Tillsammans med två sköterskor och med två smärtstillande sprutor i handen och två assistenter i hasorna så kördes jag i sängen via vindlande kulvertar till Barn 4.
Läkaren från IVA hade ringt till avdelningen och frågat om William skulle få komma upp till mig, men personalen tyckte det var för medicinskt osäkert att släppa iväg honom på äventyr, så därför begav jag mig ut på en tur i landstingskorridorerna.
När jag kom in i rummet såg jag fyra små kuvöser och längst bort i ena hörnet var det en kuvös som det stod William på. Då steg spänningen, nu skulle jag för första gången få träffa min son.
Det var ett fantastiskt ljuvligt möte, att få se honom…
Jag tyckte inte alls att han var så liten, jag tyckte han var rätt stor, och söt förstås.
Han fick komma ut ur sin kuvös med hjälp av en sköterska som la honom på min mage. Han hade andningsstöd med hjälp av Cpap, precis som jag hade. Sådan moder, sådan son.
Det var en fantastisk, ofattbar känsla att känna hans hud mot min.
Det var ett efterlängtat möte, att vi kommit så långt att vi fick träffas.
Det var ingen självklarhet att vi båda skulle klara oss ända hit, igenom graviditet och förlossning.
