I boken ” En Annorlunda barndom” skriver författarinnan Iris Johansson om sin egen uppväxt.
Hon växte upp på den svenska landsbygden och vänner, grannar och även skolpersonal trodde hon var galen eller möjligtvis utvecklingsstörd och att hon med detta hörde hemma på institution.
Då, på 40-talet, fanns inget som hette autism.
Som liten försvann Iris ofta in i ”den riktiga världen” . Den som fanns inuti.
Hon upplevde ljud, rörelser,smaker och lukter i färger och former.
Hon drog djur i svansen, bet andra barn och tyckte det blev vackert kring människor som var arga.
Visst provocerade hon många men hennes far var den som alltid fanns där, hjälpte henne förstå omgivningens beskaffenheter, förklarade känslor och aldrig gav upp.
Hon lever idag i ”världen utanför”, hjälper själv människor med olika svårigheter och föreläser och arbetar som konsult åt föräldrar som har autistiska barn.
Detta gör hon trots att hon i vuxen ålder har fått lära sig att le, får konstruera rätt tonfall där det behövs , varje morgon påminna sig själv om var hon är och att hon är genom att nypa sig själv lite då och då som en påminnare.
En bok som ger insikt och kunskap genom läsning som berör.
Varmt rekommenderad.