Desirée Pethrus LSS-utredaren tycker att Sverige har för många anhörigassistenter. Pethrus tycker också att Sverige sticker ut i en internationell jämförelse, men det kanske beror på att Sverige faktiskt varit i framkant vad det gäller funktionshinder frågor. Vilket har ändrats drastiskt dem senaste åren och då till det sämre. Detta är ett väldigt olyckligt uttalande från en person som ska utreda och förhoppningsvis förbättra en reform. Men det vi har kunnat se hittills är tydliga tecken på ytterligare försämringar i framtiden. Det förekommer kritik att barn inte blir självständiga om assistenterna är anhöriga och att inkomsten för familjen blir det som är viktigast. Men sanningen är att det är samhällets ansvar att se till att inga barn far illa, och det gäller självklart barn med funktionshinder också.
När det sen gäller ungdomar och vuxna så är det självklart att självbestämmandet ska stå i fokus. Ingen som inte vill ha sina anhöriga som assistenter ska behöva ha det. Men jag tror att det i många fall kan vara en trygghet, och många gånger kan kännas bättre att slippa ha en främmande människa i sitt hem. Men detta är något som varje person själv måste välja. För många familjer med barn som har assistans är det den ända möjlighet att få vara privata, då föräldrarna själva är assistenter. Sen har vi problemet vid sjukdom, då är det oftast bara är anhöriga som kan hoppa in vid väldigt kort varsel.
Om anhöriga som assistenter togs bort skulle många föräldrar tvingas jobba oavlönat som assistenter med enorma kostnader på annat håll som följd. Så som a-kassa, sjukpenning och socialbidrag m.m. I våra nordiska grannländer ser det mycket värre ut. I Norge så får anhöriga bara stå som vikarier i en del kommuner. Medan i Finland är det helt katastrof, där erbjuds bara ledsagning. Personlig assistans finns inte över huvudtaget. Vi får verkligen hoppas att det inte är det Pethrus vill efterlikna.
Niklas //sekreterare