Assistans TV

Tidigare skrev jag ett inlägg om missförhållanden på ett gruppboende i Karlskoga. Där personalen stal pengar och var hemska mot dem boende. Nu har det uppdagats att fler gruppboenden har missförhållanden.

Peter bor på ett gruppboende i Eskilstuna i Sörmland. Han har down syndrom och han har även dåliga tänder vilket gör att han har svårt med att äta en del saker. På Peters boende jobbade en kvinna som var hemsk, hon tvingade bl.a Peter att äta hårdare föda fast hon visste om hans dåliga tänder. Hon kunde också utan någon som helst anledning knuffa till någon av brukarna så att dem ramlade.

Peter berättar att han en gång blev tvingad att se på tv inne hos en granne fast han bad om att få vara själv i sitt rum. Det här är så hemskt att man inte tror det är sant. Systern berättar att personalen ofta skrek hemska saker till dem boende. Man kan inte förstå varför man väljer att arbeta på ett LSS-boende om man, i själva verket verkar vantrivas där.

För ingen människa som trivs på sitt arbete kan ju bete sig på det här sättet. Vad hände då med kvinnan på Peters boende? Jo till slut så blev hon anmäld och kommunen tvingade henne att sluta. Peter ringde då sin syster och var jätteglad, vilket inte är svårt att förstå. Niklas //sekreterare

Jag ville skriva om något lite annorlunda ämne än jag vanligtvis brukar göra, och hittade då en artikel om ett spännande och bra projekt, som ni kan läsa om nedan.

På ett LSS-boende i Östersund har man satt igång ett projekt som handlar om att alla ska motionera mera. Vilket är väldigt bra då, många personer med funktionshinder gärna blir stilla sittande. Det hela började med en tävling där man kunde vinna biobiljetter. Tävlingen blev så uppskattad så man beslutade sig för att göra en tävling med hälsotema. Två av dem intervjuade har redan gått 3,7 mil tillsammans, vilket är väldigt bra gjort.

Även personalen är med på det hela. Vilket skapar en samhörighet och motiverar alla att hänga med. Att hitta en motionsform som är rolig, är en förutsättning för att man ska göra något. Annars är det lätt att man kommer på förevändningar för att låta bli. Men här är det nog ett bra sätt att göra det roligt med motion.

Vård och Omsorgsnämnden i Östersunds kommun har avsatt 2 miljoner kronor till att höja kvalitetsnivån på verksamheten. Det är inte varje dag man hör att en kommun satsar pengar på LSS-verksamhet. Det är oerhört glädjande i dessa tider. När besparingar är vanligast. LSS-boendet ska sen söka pengar till en resa som ska gå lika långt som de tillsammans har promenerat. Målet är att komma ända till Malmö, vilket är en ganska lång resa. Lyckas man att gå så många steg så kan man inte annat än bli imponerad. Niklas //sekreterare

Desirée Pethrus LSS-utredaren tycker att Sverige har för många anhörigassistenter. Pethrus tycker också att Sverige sticker ut i en internationell jämförelse, men det kanske beror på att Sverige faktiskt varit i framkant vad det gäller funktionshinder frågor. Vilket har ändrats drastiskt dem senaste åren och då till det sämre. Detta är ett väldigt olyckligt uttalande från en person som ska utreda och förhoppningsvis förbättra en reform. Men det vi har kunnat se hittills är tydliga tecken på ytterligare försämringar i framtiden. Det förekommer kritik att barn inte blir självständiga om assistenterna är anhöriga och att inkomsten för familjen blir det som är viktigast. Men sanningen är att det är samhällets ansvar att se till att inga barn far illa, och det gäller självklart barn med funktionshinder också.

När det sen gäller ungdomar och vuxna så är det självklart att självbestämmandet ska stå i fokus. Ingen som inte vill ha sina anhöriga som assistenter ska behöva ha det. Men jag tror att det i många fall kan vara en trygghet, och många gånger kan kännas bättre att slippa ha en främmande människa i sitt hem. Men detta är något som varje person själv måste välja. För många familjer med barn som har assistans är det den ända möjlighet att få vara privata, då föräldrarna själva är assistenter. Sen har vi problemet vid sjukdom, då är det oftast bara är anhöriga som kan hoppa in vid väldigt kort varsel.

Om anhöriga som assistenter togs bort skulle många föräldrar tvingas jobba oavlönat som assistenter med enorma kostnader på annat håll som följd. Så som a-kassa, sjukpenning och socialbidrag m.m. I våra nordiska grannländer ser det mycket värre ut. I Norge så får anhöriga bara stå som vikarier i en del kommuner. Medan i Finland är det helt katastrof, där erbjuds bara ledsagning. Personlig assistans finns inte över huvudtaget. Vi får verkligen hoppas att det inte är det Pethrus vill efterlikna.

Niklas //sekreterare

För några dagar sedan rapporterade svt om stora missförhållanden på ett gruppboende i Karlskoga. Personalen har bland annat nekat dem boenden något att äta efter kl 17 på kvällen. Samt tvingat dem att stanna på sina rum och utövat ständiga hot mot dem boende. Personalen har tagit pengar från dem som bor där och satt in på ett Ica-kort för att på så sätt också få även deras bonuscheckar.

Det har tagit ett helt år för Karlskoga kommun att reagera på dem här allvarliga missförhållandena. Man kan inte tro att det är sant det man läser. Ännu mer skrämmande är att Karlskoga kommun inte anmäler händelsen till polisen utan bara inväntar utredning av Inspektionen för vård och omsorg. Men de boende och deras anhöriga kan anmäla personalen till polisen om dem vill. Det kan man verkligen hoppas att dem gör.

