Kategori: Assistansbloggen

Detta är min första vecka som bloggare. Jag heter Emma och jobbar som jurist i Umeå. Just nu i mitt arbete håller jag på att begära in intyg från personer som i sin profession som kan styrka ett behov av personlig assistans. Det är av oerhörd vikt att få ett bra intyg som kan användas som ”bevisning” i en process mot kommunen eller försäkringskassan. Det kan röra sig om intyg från läkare, logoped, pedagog, sjukgymnast, kurator, rektor, lärare, övrig skolpersonal, elevassistent osv. Alla personer som på något sätt kan intyga och beskriva vilket behov personen i fråga har.

Problemet som man stöter på är att dessa människor tycker att det är svårt att skriva intyg, på vilket sätt ska det skrivas. Jag möter olika människor i olika professioner och vissa ställer verkligen upp och tar till sig allt som jag försöker förklara för dem. Vad som måste framgå i intyget, hur dessa personer kan styrka exempelvis barnets behov av assistans, hur man kan skriva det på ett språk som riktar sig till myndigheter och den praxis som utvecklats kring lagstiftningen. Medan vissa personer ställer sig högst ovilliga till att skriva ett intyg som styrker ett visst behov. Då känner jag mig rålös. I ett ansökningsförfarande gällande personlig assistans eller ett överklaganingsförfarande som rör ett avslagsbeslut kan ett väl skrivet intyg från en läkare vara det som blir den avgörande faktorn. Den faktor som gör att just detta barn eller denna vuxna  person med funktionshinder får personlig assistans. Med ett bra intyg som är skrivet utifrån de begrepp som lagstiftningen utarbetat gällande de grundläggande behoven. Exempelvis att barnet behöver tillsyn av en person som haringående kunskaper om barnets funktionshinder för att kunna veta vad barnet behöver, vad barnet vill och även för att kunna hjälpa barnet att kommunicera med andra, att enbart skriva att barnet är i behov av vuxenstöd räcker inte. Av detta kan man då utläsa att vem som helst kan inte hjälpa barnet, utan det måste vara en person som känner barnet och dennes funktionshinder och hur det yttrar sig.

Får man ett bra intyg kan hela processen vara räddad. Därför tycker jag det är så viktigt att verkligen all personal som arbetar med personer som på något sätt har ett funktiosnhinder ställer sig positiva till att intyga att dessa personer är i behov av personlig assistans. Givetvis hjälper jag dem som undrar hur man ska skriva det, men blir bara extra glad när det är en person i sin profession som faktiskt också vill hjälpa personen som är i behov av den personliga assistansen. Tack till alla er!

I mitt förra inlägg skrev jag om det timbelopp vi arbetar efter och som är samma för alla företag och kommuner som sysslar med personlig assistans. För år 2010 är detta belopp 252 kr per assistanstimma.  Höjningarna från år till år är nog den enskilt största faktorn som avgör om assistansens kvalité bevaras, förbättras eller rentav försämras. Låga höjningar = sämre förutsättningar.

Kopplat till mitt förra inlägg där jag pratade om assistansens timbelopp så är den personliga assistenten givetvis den enskilt största kostnadsposten för alla assistansbolag. Av det timbelopp som betalas ut från Försäkringskassan går merparten i alla assistansbolag till kostnader för lön och kringkostnader för den personliga assistenten. Den personliga assistenten är givetvis också den viktigaste tillgången.  Utan assistenter kan ett assistansbolag ha hur många kunder som helst men ändå inte få några intäkter. Försäkringskassan betalar bara ut ersättning om de beviljade assistanstimmarna utförts (vilket är logiskt). I assistansersättningen ska lön, sociala avgifter, pensionskostnader, försäkringar, utbildningar, personalförmåner, och så vidare för den personliga assistenten täckas in.

Idag vill jag gå in på yrket personlig assistent. Jag är ekonom och räknar på siffror, löner och bokföring mest hela dagarna. Min bild av personliga assistenter skiljer sig säkert från den bild andra har. Personlig assistent är kanske inte ett yrke för alla likväl som yrken som ekonom, säljare, läkare eller städare inte är det.

Sett ur mina ögon som aldrig varit personlig assistent måste de tydligaste fördelarna med yrket vara att känna att man kan göra en skillnad för en annan person. De saker man gör på jobbet varje dag hjälper en annan människa på ett väldigt tydligt sätt. Yrket borde vara relativt fritt. Det borde vara varierande och man upplever nog inte att man är ”instängd” på ett kontor eller ett fabriksgolv hela dagarna. Samtidigt är arbetet givetvis väldigt ansvarsfullt! Vad är din uppfattning om yrket personlig assistent?

