Sämre hälsa hos personer med funktionsnedsättning    

Folkhälsomyndigheten har genomfört en nationell folkhälsoenkät-undersökning ”Hälsa på lika villkor” som visar på att personer med funktionsnedsättning har en sämre hälsa än den övriga befolkningen.

Här kan du läsa mer om undersökningen.

Några av faktorerna som spelar in i bedömningen av hälsan är sysselsättningsgraden, avsaknad av praktiskt stöd och utsatthet för kränkande behandling. Den fysiska hälsan för personer med funktionshinder är betydligt mer nedsatt än för den övriga befolkningen. Symtomen på som tyder på ohälsa och som uppges av personer med funktions nedsättningar är värk i kroppen, trötthet och stress- även en känsla av oro och ångest.

Kopplingen till ohälsan beror inte på funktionshindret i sig utan det är kopplat till livsvillkoren. Bl.a. så förvärvsarbetar personer i mindre utsträckning och de känner även en oro för att förlora sitt arbete. De saknar ekonomisk marginal och inkomsten är låg. Det uppges även att personer med funktionshinder deltar i färre sociala aktiviteter. Vidare saknas praktisktstöd, och de har utsatts för kränkande behandling och de blir utsatta för våld eller hot i större utsträckning än andra. Vilket sänder signaler om att den fysiska hälsan skulle kunna förbättras genom insatser från samhället.

I det fortsätta inlägget tänkte jag fokusera just på en faktor, deltagandet i färre sociala aktiviteter och hur det kommer sig att det faktiskt är så.

Fallbeskrivning från verkligheten

Riksförbundet för barn, unga och vuxna (FUB) leder en kampanj ”Ansökan om ett vanligt liv” vilken syftar till att uppmärksamma den diskriminering som personer med utvecklingsstörning eller andra funktionsnedsättningar utsätts för på grund av avslag på olika stödinsatser. Många av FUB:s medlemmar måste ansöka om vardagssaker som är en självklarhet i livet för alla andra. t.ex. som att gå på bio, restaurang eller bara träffa en kompis. För personer med utvecklingsstörning så kan det vara omöjligt utan stöd från insatser som ska tillhandahålls enligt LSS, t.ex. kontaktperson eller ledsagare. Deras hemsida hittar ni härPersoner med funktionshinder som har rätt till personlig assistans har också rätt att få tid för personlig assistans i samband med fritidsaktiviteter.

Många personer med funktionshinder får dock inte den möjligheten att delta i fritidsaktiviteter som personer utan funktionshinder kan göra. En av anledningarna till det är att kommunen beviljar för lite assistans tid för det, och därför har de inte möjligheten att komma ut och träffa folk eller göra sina fritidsintressen. Nedan ska jag ta ett exempel från verkligheten angående detta.

En liten pojke på 10 år har ett omfattande funktionshinder i form av ryggmärgsbråck. Det medför att han har en nedsatt motorisk funktion i benen. Han har möjlighet att gå korta sträckor med hjälp av en käpp eller rullator. Han har även kognitiv och beteendemässig problematik. utöver detta har han också en lindrig utvecklingsstörning. Hans svårigheter gör att han bl.a. behöver hjälp av någon som har ingående kunskap om honom som person för han ska kunna ta initiativ eller komma igång med olika aktiviteter. Han behöver handgriplig hjälp i den dagliga livsföringen med alla de grundläggande behoven. Som person är han en mycket aktiv pojke som gillar att bl.a. cykla, leka i lekparken, åka skridskor, gå promenader m.m.  Han ansökte om att få personlig assistans för fritidsaktiviteter med ca. 2 timmar varje dag under veckan, och ungefär 4 timmar under lovveckor.

Kommunen ansåg att han utövade fritidsaktiviteter i en omfattning som ansågs anmärkningsvärd, och det slutade med att han fick personlig assistans avseende fritidsaktiviter till en omfattning av 2 timmar per vecka oavsett om det är lov eller inte.De hänvisade även till föräldraansvaret vid fritidsaktiviteter.

Hur kan man tycka att det är anmärkningsvärt att en 10 årig pojke ägnar 2 timmar om dagen till fritidsaktiviteter. En 10 årings liv består inte av så mycket annat förutom skola och på lov så brukar de flesta 10 åringar jag känner ägna mest hela dagarna åt olika aktiviteter.

När man läser ett sådant beslut är det inte svårt att förstå att personer med funktionsnedsättningar så småningom drabbas av psykisk ohälsa. De förhindras att leva ett liv som är likt alla andra, de får inte ens möjligheten. Vad ska den här pojken hinna med under dessa två timmar i veckan, han kanske hinner åka skridskor en gång. Sedan kan han inte göra något annat resten av veckan. Man måste även komma ihåg att jämföra hans situation med ett jämnårigt barn utan funktionshinder. ett barn i 10 års åldern tillbringar inte all sin tid med föräldrarna. en viktig del i ett barns utveckling är att gradvis frigöra sig från föräldrarna, och med personlig assistans kan ett barn med svår funktionsnedsättning ges möjligheten att utvecklas mot ett självständigt liv.

Jag själv har ett syskonbarn som är 8 år, han har hockyträning ca. 3 -4 gånger i veckan, och resten av veckan leker han med sina kompisar i lekparken och på helgen är det ofta någon hockeycup som han ska delta i eller någon kompis han ska hälsa på. Tilläggas kan att hans föräldrar närvarar inte vid dessa aktiviteter. Kanske kan man tycka att det är mycket, men så ser verkligheten ut och han är dessutom yngre.

Enligt mig är det tydligt att det går att dra paralleller mellan ohälsa och hur mycket personlig assistans som beviljas för personer med funktionsnedsättningar. I det här fallet kan personer med funktionsnedsättningar inte styra över sitt eget liv för att det ska kännas meningsfullt och att de ska må bra, beslutet ligger helt enkelt i någon annans händer.

Vad säger lagen?

Enligt LSS kan man få hjälp med att komma ut på fritidsaktiviteter, antingen genom personlig assistans eller om man inte omfattas av personkretsen för att få personlig assistans, kan man få det genom ledsagarservice, t.ex. att någon följer med en ut för att fika med en kompis.Enligt 9§ p. 2 LSS, framgår att insatser för särskild stöd och service är bl.a. biträde av personlig assistans.

