Det var ett planerat snitt och inte något trauma, och då kan man förstås förbereda allt på ett helt annat sätt. Vid tre tillfällen gick jag igenom med narkosläkaren hur allt skulle ske, vilken bedövning jag skulle få, hur uppvaket skulle vara och att jag skulle ligga ett dygn på IVA.
Läkarna beställde mina gamla journaler från tidigare sövningar för att se om komplikationer uppstått, och hur man skulle göra för att minska riskerna denna gång. När man föder med kejsarsnitt så går läkaren djupt in i vävnaden, och detta kräver stark smärtlindring. Eftersom jag har skolios (sned ryggrad) så kan bedövningen vara svår att reglera, den kan exempelvis gå för långt upp i kroppen och slå ut lungorna, därför blev det sövning för mig.
Direkt efter att man sövts intuberas man, och barnet måste plockas ut direkt. När narkosmedlet sprutas in i mamman blir barnet också påverkat, det finns ingen fördröjningseffekt utan medlet går direkt in i blodbanan även på barnet, så ju snabbare det kommer ut desto bättre.
I förlossningssalen arbetade två narkosläkare, tre förlossningsläkare och en AT-läkare, samt fyra sköterskor, eller kanske såg jag dubbelt?
En och en halv timme tog det i operationssalen bara för att sätta kanyler, mina kärl sprack hela tiden. I vanliga fall kopplar man upp patienten med en elektrisk manschett för att kunna direktkolla blodtrycket under hela ingreppet, men om man gör det på mig, så går min arm av.
Därför måste läkarna hitta ett sätt att få samma information, och det gjorde man genom att en liten elektrod sattes in i kärlet för att sedan kopplas till en monitor.
Fyra olika portar satte de också in ifall de snabbt skulle behöva ge mig flera olika läkemedel samtidigt. De stasade av några större blodkärl ifall en störtblödning skulle uppstå. De hade av den anledningen även beställt mera blod om det skulle behövas.
Det var många beredskapsplaner som jag visste fanns, men som vi inte gick närmare in på. Jag kände mig trygg och förvissad om en god och stor kunskap som fanns samt ett stort engagemang för att allt skulle bli så bra som möjligt för mig. Det rådde en väldig skärpa i rummet.
Alla andra förberedelser gjordes, de kopplade upp hjärta och puls, samtliga elektroder kopplades upp, droppet sattes, och sedan så ringdes läkarna in till salen.
Operationen kunde börja, en kvinnlig läkare ledde teamet. Hon kollade närvaron, alla presenterade sig för mig, och sedan kollade hon att alla stod på sina olika platser i rummet för de hade egna fastställda positioner. Det var mycket välorganiserat.
Hon kontrollerade även att alla visste vad de skulle göra och i vilken ordning det skulle ske.
Sedan frågade hon om barnteamet fanns på plats utanför salen och var beredda att ta emot William. Det visade sig att det fanns inget barnteam där ute, så precis när jag skulle sövas och läkaren ställer en kontrollfråga, tack och lov, så fick alltihop avbrytas. Sköterskorna fick gå och ringa efter barnteamet som varit där innan men som på grund av förseningen på nästan två timmar, snittet var planerat till kl 9.00 och nu var den 10.50, hade hunnit avlägsna sig.
-Är alla klara och beredda, frågade ansvarig läkare, då sätter vi i gång.
Hon räknade: ”1, 2, 3”, och poff ! så var jag borta.
På grund av min skelettsjukdom och min benskörhet så är assistenterna alltid med vid operationer, det är dem som vänder och lyfter över mig, etc.
När jag vaknade så mådde jag väldigt bra, jag var klar i huvudet direkt och hann inte ens fråga hur det var med William, utan de berättade på en gång att allt gått bra. Han var nere på barn 4, där han var väl omhändertagen. De hade fått hjälpa honom igång med andningen och de visade ett foto på honom, och hans födelsekort där det stod födelsetiden, kl 11.10, att han var 42 cm lång, och vägde 1.625 gr.
Vi hade kommit överens om att direkt när jag vaknade skulle jag få veta hur det var med William oavsett vilket besked de skulle lämna och oavsett mitt tillstånd skulle de försöka prata med mig. Jag visste nämligen inte om jag skulle ha svårt att andas när jag vaknade och därför hamna i respirator.
Nyfödda barns mående graderas efter en sifferskala på 1-10, efter en minut, efter tre minuter och efter åtta minuter. Så här såg Williams siffror ut:
Efter en minut, siffran 2
Efter tre minuter, siffran 4
Efter åtta minuter, siffran 7
Han fick därför andningshjälp och hamnade i cpap (uttalas seppup).
Det visade sig senare att William inte hade ärvt min sjukdom. Men jag hade älskat honom lika mycket ändå, oavsett vilket.
Jag är så glad över att min rädsla inte fick ta överhanden över min barnlängtan, för då hade William inte funnits i dag.