Har yrket personlig assistent hög status idag? Det beror på vem man frågar. Den som är funktionshindrad och har behov av assistans tycker givetvis att det inte finns något viktigare yrke medan andra inte förstår hur mycket en personlig assistent kan bidra med.

Hur höjer vi statusen för yrket personlig assistent? Den del av yrket som förmodligen alltid kommer debatteras är nog vad som är en rimlig lön. Ur ett politiskt ekonomiskt synsätt ska kostnaden vara så låg som möjligt. Genom att bestämma assistansens timbelopp kan också politikerna styra lönebilden (och löneutvecklingen) i hög grad.  Det finns så klart ingen som kan (även om många nog skulle vilja) bedriva assistans med löner som kostade mer än man fick in per timma. Andra delar i ett yrkes status kan vara möjligheten till utbildning och utveckling. Det vore kanske inte fel med någon form av certifiering eller examen för personliga assistenter.  Möjligheten till karriär kan också vara en faktor som lockar människor till ett yrke där de ser en lång framtid. Anledningarna till att man väljer ett yrke kan givetvis variera väldigt mycket från person till person.

Som ni förstår bygger resonemanget på att det finns en ekonomisk grund att stå på. Det mesta kostar som ni vet pengar nuförtiden. Att få ett yrke att anses viktigare och bättre går inte över en natt men målet måste givetvis finnas där. Jag hoppas att alla som idag arbetar som personliga assistenter förstår hur viktiga de är och att även de som aldrig träffat en personlig assistent ändå förstår vikten av att personliga assistenter finns!

/ Thomas

Thomas heter jag och arbetar inom VH Assistans ekonomiavdelning i sköna Halmstad.

Mitt inlägg idag kommer handla om assistansens ekonomi och hur enormt bundna vi är vid det timbelopp per assistanstimma som fastställs för varje år . Som ni säkert vet ersätts varje assistanstimma med en fast summa per timma, för 2010 är denna summa 252 kr per beviljad och utförd assistanstimma. Timbeloppet fastställs (och höjs) årsvis då nytt beslut tas i regeringen. Summan ger det ekonomiska utrymme som finns i varje assistans. Vad ska beloppet täcka? Alla kostnader som uppstår i assistansen där löner givetvis är den stora kostnadsposten för alla aktörer inom personlig assistans. Timbeloppet är det samma oavsett om man som funktionshindrad väljer att anlita kommunen eller ett privat assistansbolag. (Undantag finns i form av förhöjt timbelopp som man kan ansöka om vid särskilda skäl men här kommer jag att fokusera på schablonbeloppet).

En tillbakablick på tidigare års timbelopp:
2010: 252 kr/t (höjdes med c:a 2 % från 2009)
2009: 247 kr/t (höjdes med c:a 4,2 % från 2008)
2008: 237 kr/t (höjdes med c:a 3,9 % från 2007)

Notera att ökningen inför 2010 bara var c:a 2 % jämfört med drygt det dubbla året innan. Försäkringskassan har föreslagit en ökning till 2011 med 6 kr upp till 258 kr vilket skulle innebära en ökning på nästan 2,4 %. Även här är det mycket lägre än tidigare år. Detta är dock än så länge bara ett förslag och om regeringen beslutar enligt detta eller inte återstår att se.

I år pågår också en avtalsrörelse där det kollektivavtalsområde VH Assistans tillhör ska få fram ett nytt kollektivavtal. VH Assistans har kollektivavtalet ”Personlig assistans” som förhandlas fram av Kommunal och KFO. Det säger sig nästan av sig självt att en ökning av intäkten per timma på c:a 2 % tyvärr inte ger möjlighet till några stora utsvävningar när det gäller t ex höjningar av timlöner.  Men det återstår även här att se vad som händer i avtalsrörelsen. Även höjningar av t ex OB-tillägg samt ersättning vid jour- och beredskap påverkar givetvis.

Om vi förutsätter att en timlön skulle öka med 5 kr ger det en total ökning av kostnaden för den assistanstimman med över 7 kr (ökning av bruttolönen plus semesterersättning plus sociala avgifter och pension) . Ökar då samtidigt assistansersättningen för den timman med 6 kr så förstår man att den sista kronan måste hittas någon annanstans. Kommer man överens om årsvis löneökningar som inklusive sociala avgifter kostar mer än den ökning av timbeloppet som regeringen fastställer för assistansersättningen så blir det inte goda tider för assistansbolag och inte heller för den som får assistansen. Möjligheterna att erbjuda bra villkor till sina assistenter, att betala bättre löner, att utbilda dem osv. blir sämre. Sämre förutsättningar för personlig assistans överlag drabbar alla bolag i branschen och är på intet sätt något som bara VH Assistans känner av.