I 9 a § LSS ges en förklaring till vad som menas med personlig assistans. ”Med personlig assistans enligt 9 § 2 avses personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som pågrund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade (grundläggande behov)”
 
Vidare i st. 2 framkommer att den som har behov av personlig assistans i samband med grundläggande behov också har rätt till personlig assistans för andra personliga behov om inte behoven tillgodoses på annat sätt.
Ett sådant övrigt behov kan t.ex. vara personlig assistans i samband med fritidsaktiviteter.(Prop. 1992/93:159, s. 64)Vid aktiviteter utanför hemmet, t.ex. utövande av fritidsaktiviteter, besök på bio eller konsert kan personlig assistans beviljas för hela aktiviteten om det inte annars skulle vara möjligt för personen att utöva aktiviteten.Av 9 § p. 3 LSS framgår även att ledsagarservice kan ges en funktionshindrad för att kunna underlätta för den enskilde att ha kontakter med andra.Syftet är att den enskilde ska få hjälp med att komma ut balnd andra människor, t.ex för att kunna träffa vänner. insatsen av ledsagarservice ska anpassas efter de individuella behoven.

Rättsfall

Ledsagarservice beviljas inte till de personer med funktionshinder som redan har beviljats personlig assistans och det kan inte heller ges till de personer som i samband med aktiviteten är i behov av omfattande insatser i assistansliknande former. Detta slog Högsta förvaltningsdomstolen fast i HDF 2011 ref. 62. Vilket innebär att behoven för fritidsaktiviteter ska tillgodoses av den personliga assistansen om man har rätt till det.

I en dom från kammarrätten i Göteborg, Mål nr 5006-12 så nekas en CP-skadad flicka ökad assistans på skollov. Hennes CP-skada påverka motoriken generellt, och hon kan aldrig lämnas ensam i vaket tillstånd, då hon riskerar att ramla.  Flickan, som numera är 15-år, hade begärt utökad personlig assistans efter skoltid och under jullov. Varje vecka måste hon ”spara” assistanstimmar för att kunda använda dessa till fritidsaktiviteter under lov och ledighet, sammanlagt måste hon ”spara” 160 timmar för att kunna täcka upp för tiden då hon har lov. Detta gör att hon endast har 6,6 timmar över för fritidsaktiviteter under skolveckorna, vilket är ytterst lite för en 15 årig tjej. Det är mindre än 1 timme om dagen. Kammarrätten anser i deras bedömning att flickan är försäkrad goda levnadsvillkor med de timmar som hon redan har beviljats årligen.

Publikationer

Folkhälsomyndigheten har i uppdrag av regeringen att under år 2011- 2016 löpande följa upp bestämningsfaktorer som påverkar hälsan för personer med funktionsnedsättningar, därefter avger de delrapporter vad de har kommit fram till. Uppdraget och rapporterna kan hittas här.
Syftet med detta är att det ska identifieras och undanröjas hinder för full delaktighet i samhället för personer med funktionshinder. även förebygga och bekämpa diskriminering av personer med funktionsnedsättning samt ge barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar förutsättningar för självständighet och självbestämmande.
I en handbok för handikappservice från institutet för hälsa och välfärd kan den som är intresserad läsa lite grundläggande information om personlig assistans i samband med fritidsaktiviteter. Här
Det är väldigt konstigt att beslutsfattare tycks glömma bort att barn är barn när de sitter och räknar timmarna. Som barn har man ett behov av att socialisera sig med sin omgivning, och till ganska stor del sker det utan föräldrar som ett steg i en självständig utveckling. Även vuxna personer måste ha friheten att kunna välja vad de ska göra på sin fritid och vilka de ska träffa, men har man en omfattande funktionsnedsättning så ges inte den möjligheten. Då är det inte heller konstigt att många funktionshindrade har en sämre fysisk hälsa. De har inte samma möjligheter till ”hälsa på lika villkor”. Självklart finns det som sagt andra parametrar att beakta när man bedömer vad ohälsan beror på, men socialisering eller utövande av fritidsaktiviteter är en del i att leva ett meningsfullt liv.
//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

När Hofors kommun trotsar domstolen

Fallbeskrivning från verkligheten

I dessa artiklar kan vi läsa om en flicka som ständigt nekas assistans från Hofors kommun, trots att domstolarnas utfall. Flickan heter Alice, hennes namn kan skrivas ut i detta inlägg eftersom det framgår av artiklarna.

Här nedan är några artiklar där Alice kamp för att få personliga assistans framgår:

Hofors kommun trotsa domstolar för att neka Alice sina rättigheter

Vi har inte sovit bra på sju år

Var går föräldrarnas ansvar?

Alice JO-anmäler Hofors kommun

”Förstår föräldrarnas frustration”

Alice kamp mot kommunen

aj1
Bild: lånad från artikeln Var går föräldrarnas ansvar?, i arbetarbladet.

Alice är sju år och har en medfödd hjärnskada, hennes utvecklingsstörning gör att hon varken kan prata eller ta hand om sig själv. Hennes utvecklingsnivå kan jämföras med ett barn som är 1 år. Alice sjukdom gör att hon utsätter sig själv för risker, och hon kan inte förstå vad smärta eller fara är för något. Detta gör att hon är i behov av personlig assistans all hennes vakna tid, och hennes föräldrar har därför ansökt om detta till Hofors kommun.

I artiklarna framgår det att Alice använder sig av tecken som stöd när hon kommunicerar, läs mer om det här,Alternativ och kompletterande kommunikation.

Att kommunicera med tecken som ett stöd ska inte förväxlas med utövandet av teckenspråk. Här går det att läsa vad som är skillnaden mellan teckenspråk och tecken som stöd,här och här.

Alice har även många egna tecken, vilket gör att det endast är personer som har ingående kunskap om vem Alice är som person och hennes funktionshinder, som kan utöva tillsyn över henne och kommunicera med henne.

Föräldrarna anser att egentligen så behöver Alice personlig assistans dygnet runt, eftersom om hon vaknar under natten så kan det hända att hon försvinner ut. Alice får därför sova inne hos föräldrarna så att de ska en möjlighet att hör eller märka när Alice vaknar.

Vid en första ansökan som föräldrarna gjorde för Alice behov, så avslog Hofors kommun denna helt och hållet. Även en andra ansökan som gjordes avslogs av kommunen. De överklagar därför detta till Förvaltningsdomstolen som bedömer att Alice behöver assistans all sin vakna tid, men återförvisar ändå ärendet till kommunen för att de ska avgöra omfattningen. Istället för att kommunen gör det så överklagar de istället till Kammarätten som fastställer Förvaltningsdomstolens dom. Då överklagar kommunen vidare till Högsta förvaltningsdomstolen som fastställer Förvaltningsdomstolens dom och återförvisar ärendet till Hofors kommun. .Både kommunen och Försäkringskassan har därefter gjort en egen bedömning på att behovet omfattar 29 timmar i veckan.

