Månad: december 2016

En fundering som jag har haft är när jag, tillsammans med mina klienter och de personliga assistenterna, skriver en behovsbeskrivning. Denna behovsbeskrivning gör exakt vad det låter som, det vill säga beskriver behovet av hjälp. Det kan låta ungefär som: ”X kan inte självständigt ta sig upp ur sängen utan behöver handgriplig hjälp för att resa sig och levande stöd för att förflytta sig till sin rullstol”. Det är ett typiskt exempel på en beskrivning av ett behov.

Min fundering om denna behovsbeskrivning är kopplad till en av våra grundläggande fri- och rättigheter. Art. 8 av Europakonventionen stadgar vår rätt till privatliv. Det innebär övergripande att vi har rätt att utvecklas i förhållande till andra människor utan utomståendes inblandning. Det talas mycket om rätten till privatliv när det förs diskussioner om en legalisering av internetanvändande eller kameraövervakning på offentliga platser. Att detta skulle innebära en inskränkning av vårt privatliv. Men varför är det så tyst om det gällande personlig assistans? Slutar rätten till privatliv när Försäkringskassan eller kommunen ska bedöma om en person behöver tillräckligt mycket hjälp med att gå på toaletten?

Något av det mest privata jag kan tänka mig är att behöva hjälp med att gå på toaletten, att få hjälp med att duscha intima delar eller bli matad. Och det tycker självklart Försäkringskassan också (se vägledningen) och domstolarna (enligt praxis), men hur mycket ska man behöva visa upp för att faktiskt bevisa att man har ett hjälpbehov av dessa väldigt privata handlingar? Det är ju oerhört integritetskränkande att behöva ta tid på hur länge någon sitter på toaletten och hur lång tid det tar att få hjälp med att torka sig efter ett toalettbesök. Inte bara för den enskilde utan också för den personliga assistenten!

Trots detta kräver Försäkringskassan, kommunen och domstolar att en objektiv person (oftast en arbetsterapeut) med egna ögon ser denna handling äga rum och sedan skriver en funktionsbedömning (ADL-intyg) om hen bedömer att personen behöver hjälp eller inte. I många fall behöver arbetsterapeuten säkert klocka momentet för att det ska bli en rätt bedömning, och inte en rimlighetsbedömning som Försäkringskassan brukar benämna det (som ex. när de räknar att ett toalettbesök tar 5 minuter istället för de yrkade 10).

Jag tycker att det känns fruktansvärt att de mänskliga rättigheterna hamnar bakom handläggares bedömning och regeringens nerskärning. Alla har rätt till sitt privatliv. För vem drabbas av att våra rättigheter inskränks? Jo, i slutändan så är det alla.

//Antonia
Jurist

Regeringen har hela tiden sagt att pengar går till annat än assistans. Nu minskar lönsamheten för assistansbolagen, vilket kommer få förödande konsekvenser. För när vinstmarginalen minskar så minskar också möjligheten att faktiskt ge användare kvalitativ hjälp.
Som det ser ut idag så domineras marknaden av privata företag och många av dem är riskkapitalbolag. Finns även ett annat stort problem som att en del av dessa bolag inte ens betalar skatt i Sverige.

Nu har i alla fall vinstmarginalerna minskat kraftigt vilket gör att assistansbolagen genererar överskott långt under välfärdsbranschens snitt på 8 procent. Lönsamheten har nu minskat 3 år i rad. Hur alla mindre bolag ska överleva är det ingen som vet. Tanken är nog att det blir svårt med tanke på att de ekonomiska resurserna inte finns.
Niklas //sekreterare

Det kan tyckas vara en djungel för den som söker assistansersättning. Ansvaret pendlar mellan Försäkringskassan, kommunen, beslutsfattare, handläggare, gruppchefer och den medicinska professionen. Så vem gör egentligen vad?

Assistansersättning enligt socialförsäkringsbalken söks hos Försäkringskassan. Hos Försäkringskassan beviljas man enbart assistansersättning om de bedömer att man har behov av hjälp för sina grundläggande behov över 20 timmar. Det är först om den enskildes hjälpbehov överstiger 20 timmar som de övriga behoven beräknas om man kan beviljas ersättning för detta.

Insatser via LSS söks hos kommunen. Här behöver de grundläggande behoven inte överstiga 20 timmar utan kommunen kan bevilja en ansökan om personlig assistans om mindre timmar. Kommunen kan även bevilja mer än 20 timmar för de grundläggande behoven och har då skyldighet att meddela Försäkringskassan detta. Detta ligger då till grund för att Försäkringskassan ska göra en ny utredning om den enskildes hjälpbehov.

