Liberalerna och Bengt Westerberg införde rätten till personlig assistans för drygt 20 år sedan. Det är en av de största frihetsreformerna i svensk historia. Tack vare assistansen har funktionshindrade fått större frihet och möjlighet att leva ett mer socialt och innehållsrikt liv och somliga har även fått möjlighet att förvärvsarbeta. Deras anhöriga har också fått ökade möjligheter att arbeta och sjukskrivningarna hos dem har minskat. Reformen har givetvis kostat pengar, mycket pengar. Den statliga assistansersättningen kostar i år cirka 30 miljarder kronor.
Kostnaderna skenar
Regeringen menar att kostnaderna skenar oroväckande och har därför tillsatt en utredning som ska se över kostnadsutvecklingen och vad det beror på. Utredningen ska vara klar under 2018. Men redan nu, innan utredningen är klar, haglar påståendena om vad kostnadsökningen beror på. Regeringens representanter med Åsa Regnér i spetsen uttalar sig gång på gång i media om att kostnadsökningen beror på att pengarna går till annat än själva assistansen, som exempelvis till marknadsföring och jurister och att assistansbolagen tar ut höga vinster samt att det fuskas på olika sätt.
Politiskt slagträ mellan den rödgröna regeringen och Liberalerna
Debatten är för närvarande glödhet i media och har blivit ett politiskt slagträ mellan den rödgröna regeringen och Liberalerna. Anna-Lena Sörenson, riksdagsledamot (S) skriver på SVT opinion den 14 oktober att ”oppositionen sprider osanningar om att regeringen ligger bakom nedskärningar i assistansersättningen, utan att tänka på den oro och rädsla det skapar hos brukare och deras anhöriga”. Sörenson menar vidare att Jan Björklund väljer att använda enskilda människors svåra livssituation som politiskt slagträ.
Åtstramningarna får förödande konsekvenser
Regeringens direktiv till Försäkringskassan gällande åtstramningarna i assistansersättningen slår orättvist och hårt. I regleringsbrevet står det att: ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”. Det står inte att Försäkringskassan ska bedöma assistans utifrån den sökandes faktiska behov. I och med regleringsbrevet tvingas Försäkringskassan göra hårdare bedömningar. Vi har under senare tid läst i media om flera tragiska fall och livsöden, bland annat om 4-åriga Selma som förlorade en stor del av sin assistans och även om den MS-sjuka kvinnan som dog ensam inne på en handikapptoalett. Kvinnan hade bara några dagar innan fått avslag på sin ansökan om att få fler assistanstimmar. Detta sker här och nu i vårt samhälle. Vad får frihet kosta kan man undra? Är det inte en ovärderlig grundläggande mänsklig rättighet?
Lise Henningsson / Kommunikatör