Hofors kommun hävdar, som framgår av bl.a. denna artikel, att de vill genom överklagandena veta vad som är rätt och fel. Det framgår av samtliga instansers beslut att Alice är i behov av assistans all sin vakna tid, men att kommunen ändå måste avgöra omfattningen. Det innebär att de ska gå hem och räkna hur mycket ”all vaken tid” utgör i assistanstimmar. Att kommunen försöker få fram vad som är rätt eller fel på en annan persons bekostnad, eller egentligen hela familjens bekostnad, är skrämmande. Domstolarna kommer inte sitta att räkna ut exakta siffror, det är det som är upp till socialtjänsten och kommunen, men de ska räkna för all hennes vakna tid.

Kommunen kommer som sagt fram till 29 timmar i veckan, vilket motsvara drygt 3 dagar, vilket innebär att det alltså fattas assistans för 4 dagar. I kommunens egna bedömningar hävdar de vidare att hon t.ex. kan teckenspråk. Teckenspråk och kommunicering via tecken som en hjälp är två helt olika saker. Det finns till och med stöd i form av psykolog och läkarintyg där det framgår att Alice har problem med kommunikation och att det endast är de personer som verkligen känner henne som kan förstå henne till en viss del. Kommunen hänvisar även till föräldraansvaret, och menar därmed att Alice behov utgör det som en förälder normalt sett ska tillgodose. För att bedöma föräldraansvaret ska en handläggare bedöma om behovet är likvärdigt med ett barn i samma ålder utan funktionsnedsättningar. Alice behov går långt utöver barn i samma ålder utan funktionsnedsättningar. I detta fall måste Alices föräldrar se efter henne dygnet runt, vilket tar tid bl.a. från den övriga familjen och även förvärvsarbete.

Vad Hofors kommun håller på med är förundrande.

aj2
Bild lånad från hofors.se

Under prövningen i domstolarna drog Försäkringskassan in sin assistansersättning eftersom tvisten med kommunen skulle avgöras i domstol. Familjen har därför varit utan ekonomiskt stöd sedan hösten 2013. Vilket har gjort att de har behövt gå ner i arbetstid för att kunna ta hand om Alice. Nu har det till och med gått så långt att en av föräldrarna är sjukskriven. Det säger sig själv, det är en omöjlighet för vilken människa som helst att:

–          Ta hand om ett barn med funktionshinder som har behov av personlig assistans all vaken tid

–          Sova på helspänn varje natt i väntan på att ett hjälpbehov ska uppstå

–          Förvärvsarbeta

–          Ta hand om familjen och resten av barnen

–          Sköta hushållet

–          Processa mot kommunen

–          Etc.

Hur ska någon överhuvudtaget orka med dessa saker varje dag utan att gå under?

Vad säger lagen?

Aktiv till syn i forma av övervakande karaktär

Aktiv tillsyn i form av övervakande karaktär räknas till de grundläggande behoven enligt 9 a§ LSS.

T.ex. så kan en psykiskt funktionsnedsättning i kombination med kommunikationssvårigheter och ett utåtagerande beteende där det finns risk för att personen skadar föremål, sig själv eller andra skapa ett behov av aktiv tillsyn i form av övervakande karaktär. I bedömningen av vad som utgör ett grundläggande behov kan det även ha betydelse ifall personen saknar insikt om vad som är farligt, är styrd av impulser, saknar konsekvenstänk osv.. Vidare ska det finnas ett behov av kännedom om personens funktionshinder och ingående kunskaper om den enskilde och att hjälpen måste ges av ett begränsat antal personer.

Detta kan jämföras med situationen för Alice. Hennes kommunikationssvårigheter och funktionshinder gör att inte vem som helst kan utöva tillsyn över henne, det krävs att det är en person som har ingående kunskap om hennes funktionshinder men även om henne som person.

Föräldraansvar

Grunden för ett föräldraansvar återfinns i föräldrabalkens regler om barns rätt till uppfostran och omvårdnad, 6 kap 1-2§§ Föräldrabalken. Enligt föräldrabalken 6 kap 1 § framgår

”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.”

I 2 § 2 st. framkommer

”Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning.”

Det innebär att handläggaren ska göra en bedömning och jämförelse mellan barnet med funktionshinder och dess behov med ett barn i samma ålder utan funktionshinder och dess behov. Har barnet med funktionshinder ett större behov som innebär merarbete för föräldrarna jämfört med ett barn i samma ålder utan funktionshinder, så hör detta inte till det normala föräldraansvaret.

Lagen och principen om föräldraansvar har fått mycket kritik över hur den ska tolkas bl.a.  i Inspektionen för socialförsäkringens rapport (ISF)   ”Vad är normalt? Föräldraansvaret i assistansersättningen” här. Mer att läsa om den finns under publikationer. Det framgår bl.a. att det krävs likformighet i handläggarnas bedömningar.

Återförvisning

Förvaltningsdomstolar kan i vissa fall återförvisa ärenden till förvaltningsmyndighet. Återförvisning bör inte föväxlas med begreppet överlämnanden, som innebär att domstolen skiljer sig från målet utan att pröva själva frågan i sak. Detta har alltså inte skett här, samtliga domstolar har prövat frågan och kommit fram till att Alice är i behov av assistans all vaken tid.

I förarbetena till FPL anförde framkommer att återförvisning kan bli aktuellt när ny utredning tillkommit eller brister funnits i utredningen. Det kan även bli aktuellt när en sakprövning som borde ha företagits inte skett, när inriktningen i målet varit felaktig eller då det av tekniska skäl är lämpligast att beslutsmyndigheten fattar ett nytt beslut, se. SOU 1964:27, s. 514. I detta fallet var det lämpligt att socialtjänsten skulle omräkna timmarna och fatta ett nytt beslut. Inte fråga om de skulle avslå ansökan eller inte.

Rättsfall

I RÅ 1997 ref. 23 I fann RegR fann att en nioårig pojke med autism, XYY-syndrom och utvecklingsstörning hade rätt till personlig assistans enligt LSS. Han behövde hjälp med kommunikation och hjälp under fritiden med ledsagning och aktivering. Pojken behövde dessutom ständig tillsyn. Han kunde vara utåtagerande både mot sig själv och mot andra. Han förstod inte faror och var impulsstyrd. Det gick inte att lämna honom ensam utan det krävdes ständiga ingripanden.