Kommunen har enligt 14 § LSS ett samordningsansvar. Det innebär att kommunen ska samordna insatser för den enskilde för att den ska tillgodoräkna sig insatserna på bästa sätt. Det kan innebära att bjuda in Försäkringskassan på ett hembesök och på annat sätt söka kunskap om de åtgärder som är aktuella för den enskilde. I 15 § LSS finns de särskilda uppgifter som kommunen ansvarar över.

Jag har märkt att kommunen vid flertalet tillfällen inte följer de uppgifter som de ansvarar över enligt LSS. Kommunerna försummar sina uppdrag om att värna för att den enskildes rättigheter i samband med att den enskilde beviljas personlig assistans. Detta är mycket oroväckande och ur ett rent rättsligt perspektiv lagstridigt. Det finns flertalet förmåner och andra insatser som den enskilde är berättigad i samband med personlig assistans som aldrig erbjuds eller informeras om, vilket är ur negativ bemärkelse för den enskilde.

Har du råkat ut för liknande problem? Tveka då inte att kontakta Assistansjuristerna för att fråga om hjälp!

//Antonia
Jurist

Enligt förvaltningsrättsliga principer ska den som ansöker om en förmån visa att förutsättningarna för denna förmån är uppfyllda. Detta innebär att i ärenden gällande assistansersättning är det upp till den enskilde som ska visa att man är i behov av personlig assistans för att kunna få det beviljat av kommun eller Försäkringskassan. Detta är full förståeligt.

Nu är fallet att det krävs ett medicinskt underlag som visar att personen är i behov av personlig assistans för att kunna bli beviljad förmånen. Frågan är dock hur långt man ska pressa sjukvården i jakten på dessa intyg.

Alla som är i kontakt med personlig assistans har på något sätt märkt av en skillnad efter debatten om LSS-fusket och regleringsbrevet till Försäkringskassan om att bryta de ökade timmarna. Det har nu blivit allt svårare att bli beviljad personlig assistans och kravet på utförliga intyg har blivit allt högre. Inte ens när den enskilde vid flera tillfällen och utifrån flera olika medicinska professioner fått det bekräftat att personen har ett stort hjälpbehov räcker det för att kommunen eller Försäkringskassan ska fatta ett positivt beslut. Även förvaltningsrätten ifrågasätter läkares och arbetsterapeuters bedömningar som subjektiva, trots att intygen är skriva utifrån deras legitimerade profession.

Detta är en mycket oroväckande utveckling som är både resurskrävande för vårdgivarna men även ger ett stresspåslag för den enskilde och dess anhöriga. För nu räcker det inte med att läkare, arbetsterapeuter, logopeder, kuratorer, psykologer och sjukgymnaster vid flertalet gånger påtalar att den enskilde har ett stort behov av hjälp. Det är istället upp till den enskilde handläggaren eller beslutsfattaren vid kommunen eller Försäkringskassan som beslutar om det är tillräckligt.

Ur ett etiskt perspektiv kan man fråga sig hur långt den enskilde ska gå för att bevisa att man har ett stort hjälpbehov. Måste en arbetsterapeut stå och titta på när den enskilde försöker duscha eller torka sig efter ett toalettbesök för att på ett objektivt sätt kunna intyga att personen inte kan det? Eller räcker det med att arbetsterapeuten utifrån sin profession intygar att personen har ett hjälpbehov utifrån en övergripande bedömning samt kunskap om diagnosen? Måste en person med ett fysiskt funktionshinder och som sitter i rullstol bevisa att hen inte kan gå genom att visa att hen inte kan gå? Vart barkar egentligen rättsutvecklingen?

Så vad är egentligen ett intyg värt om den enskilde inger ett intyg som ändå inte blir betrott? Inte mycket alls verkar det som.

//Antonia
Jurist

Ska inte alla behandlas lika när man går ut på offentliga lokaler? Det kan man ju tycka är självklart. Tyvärr är inte det fallet många gånger. För personer med funktionshinder har det blivit väldigt mycket sämre. Jag kan bara jämföra med hur jag tyckte det var tidigare då man tex bokade bord på en restaurang eller skulle gå på en konsert. Personalen var alltid hjälpsam och noga med att allt skulle fungera på bästa sätt. Tyvärr så är inte det verklighet längre. Nu ser man mest besvär och mer jobb när någon kommer med rullstol eller i mitt fall elrullstol. En gång skulle jag boka bord för mig och några vänner som också använder rullstol och elrullstol (permobil). När jag först uppgav hur många vi var möttes jag av en trevligt bemötande i telefon, men när jag sen sa att vi var ett sällskap som använde rullstolar så ändrades bemötandet snabbt. Från att ha varit trevliga till att bli otrevliga och sura.

