Tidigare i veckan var jag på en mycket intressant och lärorik föreläsning anordnad av Forum Funktionshinder, som är en del av Habilitering och Hälsa i Stockholms läns landsting. Föreläsare var psykologen Bo Hejlskov Elvén, som handleder personal som arbetar med personer med autism, ADHD, utvecklingsstörning och psykiatriska tillstånd.
Fokus under föreläsningen var hur man kan undvika och bemöta konflikter med personer med autism eller olika typer av diagnoser. Han gick igenom olika metoder och gav exempel på när kommunikationen inte fungerar och hur man kan få den att fungera bättre. Han blandade exempel med fysiska övningar som vi åhörare fick testa på varandra.
Bo inledde föredraget med att prata om att min lösning på ett problem kanske blir ett problem för någon annan, vilket kan leda till en konflikt. Det gäller att hitta en lösning på problemet – som inte skapar ett nytt problem för den andra personen. Bo uppmanade oss att slå bort tanken på att alltid behöva vinna en argumentation, eftersom man då förmodligen förlorar på andra vis, t ex i sin relation till personen.
Vidare pratade han om att dessa personer som föredraget handlade om ofta ses som envisa, men han ansåg att en bättre beskrivning skulle vara att de ibland är oflexibla, vilket innebär att man själv då får vara extra flexibel för att kommunikationen ska fungera på ett bra sätt. Han är kritisk mot att kalla dessa personer för omotiverade, eftersom brist på motivation inför en sak ofta innebär motivation inför en annan. Man kan t ex vara omotiverad till att gå upp ur sängen, men på samma gång motiverad att ligga kvar. Det är inte fel på personen som inte vill gå upp ur sängen, utan snarare på min metod när jag misslyckas övertala personen att gå upp.
Bo ogillar också när pedagogisk personal eller vårdpersonal säger ”han kan om han vill”, för enligt honom handlar det inte om vilja, utan om att man har bra eller mindre bra dagar och att personalen måste hitta metoder som fungerar i en viss situation.
Längre fram under föreläsningen pratade föreläsaren om att man bör vara försiktig med metoder där det finns vetenskapliga belägg för att just den metoden ska fungera. Han menar att det kan vara farligt att blint förlita sig på vad som vetenskapligt sett ”ska fungera”, eftersom man då kan glömma andra metoder som skulle fungera bättre för just den här personen. Han anser att den som inte haft rätt metod borde vara den som får ”skulden” om saker och ting går fel, i stället för personen man arbetar för.
Bo pratade också om att personer med autism ofta drabbas hårt av fasthållning och ”bältning” och han är skarpt kritisk till dessa metoder. Förra året dog tre personer i Sverige på grund av dessa behandlingar. Personer med autism ger sig sällan bara för att man säger åt dem att göra det – men låter man dem få utlopp för sin ilska en stund går det snabbare över.
Mot föredragets slut beskrev Bo ett par metoder närmare och vad som fungerar bra respektive dåligt om en hotfull situation uppstår. Dominerande ögonkontakt ska undvikas, då risken för våld ökar om man ber någon ”se en i ögonen”. Man ska tala med lugn röst utan att höja den och samtidigt försöka få personen att tänka på något annat. Man ska inte stå rakt framför, vilket också kan uppfattas som hotfullt. Stå hellre snett mot personen, som man gör när man pratar avslappnat med någon.
Sammanfattningsvis: Föreläsningen var mycket intressant och jag gick därifrån med många reflektioner och tankar. Jag vet att arbetet som personlig assistent stundtals kan vara utmanande, men jag hör dagligen historier om att våra assistenter löser svåra situationer på fantastiska sätt. De hittar lösningar på problem som inte leder till nya konflikter, utan till något bra för personen man arbetar för. Och självklart är en god personkemi A och O!
Trevlig helg!
Hälsningar,
Eva, verksamhetsledare i Stockholm