RegR ansåg att det krävdes kunskap om pojken, hans funktionshinder och hans kommunikationssätt för att kunna förstå vad han ville säga och hjälpa honom att uppfatta budskap som andra ville förmedla till honom. RegR fann därför att pojken behövde hjälp för att kommunicera med andra. Rätten konstaterade att pojken behövde ständig tillsyn under den tid han var vaken och att han saknade insikt i vad som var farligt, han kunde t.ex. springa rakt

ut i trafiken. Han blev lätt frustrerad och reagerade då ofta med att bli aggressiv och destruktiv. Det gjorde att ständiga ingripanden krävdes för att hindra att hans reaktioner vändes mot honom själv, mot andra människor eller mot egendom.

I mål nr 3753-10, Kammarrätten i Göteborg, här  hade en flicka i 6-7 års åldern en utvecklingsstörning som påverkade hennes sätt att kommunicera, hon använde ett 20-tal ord och läten för att kommunicera. Kammarätten ansåg att barn i den aktuella åldern normalt sett inte behöver sina föräldrar för att kommunicera i vanliga situationer med omgivningen, och därför ansågs det att det inte fanns någon nämndvärd del att räkna till föräldraansvaret. Dock har inte detta beaktas i kommunens bedömning.

Publikationer

ISF, inspektionen för socialförsäkringen, har tagit fram en rapport angående föräldraansvaret i assistansersättningen, ”Vad är normalt? Föräldraansvaret i assistansersättningen” här. De har där konstaterat att Försäkringskassans beslut om assistans för barn inte är rättssäkra. Anledningen är att det aldrig har utretts vad som är en förälders ansvar och vad som går utöver föräldraansvaret. Ingen har alltså tagit reda på vid vilken ålder kan man förvänta sig att barn kan äta själv, klä på sig eller duscha själv. Detta bör också stämma in på kommunernas bedömning av föräldraansvar. I rapporten fastslås att Försäkringskassan inte har haft verktyg för att tillämpa principen om föräldraansvar på ett rättsäkert  sätt. Vilket gör att bedömningarna blir subjektiva och godtyckliga. Vidare anger ISF att rätten till assistans har varit beroende på vilken handläggare som gjort utredningen om behov, då denne utöver den begränsade praxis som finns på området har fått utgå från egna erfarenheter om vad barn klarar av i vissa åldrar.

Försäkringskassan har även publicerat en rättfallsöversikt gällande föräldraansvaret inom personlig assistans, i Rättslig uppföljning 2015:1. de försöker där förtydliga vad som gäller angående föräldraansvaret genom att analysera domar från Högsta förvaltningsdomstolen och kammarrätterna.

Följande ställningstaganden har gjorts, hämtat från denna sida här,:

  • Grundläggande behov – personlig hygien: 
  • Försäkringskassan anser att hjälp med personlig hygien inte till någon del omfattas av normalt föräldraansvar för barn från och med nio års ålder.
  • Grundläggande behov – kommunikation: 
  • Försäkringskassan anser att något föräldraansvar inte ska beaktas för hjälp med kommunikation i vanliga sociala situationer, t.ex. fritidsaktiviteter utanför skola, fritids och familj för barn från sex års ålder.
  • Tillsyn som andra personliga behov: 
  • Försäkringskassan anser att tillsyn, som räknas till andra personliga behov, helt omfattas av normalt föräldraansvar för barn till och med fem års ålder.
  • Försäkringskassan anser att behovet av tillsyn, som andra personliga behov, delvis omfattas av föräldraansvaret för barn från och med sex års ålder.
  • Försäkringskassan anser att behovet av tillsyn som andra personliga behov helt faller utanför normalt föräldraansvar för barn från 12 års ålder.
  • Tillsyn som grundläggande behov: 
  • Aktiv tillsyn av övervakande karaktär, vilken förutsätter ingående kunskaper om barnet, kan helt eller delvis gå utöver ett normalt föräldraansvar även för barn till och med fem års ålder.

I en artikel i Föräldrakraft kritiseras detta av Henrik Petrén, generalsekreterare på RBU, som menar att förändringarna kommer leda till fyrkantiga bedömningar där individen glöms bort.

// Liselotte Olofsson

Jurist

Asssitansjuristerna

Allt fler avslag

Assistanskoll har i en artikel utifrån uppgifter från statistik som de hämtat från Försäkringskassans hemsida räknat ut att 61,7% av alla som sökte om assistansersättning hos Försäkringskassan under 2014 fick avslag. Under 2014 gjordes 2682 ansökningar och 1656 fick alltså avslag. Detta innebär också en ökning på avslag med 3 % jämfört med år 2013.

Det är inte bara fler avslag vid nyansökan utan också vid omprövningar händer det att personer som tidigare har haft assistans förlorar sin assistans ersättning vid försäkringskassans två-årsomprövning. Enligt artikeln i assistanskoll framgår det att sedan 2010 har 10-12 % förlorat sin assistansersättning vid en omprövning.

Att det beslutas om fler avslag än bifall är egentligt inget nytt, redan 2012 kom det en rapport från Inspektionen för socialförsäkringen som handlar om assistansersättningens utveckling. Den kan ni läsa mer om här. Av rapporten framgår att det har skett en förändring från år 2008 år och framåt gällande hur många som beviljas assistansersättning.

Vad säger lagen?
Enligt 51 kap 3 § SFB framgår att för rätt till assistansersättning krävs att den försäkrade behöver personlig assistans mer än 20 timmar i veckan för de grundläggande behoven som avses i 9 a§ LSS.

I LSS 9a § framgår att med grundläggande behov avses den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade.Tolkningen av måltider som grundläggande behov har blivit väldigt snäv sedan domen i RÅ 2009 ref. 57.

Fall beskrivning från verkligheten
För två veckor sedan var jag med en tjej i förvaltningsrätten som hade förlorat sin assistansersättning. Det handlade om en 17 årig tjej som är född med bl.a. ryggmärgsbråck. Ryggmärgsbråcket innebär att hon har förlamningstillstånd med nedsatt känsel och motorik i nedre extrimiteterna. Ryggmärgsbråcket innebär att flickan har ett omfattande hjälpbehov i alla sina vardagliga aktiviter. Hon behöver mycket handgriplig hjälp för att klara av det dagliga livet. Till följd av barnreumatism har hon av smärta, svullnad och rörelseinskränkningar i främst både händer och nacke. Flickan behöver hjälp de grundläggande behoven: personlig hygien, på-och avklädning och måltider.

