I helgen läste jag en hjärtskärande artikel i Aftonbladet. ”Selma, 4, kan inte gå eller äta – nu tas stödet bort”. Idag får Selma 66, 57 timmar assistans i veckan. Men efter ett nytt beslut av Försäkringskassan har hon inte längre rätt till hjälp mer än 5 timmar och 51 minuter i veckan. Hur är det möjligt undrar jag, varför har hon inte längre rätt till hjälp? Hennes behov har inte minskat. Hennes föräldrar är desperata och flickans pappa menar att det är katastrof, att det inte kommer finnas någon tid att göra saker ihop och att Selmas liv kommer bli tommare.
Hur har det kunnat bli så här? Ska denna flicka och hennes föräldrar som redan nu har många svårigheter att klara vardagen få minimalt med hjälp. Flickan föddes med en grav hjärnmissbildning, lissencefali, och kan inte röra sig, prata eller äta och behöver starka mediciner. Hon får även kraftiga epileptiska anfall. Hennes föräldrar menar att hon behöver mycket tillsyn för att kunna leva, utvecklas och kunna glädjas åt livet som andra barn. Deras största farhåga är att det inte ska finnas någon i närheten som vet hur man hanterar det här och att det kan sluta med det värsta.
För att få rätt till assistanshjälp enligt LSS krävs det att Försäkringskassan gjort bedömningen att personen behöver minst 20 timmar hjälp i veckan för sina grundläggande behov. Tidigare räknades medicinering, sondmatning och träning dit – i dag räknas det som medicinvård eller egenvård. Men Selma kan inte göra detta själv.
Det är inte svårt att räkna ut att för Selmas liv skulle en minskad assistans betyda ett mycket tommare liv och slutkörda föräldrar. Ska det behöva vara så här i dagens Sverige år 2016. Det skär i mitt hjärta när jag läser om Selma och hennes situation.
Lise Henningsson/Kommunikatör