Det är alltså viktigt att betona för våra makthavare att rimliga ökningar av assistansersättningen behövs varje år.  Vettig ökning ger vettiga möjligheter att förbättra statusen för yrket personlig assistent och för att bedriva bra assistans.  En lagstadgad rätt till personlig assistans men utan ekonomiska medel att bedriva assistansen ter sig ganska meningslös i slutändan, men än är vi inte där.

/ Thomas

Hej alla!

Idag är det dags för del II av mina funderingar kring bemötanden. Sedan jag skrev sist har jag hunnit stöta på ytterligare en del sådana, dock övervägande positiva. Det glädjer mig när jag känner att vi alla, assistanssamordnare som myndigheter som skolor och habiliteringar, arbetar tillsammans för att hjälpa den enskilde. Det har rasat in intyg, det ena mer utförligt och välskrivet än det andra och jag har fullt upp med att mata in dessa till myndigheter och domstolar landet över. Stort tack till er alla som arbetar med funktionshindrade och inser värdet i personlig assistans och förstår vikten av er funktion i det hela.

Så lite gnäll. Jag blir både ställd och bedrövad när jag får samtal från habiliteringar som inte anser sig ha vare sig tid eller skyldighet att utfärda några intyg eller redogöra för några hjälpbehov. Den ena hänvisar till den andra som hänvisar tillbaka och till slut står vi med endast familjens utsago till grund för utredning och beslut. Jag har även flera gånger fått frågan rakt ut varför vi inte bara kan be föräldrarna eller personen med funktionshinder själv berätta om sin situation. Det torde enligt mitt tycke säga sig självt att man inte själv kan styrka ett behov man söker ersättning eller hjälp för. Skulle en sådan bevisprincip gå igenom skulle vi ställas inför en rad märkliga situationer där jag bara genom att säga att min situation ser ut på ett visst sätt, automatiskt tas på orden. Självfallet behöver man få det man anför backat av andra med insikt i situationen, särskilt personal med expertkunskap med avseende på just den personen. Och en annan fråga som alltid dyker upp i mitt huvud när jag bemöter denna typ av beteenden – vilken funktion fyller habiliteringens verksamhet om personen med funktionshinder inte kan genomföra träningen p g a brist på assistans?

Jag fick ett samtal från en habilitering i förra veckan som gjorde mig alldeles yr. Skolan hade precis varit i kontakt med mig och kunde bara konstatera att den person som kände personen med funktionshinder var sjukskriven varför ingen från skolans sida kunde redogöra för barnets hjälpbehov. Må så vara. Men när sedan habiliteringen ringer och med någon slags stolthet i rösten meddelar att man från habiliteringens sida inte sysslar med utfärdande av intyg – av något slag – kände jag mig lätt provocerad. Det enda man utfärdade var en lista över diagnoser. Man ansåg sig heller inte ha någon insikt i barnets hjälpbehov i toalettsituationen, något man berättade för mig upprepade gånger med stor indignation. När jag sedan lyckades lugna det hela och försökte styra in på saker som man från habiliteringens sida med all säkerhet måste veta och ha insikt tog samtalet dock en annan riktning. Jag fick först och främst information om att personen i fråga aldrig var på habiliteringen ändå varför man inte kände honom så bra. Jag föreslog att detta kan bero på at barnet inte har någon assistans alls idag samtidigt som familjen har flera andra barn. Det finns alltså ingen som har möjlighet att ta honom till habiliteringen särskilt ofta. Sedan frågade jag om kommunikation och behovet av tillsyn, något som jag tyckte att man borde kunna redogöra för endast med ytligare kontakt med barnet, då detta är så uppenbart. Fick till svar att man gjort allt möjligt som att tillverka en gomplatta, men eftersom familjen inte använder sig av materialet har man ”gett upp”. Återigen frågade jag om hon trodde att detta kanske beror på bristen på assistans. När vi så trasslat fram och tillbaka konstaterades att hon skulle återkomma efter ytterligare konsultation med sin chef, och se om det inte var så att ett intyg kunde utfärdas ändå. Så! Förhoppningsvis tar habiliteringen sitt ansvar även denna gång och gör det som åligger dem, d v s hjälpa personer med funktionshinder framåt i sin utveckling genom att bl a redogöra för hjälpbehovet gentemot de myndigheter som beslutar hur personens vardag ska se ut, d v s om man får tillräcklig assistans för att genomföra habiliteringsåtgärder eller om all tid även fortsättningsvis kommer att ätas upp av vardagen.

Men som sagt, jag har fått ett otroligt positivt gensvar från så många andra läkare, arbetsterapeuter och andra samt även från en rad skolor över landet. Ni ska veta det att det är NI som i princip alltid avgör om en person med funktionshinder får hjälp i sin vardag eller inte och vi är så otroligt tacksamma och glada över att se att så många av er faktiskt sätter er ner tillsammans och funderar ordentligt kring detta.

Tills vi ses nästa gång!

Jessica