Flickan har sväljsvårigheter vilket gör att hon behöver hjälp och tillsyn av övervakande karaktär under hela måltiden. Det behövs någon som finfördelar maten och även har tillsyn över henne eftersom annars finns det risk för att hon sätter i halsen, och att hon då kvävs. Försäkringskassan beslutade vid en två-årsomprövning att ändra deras tidigare beslut som bestod av ca 44 timmar i grundläggande behov till ca. 10 timmar. Detta resulterade att flickan blev helt och hållet utan assistansersättning då hon inte kom upp i gränsen på 20-timmar. Tilläggas kan att flickans tillstånd och diagnoser inte har förändrats över huvudtaget under dessa år. En av anledningarna till att Försäkringskassan skalade ner så mycket på timmarna var att det inte ansåg att flickan behov i samband med måltider inte var grundläggande. De ansåg att eftersom hon själv kunde för maten till munnen och stoppa in den i munnen gjorde att det inte var grundläggande. Efter RÅ 2009 ref 57, skärptes Försäkringskassans bedömningar av måltider som grundläggande behov. I domen framkommer att i bedömningen av de grundläggande behoven krävs att den enskilde behöver hjälp med intagandet av måltiden. Försäkringskassan tolkar detta som att personen måste ha hjälp med att föra maten till munnen eller hjälp med att få maten till munnen, se Försäkringskassans vägledning 2003:6, s. 97. De menar att så kan situationen vara t.ex. om en person behöver hjälp att stödja armen för att få mat till munnen. Begreppet inta måltid bör kunna tolkas vidare än så, det handlar inte enbart om en rörelse av armen. Om någon behöver hjälp för att den inte ska svälja fel, så bör också att skära måltiden i mindre bitar och att övervaka måltiden också vara en del i att inta den. Detta rättsfall har lett till många förödande konsekvenser för de som ansöker om assistans ersättning. Försäkringskassan är strikt i deras tolkning när det gäller måltider, och det torde vara en av anledningarna till att det har skett en ökning av avslag.

Rättsfall
I ett fall från kammarätten i stockholm, mål nr 3909-10 här, är också kammarrätten inne på den linjen att det kan inte vara avgörande huruvida någon kan hålla i eller ta tag i besticken för bedöma om det finns ett grundläggande behov vid måltider. Här är ett citat ur domen: ”kvinnan behöver hjälp att lokalisera maten och annat på bordet, se till att maten inte ramlar av tallriken och torka upp vid missöden. Hon behöver också hjälp med att få maten uppskuren och att fylla på dryck. Kammarrätten finner att detta hjälpbehov är av ett sådant personligt och integritetskänsligt slag som bör beaktas vid bedömningen av hennes behov av stöd för att tillgodose de grundläggande behoven. Den omständigheten att hon klarar av att greppa besticken själv kan inte rimligen förändra denna bedömning”.

Publikationer i ämnet
I ISF:s rapport 2012:18, på s. 45ff, går de igenom möjliga påverkande faktorer till varför utfallen av beslut om assistansersättning ser ut som de gör. De menar att t.ex. rättspraxis har påverkat utfallet och då främst RÅ 2009 ref. 57. Sedan tar de upp försäkringskassans tillämpning, att de ska förhålla sig till det aktuella rättsläget. Vidare framgår av rapporten att ”Försäkringskassan använder ett antal normerande dokument för att styra sin verksamhet enligt gällande regelverk. Styrningen sker med hjälp av Försäkringskassans rättsliga ställningstaganden (FKRS), Riksförsäkringsverkets allmänna råd (RAR) och Försäkringskassans föreskrifter (FKFS). Rättsliga ställningstaganden beskriver hur regelverket ska tillämpas i principiella frågor, när rättsläget i en tillämpningsfråga är oklart. FKRS 2006:03 är ett rättsligt ställningstagande som Försäkringskassan arbetade fram för att reda ut den oklarhet som då gällde över hur grundläggande behov skulle tidsbedömas.” I rapporten anförs vidare att Försäkringskassans prioriteringar och arbetssätt också kan påverka förändringarna i deras beslut. De har genomgått stora omorganiseringar under 2008, vilket innebar en stor belastning. De beslutade bl.a. nedprioriteringar vilket inom assistansersättning innebar färre kontroller, färre personliga mötern och stort fokus på att målet med handläggningstiden för ansökan skulle uppfyllas. Rapporten presneterar alltså möjliga orsaker men det behövs djupare utredningar för att bedöma hur väl dessa stämmer överrens med verkligeheten.

I en rapport från STIL beskrivs hur livsvillkoren har förändrats för de personer som har förlorat sin rätt till assistansersättning.
”Rapporten visar en verklighet med ett ytterst ojämlikt och godtyckligt bedömningssystem, där personer förlorat möjligheten att delta i samhället, att arbeta, studera och ha någon fritid. De vi intervjuat berättar om känslan av att bli misstrodda av handläggare, funderingar på om man ska behöva skilja sig för att partnern inte längre ska förväntas ge en assistans och känslan av att ens människovärde avgörs i Försäkringskassans behovsbedömning. Möjligheten att kompensera den bristande assistanssituationen beror på den enskildes ekonomi och sociala nätverk. Vi ser en tillbakagång till det som LSS var tänkt att förändra – institutionalisering, vanmakt, förlust av kontroll och mening i sitt eget liv.”

Liselotte Olofsson
Jurist

Assistansjuristerna

Friheten att kunna välja

Fallbeskrivning från verkligheten

I en artikel från aftonbladet, får vi läsa om Christina Pettersson, som har tvingats amputera både armar och ben efter att hon har drabbats av en mördarbakterie. Hon är nu i behov av personlig assistans för att klara av sin vardag och ta hand om sitt barn. Den personliga assistans som hon har beviljats räcker bara fram till kl. 18.30 på kvällarna. Därefter får hon klara sig själv. Christina har en sambo som hon tvingas ta hjälp av annars skulle hon behöva gå och lägga sig kl. 18.30 på kvällarna. Utan hjälp från hennes sambo skulle det alltså vara omöjligt för henne att leva ett fullständigt liv. Han får hjälpa henne med toalettbesök, alla kvällsrutiner, så som tandborstning, tvätta av sig, på-och avklädning, förflyttning till säng osv. Hur skulle hon t.ex. kunna vara delaktig i hennes barns liv om hon måste ligga till sängs den tidpunkten? Hur skulle hon överhuvudtaget kunna delta i några aktiviteter utanför hemmet vid den tidpunkten? Detta är en otrolig begränsning av hennes vardag och även av sambons. Vad händer om sambon t.ex. är sjuk eller åker bort, eller också vill göra något utanför hemmets väggar efter kl. 18.30 ?

Lunds kommun svar på detta är att hon kan ansöka om privat hemtjänst för de övriga timmarna för att täcka hennes behov.