Man blir bestört och oroad över den utveckling som sker inom personlig assistans och andra LSS insatser idag. Det här är bara en i raden av alla hemska historier som man får ta del av. Niklas //sekreterare

För några dagar sedan så pratade jag med några kollegor om ett möte som dem varit på, vi pratade bl.a om hur katastrofalt bemötandet hade varit från myndighetens sida. Det gjorde att vi kom in på hur man som funktionshindrad blir mottagen inom vården ibland. Jag har t.e.x varit med om att läkare och annan vårdpersonal gärna pratar över huvudet på mig. Man vänder sig till min assistent eller tidigare till mina föräldrar och diskuterade problemet ifråga.

Precis som om jag inte var närvarade i rummet. Nu kan man ju tro att detta bara skedde när jag var barn men tyvärr inte. En annan sak som också händer är att om dem inte pratar över huvudet på en så pratar dem gärna med en som var ett barn. Vilket blir en oerhört olustig situation. Men då kommer det som ofta blir pinsamt för läkaren eller sköterskan ifråga. När man svarar dem på ett vuxet sätt och inte alls som ett barn. Många blir då helt ställda och tappar fattningen. Tyvärr har det här inte bara hänt när man besökt sjukhus och andra vårdinrättningar, utan också i vanliga livet ibland. Som tur är allt mindre nu för tiden men det förekommer. Ofta så ser man chocken när man börjar prata med en del personer för första gången. Man ser att dem tänker; Men oj kan han prata…

Anledningen att jag tar upp det här är att det visar på hur dålig kunskapen är om funktionshinder i samhället. Vilket är väldigt skrämmande. Det levde också kvar en förlegad syn framför allt hos många äldre att sitter man i rullstol, ja då har man inte alla hästar hemma. Men i takt med att det blir allt mer upplyst och fler funktionshindrade i media så tror jag att den synen har försvunnit. Vilka erfarenheter har ni av det här? Skriv gärna en kommentar på vår Facebook sida. //Niklas sekreterare

Jag har nyligen kommit tillbaka efter att ha besökt Polismyndigheten på Kungsholmen avseende ett samtal om verkställighet av utvisning. Polisens syfte med dessa samtal är bland annat att utreda om familjen är villig att samarbeta vid verkställighet av utvisningen eller om de kommer behöva tas i förvar. Detta verkar vara en standardprocess när utvisningar ska verkställas.

Familjen kan inte svenska och tolk var därför bokad till mötet. Familjen har använt Assistansjuristerna som ombud under den senare delen av migrationsprocessen och undertecknad med flera jurister innehar fullmakt att föra familjens talan vid samtal med myndigheter varför vi självklart närvarade vid mötet.

När mötet skulle inledas ifrågasatte dock handläggaren min och min kollegas närvaro med motiveringen att det inte var någon ”förhandling”. När vi frågade vilket lagstöd handläggaren hade för att neka oss delaktighet i samtalet fortsatte handläggare att svara på samma sätt. När han hade svårt att motivera beslutet försvann han istället för att ”kolla med beslutsfattaren” vad som gäller. Detta tog 20 minuter att göra och när handläggaren kom tillbaka meddelade han att vi kunde närvara vid samtalet (såklart).

Mötet inleddes och vi hann inte mer än presentera oss för tolken innan handläggaren hastigt lämnade rummet och i förbifarten uttryckte att han ”måste kolla upp en grej”. Kvar i rummet satt undertecknad och undertecknads gravida, oroliga klient som självklart inte förstod vad som hänt. ”Har vi gjort något fel?”, undrade man eftersom handläggaren inte förklarade vad han skulle kolla upp eller varför.

Efter att vi fått vänta i ca 30 minuter (alltså 30 minuter ytterligare efter de 20 minuter det tog för handläggaren att godkänna att jag i egenskap av ombud närvarade) reagerade undertecknad med att ifrågasätta vad som egentligen händer och hur det hanteras. Kvar i rummet satt en annan civilutredare som då försökte kontakta handläggaren som stoppade mötet. Det visade sig senare (efter att undertecknad starkt ifrågasatt förfarandet) att rumsbokningen hade löpt ut eftersom att vi startade mötet 20 minuter för sent och att handläggaren därför försökta ordna med en ny rumsbokning så att mötet ändå kunde hållas.

Under de 30 minuter som handläggaren var borta för att försöka ordna med rumsbokningen hann dock även tolktiden löpa ut varför mötet var tvungen att ställas in och skjutas upp till ett senare tillfälle. Allt detta för att handläggaren utan lagstöd ifrågasatte att klientens ombud närvarade vid samtalet.

Det finns mycket mer att skriva om denna händelse. Att handläggaren i egenskap av representant ifrån Polisen bara försvinner hastigt ifrån mötet där en höggravid, utvisningshotad mamma sitter utan vetskap om anledningen är ett mycket respektlöst sätt att betet sig mot en annan människa med tanke på den pressade situationen som utvisningsbeslutet medför.

Sammanfattningsvis kan sägas att dagens möte vid Polismyndigheten var under all kritik och värdighet. Jag hoppas att detta scenario inte upprepas för vare sig någon av mina klienter, eller någon annan enskild som är föremål för en avslutningsprocess i ett migrationsärende.

Johan
//jurist