvård och är därför inte längre är ett grundläggande behov.
ISF menar också att det är svårt att avgöra vad som är daglig omvårdnad för grundläggande behov och vad som är insats där hälso och sjukvården ska bedöma patientsäkerheten. Sen tycker man på ISF att lagen är otydlig när det gäller de olika huvudmännens ansvar.

Niklas //sekreterare

En fundering som jag har haft är när jag, tillsammans med mina klienter och de personliga assistenterna, skriver en behovsbeskrivning. Denna behovsbeskrivning gör exakt vad det låter som, det vill säga beskriver behovet av hjälp. Det kan låta ungefär som: ”X kan inte självständigt ta sig upp ur sängen utan behöver handgriplig hjälp för att resa sig och levande stöd för att förflytta sig till sin rullstol”. Det är ett typiskt exempel på en beskrivning av ett behov.

Min fundering om denna behovsbeskrivning är kopplad till en av våra grundläggande fri- och rättigheter. Art. 8 av Europakonventionen stadgar vår rätt till privatliv. Det innebär övergripande att vi har rätt att utvecklas i förhållande till andra människor utan utomståendes inblandning. Det talas mycket om rätten till privatliv när det förs diskussioner om en legalisering av internetanvändande eller kameraövervakning på offentliga platser. Att detta skulle innebära en inskränkning av vårt privatliv. Men varför är det så tyst om det gällande personlig assistans? Slutar rätten till privatliv när Försäkringskassan eller kommunen ska bedöma om en person behöver tillräckligt mycket hjälp med att gå på toaletten?

Något av det mest privata jag kan tänka mig är att behöva hjälp med att gå på toaletten, att få hjälp med att duscha intima delar eller bli matad. Och det tycker självklart Försäkringskassan också (se vägledningen) och domstolarna (enligt praxis), men hur mycket ska man behöva visa upp för att faktiskt bevisa att man har ett hjälpbehov av dessa väldigt privata handlingar? Det är ju oerhört integritetskränkande att behöva ta tid på hur länge någon sitter på toaletten och hur lång tid det tar att få hjälp med att torka sig efter ett toalettbesök. Inte bara för den enskilde utan också för den personliga assistenten!

Trots detta kräver Försäkringskassan, kommunen och domstolar att en objektiv person (oftast en arbetsterapeut) med egna ögon ser denna handling äga rum och sedan skriver en funktionsbedömning (ADL-intyg) om hen bedömer att personen behöver hjälp eller inte. I många fall behöver arbetsterapeuten säkert klocka momentet för att det ska bli en rätt bedömning, och inte en rimlighetsbedömning som Försäkringskassan brukar benämna det (som ex. när de räknar att ett toalettbesök tar 5 minuter istället för de yrkade 10).

Jag tycker att det känns fruktansvärt att de mänskliga rättigheterna hamnar bakom handläggares bedömning och regeringens nerskärning. Alla har rätt till sitt privatliv. För vem drabbas av att våra rättigheter inskränks? Jo, i slutändan så är det alla.

//Antonia
Jurist

Regeringen har hela tiden sagt att pengar går till annat än assistans. Nu minskar lönsamheten för assistansbolagen, vilket kommer få förödande konsekvenser. För när vinstmarginalen minskar så minskar också möjligheten att faktiskt ge användare kvalitativ hjälp.
Som det ser ut idag så domineras marknaden av privata företag och många av dem är riskkapitalbolag. Finns även ett annat stort problem som att en del av dessa bolag inte ens betalar skatt i Sverige.

Nu har i alla fall vinstmarginalerna minskat kraftigt vilket gör att assistansbolagen genererar överskott långt under välfärdsbranschens snitt på 8 procent. Lönsamheten har nu minskat 3 år i rad. Hur alla mindre bolag ska överleva är det ingen som vet. Tanken är nog att det blir svårt med tanke på att de ekonomiska resurserna inte finns.
Niklas //sekreterare

Det kan tyckas vara en djungel för den som söker assistansersättning. Ansvaret pendlar mellan Försäkringskassan, kommunen, beslutsfattare, handläggare, gruppchefer och den medicinska professionen. Så vem gör egentligen vad?

Assistansersättning enligt socialförsäkringsbalken söks hos Försäkringskassan. Hos Försäkringskassan beviljas man enbart assistansersättning om de bedömer att man har behov av hjälp för sina grundläggande behov över 20 timmar. Det är först om den enskildes hjälpbehov överstiger 20 timmar som de övriga behoven beräknas om man kan beviljas ersättning för detta.