Vad säger lagen?

Det märks tydligt att kommunen saknar kompetens när de svarar på detta sätt. Hemtjänst är inte till för att täcka upp behov för personlig assistans. Hemtjänst, som återfinns i socialtjänstlagen (3 kap 3 § SoL), är tillför de personer som inte innefattas av rätten till personlig assistans enligt LSS, dvs. de som inte behöver ett personligt utformat stöd. Innan rätten till personlig assistans och LSS infördes, omfattades personer med funktionshinder av socialtjänstlagen och de personerna fick då stöd utifrån hemtjänsten i den kommun de bodde. Dock var dessa personer ändå beroende av sin omgivning och de hade ett väldigt begränsat inflytande över sin tillvaro. Inom den hjälp som hemtjänsten kunde ge hade de personer med omfattande funktionshinder väldigt små möjligheter att bestämma över när hjälpen skulle ges och vem som skulle ge den. Förslaget om att införa personlig assistans och ekonomiskt stöd till sådan assistans kom för att kunna uppnå målet att personer med omfattande funktionshinder skulle kunna leva som andra. Syftet bakom LSS är att lagens insatser om personlig assistans ska vara utformade så att den enskildes möjlighet att leva ett självständigt och oberoende liv stärks. Vilket innefattar att personen ska ges en frihet till att själv bestämma om i vilka situationer och tillfällen personlig assistans ska ges. Vilket alltså skiljer sig mot privat hemtjänst, där arbetet sker i en hemtjänstgrupp och är planerat utifrån alla hjälptagare som hemtjänstgruppen har. (se prop. 1992/93:159, avsnitt 3.2.2, s. 62-64.)

Rättsfall (inkl. domen via länk)

Det finns även ett rättsfall som illustrerar det. I (RÅ 2004 ref. 31) fann Regeringsrätten, att en person inte hade rätt till assistansersättning för det stöd hon fick av en grupp personliga assistenter som fanns knuten till hennes arbetsplats (s.k. assistanspool) och som hjälpte flera av de anställda. Detta eftersom stödet inte ansågs vara av sådan personlig karaktär att det utgjorde personlig assistans. En reflektion av detta rättsfall är att hjälpen mer liknande hemtjänst istället för personlig assistans.

Reflektioner

Det ovan beskrivna innebär också att personer med omfattande funktionshinder ska omfattas av LSS och alltså inte få hjälp av hemtjänsten genom socialtjänstlagen. Socialtjänstlagen och hemtjänst omfattar därmed personer som inte har så omfattande funktionshinder att LSS kan bli tillämplig.Vidare är det värt att poängterar hemtjänst är en punktinsats, dvs. hjälpen sker i hemmet. Skulle Christina i hennes fall få hjälp från hemtjänsten och hon befinner sig utanför hemmets väggar en kväll, tex. i lekparken med hennes barn, så kan hon alltså inte få hjälpen från hemtjänsten. Dessutom är hemtjänst avgiftbelagt medan personlig assistans utifrån LSS är kostnadsfritt. En annan skillnad mellan personlig assistans och hemtjänst, är LSS ska tillgodose goda levnadsvillkor och SoL och därmed hemtjänst ska tillgodose skälig levnadsnivå. Lagarna har inte kommit till för att tillämpas båda samtidigt på ett och samma behov, då urholkas syftet med att LSS infördes.

Appliceras kommunens resonemang på Christinas situation så innebär det att hon fram till kl. 18.30 rätt till goda levnadsvillkor, men efter det klockslaget så har hon bara rätt till en skälig levnadsnivå, trots att hennes tillstånd och behov inte har förändrats. Kommunen har även ett ytterligare förslag på åtgärd för hennes situation.

De anser att hon ska fördela om timmarna så att några kan användas på kvällen. Det låter som en lätt och bra åtgärd enligt dem. En ännu bättre åtgärd, enligt min mening, är att hon istället ska få personlig assistans som räcker till alla de behov hon behöver. Resonemanget som kommunen för innebär att om hon ska flytta om timmarna, så måste hon t.ex. ta bort timmar från förmiddagen. Det är inte direkt som att hon har ett hav av timmar med personlig assistans, så att hon använder de mitt på dagen till ingenting istället för att de ska användas på kvällen där hon har ett faktiskt behov.

Hur skulle Christina ha agerat om hon inte hade en sambo, skulle hon då bara ha lagt sig i sängen för att invänta nästa dag. Någonstans är väl ändå tanken att hon ska kunna leva ett meningsfullt liv, där hon kan ta hand om sitt barn, bestämma själv när hon vill sova och inte, vara ute på kvällen om hon vill det, umgås med hennes sambo. Dessutom kan det tilläggas att för en förälder med funktionshinder kan den personliga assistansen vara en avgörande förutsättning för att kunna utöva ett föräldraskap. Ett barns behov och föräldrarollen varier självklart med barnets ålder, och behovet av viss omvårdnad minskar med åldern. Med personliga assistans fungerar som en ”förlängd arm” för den som har funktionshinder och det blir en förutsättning för att kunna utöva sitt föräldraskap. Se prop. 1992/93:159, avsnitt 3.2.2, s. 66ff.

Sambon får i detta fall som sagt ta ansvar och hjälpa Christina med de behov hon har som inte tillgodoses av den personlig assistans hon får av kommunen. I det här sammanhanget kan vi jämställa sambo med make. I äktenskapsbalkens 1 kap. 2 § stadgas att makars ansvar för varandra normalt sett avser det gemensamma ansvaret för hem och hushåll. Men det säger ingenting om att maken/sambon ska sörja för att den andre partens behov av omsorg ska tillgodoses. Detta verkar ha blivit en stor missuppfattning när det gäller rätten till personlig assistans, men mer ingående om det kommer i ett inlägg längre framöver.

Varför ska inte hjälpen kunna anpassas utifrån de behov som finns istället för tvärtom?

// Liselotte Olofsson, Jurist,
Assistansjuristerna

Föräldraansvar

Vad är egentligen normalt när det gäller föräldraansvaret vid assistansersättning?

Ett barn på 7 år har en utvecklingstörning som gör att hans bilogiska ålder skiljer sig åt jämfört med hans utvecklingsålder som är ungefär 1 ½ år när det gäller kognition och finmotorik. Hans kommunicering är även som ett barn på ca. 1,5 års ålder. För att kommunicera med sin omgivning använder sig pojken av tecken som han har lärt sig, efter en lång inlärningsprocess, han använder sig även av egenskapade tecken, som enbart han till en början förstår.

