Hej alla!
idag har jag varit hemma och mammaledig med William. Han har hunnit bli tio månader (!), tiden går fort. Som ni kan se på bilderna så har vi varit nere i tvättstugan idag. Det blev barnarbete på hög eller låg nivå, det ska börjas i tid, det är här den jämställde mannen skapas ;)! William tycker fortfarande att det är roligt med hattar så idag har vi även provat lite mer huvudbonader.
Idag har jag även pratat med Umeå kommun, där har jag varit i kontakt med en arbetsterapeut. Innan tillhörde jag Landstinget, men efter en omorganisation har jag flyttats till kommunens arbetsterapeuter. I Landstinget fungerade allt bra, vi hade ett möte redan innan William föddes om hjälpmedel som jag skulle behöva för att kunna vara en mamma jag vill vara. Jag vill kunna bära William, det enda jag fått är två fästen till rullstolen för en sele. Men nu har William blivit så stor så jag kan inte använda den längre.
Arbetsterapeuten sa idag att de inte kan ge mig mer hjälpmedel nu. Men det är svårt att förstå hur de tänker, för jag har ju knappt fått några? Det känns så sorgligt att man måste kämpa så mycket för att få sina hjälpmedel. Det påverkar ju inte bara mig, utan det påverkar ju även William. Senast idag kom William med sin gåstol och ville att jag skulle lyfta honom. Men det kan jag ju inte för jag behöver en anpassning till rullstolen så det är möjligt.
Arbetsterapeuten sa även att jag skulle höra av mig igen om det var något som jag behöver hjälp med. Men jag ringde ju nu för att jag behöver hjälp, jag förstår inte vad det är som de kan hjälpa mig med? Ett annat problem är att jag bara är beviljad till en assistent. Det är svårt när William har börjat krypa, för assistenten behöver ju hjälpa mig och då är et lätt för William att löpa fritt.
Slutligen vill jag bara påminna om detta:
För sex år sedan så gjorde vi den här skylten och idag är de mer aktuell än någonsin. Aldrig har assistansen varit så hotad som den är nu. Läs gärna min vän Gunnels inlägg i debatten på DN.Åsikt.Föräldrar
