Funkofobi är en term som används för att beskriva den systematiska diskriminering som drabbar personer med funktionsnedsättning. Har man avvikande funktionalitet blir man ofta utestängd i dagens samhälle. Själv har jag lagt märke till att många allmänna platser och fastigheter inte ens tänkt på att de kan behöva en ramp för enklare tillgång om en person sitter i rullstol. Samtidigt handlar det inte enbart om det materiella. Media släpper till exempel bara fram vissa typer av berättelser.
Konsekvensen av funkofobi är att de funktionsnedsatta upplever att samhället begränsar deras liv i mycket stor utsträckning. Det kan gälla otillgängliga platser, segregerad utbildning och djupt rotade fördomar. Christine Bylund har forskat på området och kommit fram till många viktiga slutsatser. Hon menar att otillgängligheten hindrar funktionsnedsatta från att fysiskt synas i vissa rum. Universitet och kommunhus är väldigt betydelsefulla i förändringsarbetet, men ofta har funktionsnedsatta mycket svårt att göra sig hörda på sådana platser.
Enligt Christine Bylund brukar samhället också kategorisera de funktionsnedsatta och generellt sett är det två olika roller som erbjuds. Antingen är man hjälten eller vårdpaketet. Hjälten är den som ses som en inspiration. Reaktionen blir lätt att de är oerhört duktiga även när de utför enkla uppgifter. Media brukar bidra till sensationalismen och resultatet brukar bli en föreställning om att det handlar om individens eget ansvar att gaska upp sig, istället för att synliggöra de verkliga problemen. Vårdpaketet är när allt fokus läggs på medicinska behov såsom assistansprövningar, sjukgymnastik och läkare. Ingen av dessa två roller tar någon hänsyn till vad den funktionsnedsatta personen själv vill göra med sitt liv.
Även FN har uppmärksammat att Sverige har ett strukturellt problem med funkofobi. De pekar bland annat på att det har blivit svårare att få assistansersättning för vissa grundläggande behov. Jag håller med om att samhället borde lägga mer energi på just vad de funktionsnedsatta upplever att de själva behöver. Tyvärr är perspektivet i dagens samhälle snarare att tillgänglighet och assistans är särlösningar. Man reducerar de funktionsnedsatta till ett problem. Precis som Christine Bylund säger blir till exempel en person som använder rullstol reducerad till en rullstol istället för en man eller en kvinna som vill kunna leva ett fullvärdigt liv. Gå in på http://www.svd.se/funktionshindrad-varken-hjalte-eller-vardpaket för att läsa mer.
/Åѕа