När man hör detta låter det som att det är väldigt svårt att kommunicera med den här pojken om man inte har känt honom en väldigt lång tid, och har ingående kunskap om honom och hans intressen. För att leka med andra barn som går i samma klass som honom själv behöver han ha med sig en person som kan tolka åt båda hållen, annars är det inte möjligt för honom att leka. Då får han göra det själv eftersom han inte förstår de andra barnen och de förstår inte honom.

Efter skoltiden är slut åker pojken hem till sin mamma. Mamman väntar då på honom och hjälper honom med sin personliga hygien, så som att byta blöja eftersom han inte kan gå på toaletten som andra sjuåringar. Hela eftermiddagen tillbringar mamman med barnet, de går ut och leker i lekparken, de går på museum. De sitter hemma och tittar på bilder som föreställer olika möbler, leksaker. Hon läser böcker för honom och pekar på bilder så som boll, ring, hund och katt. Han är ett väldigt roligt barn att umgås med, en nyfiken pojke som inte stoppar för något. Hon kan inte släppa honom ur blicken en endaste sekund, han kan då vara påväg att lägga handen på en varm platta, eller gå ut genom dörren och ut på vägen där det kör en massa bilar. När kvällen kommer och det är dags att sova så lägger mamman pojken, men hon kan inte slappna av och vila ut. Under natten hör det till vanligheten att pojken vaknar, han är orolig och behöver tröstas. Nästa gång han vaknar behövs det bytas blöja. Sen vaknar han igen för att han är orolig igen och behöver vaggas och kramas. Så här det varje dag, en ständig tillsyn och omhändertagande. Det kanske låter ungefär som att ta hand om en liten bebis på 1 och ett halvår. Men så är det i verkligheten inte. Som en sjuåring går det att skrika och göra stora motstånd när det är dags för blöjbyte, man kan kasta sig från sida till sida. Vägra gå in på toaletten. Springa iväg. Vilket gör att det tar med tid och energi att sköta om en pojke som är 7 år, med en utveckling som 1 ½ år, än vad det gör att sköta om en 7 åring utan funktionshinder, eller vad det gör att sköta om en bebis på 1 ½ år. Ingen av situationerna är jämförbara!

Dessa situationer är inte jämförbara förän det kommer ett beslut från handläggare på kommunen gällande en ansökan om personlig assistans. I beslutet jämförs blöjbyte på en 7 åring med ett blöjbyte på en bebis, det tar 3 minuter. Enda skillnaden är att det inte är samma sak. Bebisen kan man lyfta till skötbordet, ta av blöjan, torka och tvätta, sen ta på blöjan. Denna pojke på 7 år kan man däremot inte lyfta runt som om det vore en sak. För att han ska få en dräglig tillvaro krävs det att toalettprocessen tas steg för steg, med kommunicering och förklaring med vad som ska göras, varför han ska gå till toaletten. Om han springer iväg måste han hämtas igen och hela processen för att få honom till toaletten måste börjas om igen. Sedan väl in på toaletten är det inte bara att slänga upp honom på ett skötbord, utan han måste själva få toaletträna så att möjligheten finns att han i framtiden kan vara utan blöja. Sedan sker själva bytet, med insmörjning av salva osv. Hela tiden är det viktigt att pojken är delaktig i vad som görs, så han kan skapa sig en förståelse över situationen. När detta är färdigt behöver han hjälp med att komma igång med byggandet av klossar som han höll på med förut. Allt detta tar alltså 3 minuter enligt kommunen. Ja, handläggaren kanske inte är bekanta med en sådan här typ av situation, så då relaterar denne kanske till de egna erfarenheter han eller hon har av sjuråringar eller 1,5 åringar.

Kommunen kommer framtill att assistans bara kan beviljas med ca 21 timmar per vecka resten ingår i föräldraansvaret. Det vill säga det ansvar föräldrar har som vårdnadshavare enligt föräldrabalken, dvs. att ansvara för barnets behov av omvårdnad, trygghet, fostran, utveckling och tillsyn.

Grunden för ett föräldraansvar återfinns i föräldrabalkensregler om barns rätt till uppfostran och omvårdnad, 6 kap 1-2§§ Föräldrabalken. Vid en bedömning om rätten till personlig assistans för barn med funktionshinder så ska alltså inte det ansvar en förälder normalt sett har för sina barn inte räknas med. Det är det merarbete som det innebär att ta hand om ett barn med funktionshinder som ska ligga till grund för bedömningen av behovet av personlig assistans. Det vill säga behovet av extra tillsyn och omvårdnad med anledning av funktionshindret. Vilket framkommer av Bet. 1995/96:SoU15, s. 16 och 18. Småbarn har ofta större föräldraansvar eftersom de inte är lika självständiga som ett större barn. I föräldraansvar ingår det t.ex. att byta blöja, mata och ha tillsyn över barnet, men det är endast till en viss del.  Bedömningen av föräldraansvaret ska innebära att en jämförelse görs mellan de individuella hjälpbehov som barnet som söker assistans har, och det behov som är normalt hos andra barn i samma ålder. Återfinns barnets behov bland de hjälpbehov, som normalt sett föreligger bland barn i samma ålder, är det inte assistansberättigande.  En riktlinje som finns är att I RÅ 1997 ref 23 I, kommer regeringsrätten fram till att föräldrar har inte ansvar för att tillgodose de grundläggande behoven, dvs. hjälp med personlig hygien, måltider, av-och påklädning, kommunikation, rent praktiskt för barn i 12 års åldern. Vilket i princip innebär att barn som är 12 år ska klara sådana typer av behov självständigt.

ISF, inspektionen för socialförsäkringen, har tagit fram en rapport angående föräldraansvaret i assistansersättningen, ”Vad är normalt? Föräldraansvaret i assistansersättningen” http://62.13.72.13/fb/ISF/ISF%202014-6/HTM/index.html. De har där konstaterat att Försäkringskassans beslut om assistans för barn inte är rättssäkra. Anledningen är att det aldrig har utretts vad som är en förälders ansvar och vad som går utöver föräldraansvaret. Ingen har alltså tagit reda på vid vilken ålder kan man förvänta sig att barn kan äta själv, klä på sig eller duscha själv. Detta bör också stämma in på kommunernas bedömning av föräldraansvar. I rapporten fastslås att Försäkringskassan inte har haft verktyg för att tillämpa principen om föräldraansvar på ett rättsäkert  sätt. Vilket gör att bedömningarna blir subjektiva och godtyckliga. Vidare anger ISF att rätten till assistans har varit beroende på vilken handläggare som gjort utredningen om behov, då denne utöver den begränsade praxis som finns på området har fått utgå från egna erfarenheter om vad barn klarar av i vissa åldrar.