Insatser via LSS söks hos kommunen. Här behöver de grundläggande behoven inte överstiga 20 timmar utan kommunen kan bevilja en ansökan om personlig assistans om mindre timmar. Kommunen kan även bevilja mer än 20 timmar för de grundläggande behoven och har då skyldighet att meddela Försäkringskassan detta. Detta ligger då till grund för att Försäkringskassan ska göra en ny utredning om den enskildes hjälpbehov.

Kommunen har enligt 14 § LSS ett samordningsansvar. Det innebär att kommunen ska samordna insatser för den enskilde för att den ska tillgodoräkna sig insatserna på bästa sätt. Det kan innebära att bjuda in Försäkringskassan på ett hembesök och på annat sätt söka kunskap om de åtgärder som är aktuella för den enskilde. I 15 § LSS finns de särskilda uppgifter som kommunen ansvarar över.

Jag har märkt att kommunen vid flertalet tillfällen inte följer de uppgifter som de ansvarar över enligt LSS. Kommunerna försummar sina uppdrag om att värna för att den enskildes rättigheter i samband med att den enskilde beviljas personlig assistans. Detta är mycket oroväckande och ur ett rent rättsligt perspektiv lagstridigt. Det finns flertalet förmåner och andra insatser som den enskilde är berättigad i samband med personlig assistans som aldrig erbjuds eller informeras om, vilket är ur negativ bemärkelse för den enskilde.

Har du råkat ut för liknande problem? Tveka då inte att kontakta Assistansjuristerna för att fråga om hjälp!

//Antonia
Jurist

Enligt förvaltningsrättsliga principer ska den som ansöker om en förmån visa att förutsättningarna för denna förmån är uppfyllda. Detta innebär att i ärenden gällande assistansersättning är det upp till den enskilde som ska visa att man är i behov av personlig assistans för att kunna få det beviljat av kommun eller Försäkringskassan. Detta är full förståeligt.

Nu är fallet att det krävs ett medicinskt underlag som visar att personen är i behov av personlig assistans för att kunna bli beviljad förmånen. Frågan är dock hur långt man ska pressa sjukvården i jakten på dessa intyg.

Alla som är i kontakt med personlig assistans har på något sätt märkt av en skillnad efter debatten om LSS-fusket och regleringsbrevet till Försäkringskassan om att bryta de ökade timmarna. Det har nu blivit allt svårare att bli beviljad personlig assistans och kravet på utförliga intyg har blivit allt högre. Inte ens när den enskilde vid flera tillfällen och utifrån flera olika medicinska professioner fått det bekräftat att personen har ett stort hjälpbehov räcker det för att kommunen eller Försäkringskassan ska fatta ett positivt beslut. Även förvaltningsrätten ifrågasätter läkares och arbetsterapeuters bedömningar som subjektiva, trots att intygen är skriva utifrån deras legitimerade profession.

Detta är en mycket oroväckande utveckling som är både resurskrävande för vårdgivarna men även ger ett stresspåslag för den enskilde och dess anhöriga. För nu räcker det inte med att läkare, arbetsterapeuter, logopeder, kuratorer, psykologer och sjukgymnaster vid flertalet gånger påtalar att den enskilde har ett stort behov av hjälp. Det är istället upp till den enskilde handläggaren eller beslutsfattaren vid kommunen eller Försäkringskassan som beslutar om det är tillräckligt.

Ur ett etiskt perspektiv kan man fråga sig hur långt den enskilde ska gå för att bevisa att man har ett stort hjälpbehov. Måste en arbetsterapeut stå och titta på när den enskilde försöker duscha eller torka sig efter ett toalettbesök för att på ett objektivt sätt kunna intyga att personen inte kan det? Eller räcker det med att arbetsterapeuten utifrån sin profession intygar att personen har ett hjälpbehov utifrån en övergripande bedömning samt kunskap om diagnosen? Måste en person med ett fysiskt funktionshinder och som sitter i rullstol bevisa att hen inte kan gå genom att visa att hen inte kan gå? Vart barkar egentligen rättsutvecklingen?

Så vad är egentligen ett intyg värt om den enskilde inger ett intyg som ändå inte blir betrott? Inte mycket alls verkar det som.

//Antonia
Jurist