Vad är det då som gör att man kan svänga så i sitt bemötande? Jag tror att man bara ser problem och inte lösningar. Sen kan man också boka in bord där personer med olika typer av rullstolar inte kan sitta, som där det är trappsteg upp för att ta ett exempel. Jag tycker det skulle vara oerhört intressant att få höra era erfarenheter om hur ni har blivit bemötta på olika ställen. Skriv gärna en kommentar  på våran Facebooksida.
Niklas //sekreterare

Enligt 10 § LSS ska den enskilde erbjudas en individuell plan i samband med att den enskilde beviljas en insats från lagen. En individuell plan består av två delar:

1. Dels planeringsmöten där man tillsammans med andra planerar vad och på vilket sätt man vill förändra sin situation.

2. Dels ett dokument av resultatet.

Med en individuell plan har den enskilde större möjlighet att själv bestämma över sina insatser och sin situation i den enskildes liv och vardag. Trots detta glöms den individuella planen ofta bort av kommunen. Detta trots att lagen kring individuell plan förstärktes 2011 genom att byta från orden ”har rätt att begära” till ”ska erbjudas”. Trots förtydligandet i lagen har jag inte under mitt arbete stött på en individuell plan vid ett enda tillfälle för någon av mina klienter. Det är mycket oroväckande!

Vad är då det positiva med en individuell plan för den enskilde? Jo, som jag tagit upp i mitt förra inlägg så är självbestämmande en grundprincip inom LSS. Den enskilde ska själv kunna ha inflytande i sina insatser och har möjlighet att bestämma över sitt liv. En individuell plan kartlägger den enskildes behov och ger den enskilde möjlighet att framföra sina behov av förändring, exempelvis i samband med flytt, byte av personliga assistenter eller ny sysselsättning. Att kartlägga dessa behov i samråd med den enskilde tillför ett större inflytande för den enskilde och upprätthåller därför grundprincipen inom LSS.

Det är också till fördel för kommunen att upprätta en individuell plan. Det sparar på resurser att göra rätt från början och att få med alla på samma plan, istället för att behöva göra dubbelarbete. Det ökar också underlaget och kunskapen hos alla delaktiga i ärendet.

Det är mycket tråkigt att kommunen inte tar sitt ansvar och erbjuder den enskilde en individuell plan i samband med att hen får insatser från kommunen. Det går dock att söka en individuell plan själv och detta kan göras i samråd med jurist.

Om du behöver hjälp med att få en individuell plan, kontakta gärna oss på Assistansjuristerna så kan vi hjälpa dig.

//Antonia
Jurist

Idag tänkte jag ta upp ett ärende som jag arbetar med just nu. Det är en person som har en grav funktionsnedsättning på grund av en hjärtinfarkt och flertalet andra diagnoser. På grund av detta har personen svårigheter att kommunicera, ta hand om sin personliga hygien, av- och påklädning samt matintag. Kort sagt, han har ett stort behov av hjälp vilket har bekräftats från flera olika medicinska professioner.

Det tycker dock inte Försäkringskassan.

Försäkringskassan har gång på gång valt att dra in personens assistansersättning då de har ifrågasatt personens hjälpbehov. I första rundan valde Försäkringskassan att dra in assistansersättningen med hänvisning till att hans hjälpbehov inte uppgick i tillräckligt många timmar. Detta överklagades till länsrätten (nuvarande förvaltningsrätten) och sedan till kammarrätten som slog fast att personen hade ett hjälpbehov över 20 timmar. Detta innebar att ärendet återförvisades till Försäkringskassan som beviljade assistansersättning igen.

Men inte räckte det för Försäkringskassan. I nästa runda valde Försäkringskassan att dra in assistansersättningen med hänvisning till att personen inte längre tillhörde personkretsen. Man ansåg att funktionsnedsättningen var varaktig men inte att den var så omfattande att den kunde anses ge betydande svårigheter. Detta sa man till en person som inte längre kan kommunicera med sin egen familj på grund av sitt funktionshinder. Kort sagt, detta överklagades och i förvaltningsrätten fastslog man att personen visst tillhörde personkretsen och därmed återförvisades ärendet till Försäkringskassan för en beräkning av timmar.