Det är tydligt i kommunens bedömning för detta fall att de inte riktigt vet hur de ska handskas med föräldraansvaret eller hur det ska bedömas. I kommunens beslut framgår att hjälpa till med kommunicering för en sjuåring är en del av föräldraansvaret. En sjuåring behöver alltså hjälpa att göra sig förstådd när den leker med andra barn, köper en glass, går till affären, är i skolan, på bio, träffar grannen, pratar med busschauffören osv.  Då måste mamma följa med och tolka, det är i alla fall vad kommunen anser!
Sedan motiverar de inte vidare hur stort föräldraansvaret är utan enbart att det finns vid tillsyn och kommunikation. Ja det är väl helt självklart att det finns ett föräldraansvar för sjuåringar, de kan ju inte släppas vind för våg! Såklart behövs det hjälp med kommunicering t.ex. hos läkaren, när barnet kanske inte förstår medicinska termer som läkaren använder. Självklart lämnar man inte barnet helt och hållet utan tillsyn när man åker in till huvudstaden. Men en sjuåring kan t.ex. övernatta hos en släkting eller en kompis utan att föräldern följer med och hjälper till att kommunicera eller övervaka. Sådana saker kan sjuåringar, och sådant behövs inte förälderns hjälp till, men den här pojken kan inte göra sådana saker själv eftersom han är som 1,5 år gammal. Då behöver man någon som kan förstå en och ha en ingående kunskap om vad man menar när man försöker göra sig hörd  genom att vifta med fingrar och armar och utforma olika tecken. Eller när man springer rakt ut i vägen för att man inte vet att bilar är farliga och kan köra på en. Det merarbete som detta innebär jämfört med en 7 åring utan funktionshinder är något som man har rätt att få personlig assistans för! Dessvärre verkar det som det inte finns några gränser för föräldraansvaret, om man ska se till kommunens bedömning, det tar aldrig slut!

Här är ett utklipp ur kommunens beslut där de hänvisar till föräldraansvaret vid kommunicering med omgivningen. Trots kommunikationssvårigheter som gör det omöjligt för pojken att ta kontakt med sin omgivning, om det inte är någon som känner honom väl, så tycker kommunen att det hör till föräldraansvaret att en sjuåring behöver ha sin förälder med sig för att t.ex. kunna prata med en lekkamarat på fritiden.

Det finns även ett rättsfall där det framgår att barn i den åldern utan funktionshinder normalt inte behöver sina föräldrars medverkan till detta.
I mål nr 3753-10, Kammarrätten i Göteborg hade en flicka i 6-7 års åldern en utvecklingsstörning som påverkade hennes sätt att kommunicera, hon använde ett 20-tal ord och läten för att kommunicera. Kammarätten ansåg att barn i den aktuella åldern normalt sett inte behöver sina föräldrar för att kommunicera i vanliga situationer med omgivningen, och därför ansågs det att det inte fanns någon nämndvärd del att räkna till föräldraansvaret. Dock har inte detta beaktas i kommunens bedömning.

//Liselotte, Assistansjuristerna

Barns möjligheter med personlig assistans

I måndags styrde jag och min kollega Niklas från Assistansjuristerna våran kos söderut med siktet inställt på Göteborg. Vi bilade till Göteborg för att kunna delta i mässan Leva & Fungera under den 14 – 16 april. Tanken med mässan är att vara en tillgänglig mötesplats för alla med funktionsnedsättningar, alla som arbetar inom hjälpmedel, assistans, service och tjänster för brukare i alla åldrar.När vi ändå var på väg söderut passade vi på att göra stopp efter vägen för att ha möte med klienter. Vi försöker alltid vara så tillgängliga som möjligt för våra klienter. Kan inte klienterna komma till oss så kommer vi till dem.  Mer om veckans hembesök kommer i ett annat inlägg.
Efter en lång dag så anlände vi i Göteborg på måndagskvällen. Vi kollade över mässområdet för Leva & Fungera, för att ha en aning om var vi skulle hålla till nästkommande dag. På tisdag morgon steg vi in på Svenska mässan i Göteborg i god tid. Vi förberedde oss genom att bland annat kolla igenom vilka föreläsningar som skulle hållas för dagen och även vilka utställare som vi ville besöka.

Jag fastnade för en lite kortare föreläsning gällande barns möjligheter med personlig assistans då den fokuserade på barnets självbestämmande vid utformningen av personlig assistans. För barn med funktionsnedsättningar är ofta personlig assistans en stor förutsättning för att barnet ska ha möjligheter att delta i t.ex. sociala aktiviteter. Det är nog inte alltför sällan som barnets rätt att utforma assistansen glöms bort. I och med att personlig assistans kan jämföras med t.ex. ”en förlängande arm eller ett förlängande ben” så är det också viktigt att se det som en förlängande arm till barnet och att barnet därmed ska ha möjlighet att bestämma vad han eller hon ska göra med ”sin förlängda kroppsdel”. Självbestämmande och delaktighet i samband med den personliga assistansen för barnet med funktionsnedsättning är också en av förutsättningarna för personen ska kunna växa upp till en självständig individ. Visserligen behöver barn ha vuxna som sätter gränser, men det är i grund och botten inte assistentens uppgift utan det är mer av ett föräldraansvar. Ett exempel som gavs på detta är t.ex. när syskon bråkar med varandra så är det inte assistentens uppgift att gå in och få dem att sluta bråka eftersom de inte ska fungera som en extra förälder. Jag kan hålla med om dessa resonemang, och jag tror det dessutom kan vara svårt för ett barn att avgöra gränserna för en personlig assistent om de inte själva har fått varit delaktiga i utformningen av assistansen.

Bild från föreläsningen.

Detta ledde mig också in på tankar om vilket förhållande som man ska ha till sin personliga assistent. Men min slutsats landade i att det måste vara skillnad från person till person. Hur den personlig assistansen ska läggas upp är helt upp till den som behöver en assistent att bestämma, och alla är vi olika. Det visar också på hur viktigt det är att man hittar ett samarbete som fungerar. Men rätten till självbestämmande måste vara ledande både för barn och vuxna, eftersom det skapar möjligheter till självständighet och delaktighet i samhället.
I kommande inlägg kommer det berättas ytterligare om alla upplevelser och nya möten som mässan bjöd på. Men det kan konstateras att det var en väldigt trevlig mötesplats med tillgänglighet för alla i fokus.

//Liselotte Olofsson