Kan ni gissa vad som hände då? Jo. En ny utredning startade och Försäkringskassan bedömde i detta fall, med stöd av domen, att personen tillhörde personkretsen men att personen inte hade ett hjälpbehov som översteg 20 timmar. Här är vi nu. I förvaltningsrätten igen.

Till råga på allt har kommunen konstant bedömt att personen i fråga har grundläggande behov som överstiger 20 timmar med råge och har i sin tur beviljat personen en mycket större del än vad Försäkringskassan någonsin gjort. Det är även kommunen som har kontaktat Försäkringskassan och uppgett att personen har ett större hjälpbehov än 20 timmar. Det är därför mycket, mycket intressant hur Försäkringskassan gång på gång försöker dra in personens assistans när domstol, kommun och den medicinska professionen vid flertalet tillfällen anfört att personen har ett omfattande hjälpbehov. Mycket intressant.

Vi får se hur det blir i förvaltningsrätten i kommande förhandling. Förhoppningsvis går förvaltningsrätten på vår, läkarnas och kommunens linje och beviljar personen rätten till assistansersättning. Annars går vi vidare. För vi tänker fortsätta kämpa för att denna person ska få den hjälp som personen är berättigad till!

//Antonia
Jurist

Nu slår flera kommuner larm om att dom fått en ohållbar situation sen allt fler förlorat sin assistansersättning. Hos Försäkringskassan har antalet som får assistansersättning minskat med över 400 personer sen oktober 2015. Om det här fortsätter så kommer 450 personer ha förlorat sin assistansersättning innan året är slut. Som jag har tagit upp tidigare så får hela 70 procent avslag på nyansökningar gällande den statliga assistansersättningen. Med att jämföra med för tio år sedan då endast 30 procent fick avslag på nyansökan om personlig assistans.

 

Detta har inneburit en sänkning av Försäkringskassans kostnader med samanlagt 700 miljoner. Men det här innebär nödvändigtvis inte en besparing för samhället. Då statens kostnader har minskat så ökar kommunernas som måste ta hand om alla dem som förlorat sin assistansersättning. Problemet där är att personer har fortfarande ett lika stort hjälpbehov. Vilket innebär stora kostnader för kommunerna, som i många fall stjälper deras budgetar. Precis det här har flera ekonomer varnat för då kostnaderna bara hamnar på andra ställen. Faktum är att den statliga assistansersättningen är en kostnadseffektiv lösning, det måste regeringen begripa. För alla dessa människor behöver hjälp, och på något sätt måste det här lösas. Lösningen är inte att bolla kostnader mellan stat och kommun. För en rättighetslag som LSS-lagen måste få kosta, för man kan inte spara in på människors liv.

Niklas //sekreterare

Senaste tiden har det varit många uppmärksammade fall av svårt sjuka barn som har förlorat sin assistans, eller fått kraftigt indragna timmar. Detta mycket pga en Dom i Högsta förvaltningsdomstolen om att medicinering numera räknas som egenvård och inte ett grundläggande behov. Vilket har fått förödande konsekvenser.Oron hos föräldrar med svårt sjuka barn kan man väl förstå, då assistans är den ända avlastning som dom kan få. Utan den så går dem många gånger på knäna. Med sjukskrivningar och utbrändhet som följd.

Men hur har då Försäkringskassan tänkt? Man pratar ofta om föräldraansvar, men då måste det ställas i emot vilket behov ett icke funktionshindrat barn i samma ålder har. Det här görs väldigt sällan och man tar oerhört konstiga beslut många gånger.
Det som fick mig att skriva detta blogginlägg är den artikel som jag läste om 1-åriga Eleonora som är multihandikappad och är i stort behov av assistans. Hennes pappa har skrivigt ett inlägg på Facebook om behovet av assistans för barn som är i hans dotters situation, som har fått stor spridning. Samt den oro han känner
inför framtiden.

Bengt Westerberg pratade nyligen om ökade kostnader på andra områden ifall att man spar in på LSS. Vilket vi har sett när olika ekonomer har kommit fram till att LSS och personlig assistans är en väldigt kostnadseffektiv insats. Han menar att det är dem anhöriga som kommer att få ta över. Vilket inte bara gäller barn utan också ungdomar och ibland vuxna med funktionshinder. För de anhöriga är ofta den sista livlina som dessa personer har, utan dem så skulle inte den enskilde överleva.
Niklas //sekreterare